Jag ville måla

Saknar min pappa väldigt mycket idag.
Han fattas mig varje dag, men vissa dagar märks det mera.
Jag skulle vilja måla och rita för honom.
Skriva för honom.
Hålla hans hand och sjunga för honom, som jag (vi) gjorde den sista tiden med honom.

Men mest skulle jag vilja att han visste att jag hittat njutningen och inspirationen i ritandet igen.
Han sa ofta: "Du ska rita eller skriva du", och jag vet att han verkligen ville det.
Det var saker som han och jag hade gemensamt.
Nu när jag hittat ritandet igen märker jag att jag har hans entusiasm och nästan maniska intresse för det.
Han kunde stå i sin ateljé och måla i timmar då när han målade som mest.
Och jag kan ju också sitta länge, länge med mitt ritande.

"Jag ville ta min pensel
och måla himmel blå.
Måla oceaner och alla sjöar små.
Stora djupa skogar
och liten blomsteräng.
Med dofter utav honung
och smaker av maräng"
      
                     (Jens Enqvist)

Ett hus att vara lycklig i.

Vi tänkte sälja huset och flytta till stan.
Det skulle vara mest praktiskt för oss att bo i stan.

Men så är det ju det här huset.
Ett hus där det är lätt att andas.
Lätt att vara lycklig.
Vårt första gemensamma hem

Vi älskar ju det här huset.
Inte kan vi sälja det.

Och det är ingen snö på potatislandet.
Jag vill sätta potatis i vårt runda potatisland i sommar också.
Och plocka världens godaste hallon från våra vildvuxna trädgårdshallonbuskar.

Så vi stannar kvar ett tag till.
Kanske länge till.

Stor Eddi och liten Eddi.

Min systerdotter är fenomenal på att ordna fester.
I går var vi där på deras yngsta sons namngivningsfest.
Inte dop, men namngivning.

Det var så fint.
De hade samlat alla sina släktingar och närmaste vänner och känslan av värme och kärlek tassade omkring i alla vrår. Värmde och växte.
Lillgossen kände nog det också, för han bara var nöjd och lugn hela kvällen.

En liten ceremoni med fin diktläsning, tal och sång var det, och sen åt och drack vi och umgicks resten av tiden.
Det var så fint när alla barnen sjöng "Måne och sol".
Edgar var med också och man riktigt såg hur han njöt.
Han var annars väldigt stolt över att lillkillen fick namnet Eddi.
"Det är som jag", sa han, "stor Eddi och liten Eddi"
Och fast han annars är rädd för små barn så vågade han fram och kände lite på babyns huvud.

En liten Eddi var precis vad vi alla behövde nu.

Tonårsmusik?

Han är 13 år och han älskar musik.
Som de flesta tonåringar.
Men hans musiksmak är lite annorlunda än andra tonåringars.
Jo ibland lyssnar han på sånt som andra kids lyssnar på, men för det mesta går han sin egen väg.
Som i så mycket annat.

Igår när vi kom hem sa han: "Mamma jag går till mitt rum och lyssnar på musik"
"Ok", sa jag,"gör det".
Det gick ett par minuter och sen började tonerna av fiolmusik strömma ut högtalarna.
Ungen lyssnade på Vestersundsby spelmäns nya skiva :)

Just nu är det countrymusik i hans rum.
Line dance, det är grejer det!

Men som sagt, ibland är han en helt vanlig toårskille som lyssnar på Robin och Michael Jackson och sånt.

Det är på gång!!

Nu börjar det kännas att våren inte är långt borta.
Ja ja, jag vet att det bara är början på februari, men det känns ändå.

Första tulpanbuketten har vissnat, och man tycker att de är sååå vackra fast de är vissna.
Man börjar se hur smutsiga fönster man har, men man tycker bara att det är ett vårtecken och struntar i att göra nåt åt det.
En ensam fluga vaknar och surrar förvirrat omkring i rummet men man bara njuter av ljudet och ids inte ens störa sig på den.
Man letar febrilt efter sina solglasögon för nu börjar det ju äntligen bli dags att använda dem igen.

Så det är faktiskt på gång!
Våren är snart här!!

Min favoritårstid :)

Vi-andan

Det är väldigt populärt numera att ordna en massa fritidsaktiviteter med sina arbetskompisar.
Inte bara på min arbetsplats, utan så där överlag.
Inget fel i det förstås, jag förstår tanken.
Det är för att främja "vi-andan" på arbetsplateserna.

Men jag känner mig lite udda  (igen!) när det gäller det där.
Jag gillar det inte riktigt nämligen.
Och då har jag ändå världens bästa arbetskompisar.
Men vi har ju en jättebra "vi-anda" ändå.

När jag är ledig vill jag helst bara umgås med min man och våra barn.
Jag tycker nämligen att det är ännu viktigare att främja "vi-andan" inom familjen.

(Och så skickar jag en jättekram till mina arbetskompisar! Vi ses på måndan!)

Julfunderingar med vemod

I år är det första julen i mitt liv som vi firar utan vår älskade Pappa.
En annorlunda jul.
En vemodig jul.

Men också en glädjens jul, för vi är ju ändå många kvar som får fira tillsammans.
Mest firar jag ju bara med min egen lilla familj, och med mamma, men både på juldagen och på annandag jul ska vi umgås lite med resten av våra familjer.

I år när jag tänker på Pappa med sån saknad, känns resten av familjen och släkten viktigare än vanligt.
Man kramar om dem lite extra hårt när man träffar dem, och även till sina släktingar längre bort skickar man en extra varm kram och tanke via julkort eller facebook.

Det är väl så det funkar när man emellanåt blir påmind om livets skörhet.
Man blir samtidigt påmind om dess skönhet.

God jul till er alla!
Sköt om varandra.