Jag blev jätterädd i torsdags.
Så rädd att det ibland sitter i än.
Edgar bor ju här hos oss
varannan vecka, och varannan
vecka hos sin pappa i stan.
I torsdags skulle vi byta vecka
och han skulle komma hit.
Men jag skulle jobba kväll
så vi hade kommit överens
om att hans pappa hämtar
honom från skolan klockan
fyra och har honom tills
Mikael jobbat färdigt klockan sex.
Jag hade avbokat Edgars
taxi redan flera dagar före,
och jag hade även meddelat skolan
att han ska bli hämtad av pappa.
Lite över fyra ringer min telefon.
Det är Edgars pappa som
är orolig och undrar var Edgar är.
När han kom till skolan
var där mörkt och låst.
Alla hade gått hem.
Jag blev alldeles kall.
Fattade att nu hade det gått snett.
På flera håll samtidigt.
Jag ringde taxifirman
och fick tack och lov
tag på chefen där.
Han kollade deras lista
och konstaterade att Edgar
blivit hämtad klockan tre.
Sen ringde han taxichauffören
som sa att han släppt av Edgar
i Furuholmen och åkt vidare.
Utan att kolla om nån var hemma och släppte in honom.
Utan att kolla!
Genast när jag avslutat samtalet
med taxibossen fick jag ett annat samtal.
Det var en granne som sa att hon stod
på vår gård och hade Edgar i sin bil.
Jag bad henne vänta ett par minuter till
för jag visste att Edgars pappa var på väg dit.
Medan vi pratade körde han
in på gården där och allt
ordnade sig.
Sen på kvällen fick Edgar att berätta vad som hänt.
När han märkte att ingen var hemma här
hade han försökt springa
efter taxin och stoppa den,
men den såg honom inte och åkte iväg.
"Då blev jag jättearg!", berättade han för Mikael.
Så då gick han ut till stora vägen
och stoppade en bil.
Stora vägen här är ganska farlig
för det kör en hel dl långtradare förbi
och de håller rätt hög fart.
Nå, hur som helst,
mannen som stannade när Edgar
stod och vinkade var en klok
och vänlig man.
Han såg att Edgar har Downs syndrom,
och han kände en av våra grannar
som också har en tonåring med DS.
Så han ringde henne och frågade
om hon vet vems kille det
är han har stannat för.
Då hoppade hon i sin bil
och åkte hem till oss.
Hon satte Edgar i sin bil och
ringde mig.
Allt ordnade sig alltså.
Men den där rädlsan!!
Rädslan över vad som hade hänt.
Var han var.
Och vad som kunnat hända.
Jisses!!
Ganska osannolikt också att sånt kan hända.
Att både taxin och skolan missar sig.
På samma dag.
För jag hade avbokat taxin!
Och jag hade meddelat skolan!
Nå, allt gick ju bra.
Och alla kan göra misstag.
Och taxibossen lovade dyrt och heligt
att de aldrig mer åker iväg
utan att kolla att nån är hemma
och öppnar dörren för Edgar.
Och så blir det nog så småningom
dags att skaffa en egen telefon åt Edgar.
Och börja öva på att använda den.
Kanske inte blir så lätt,
men vi måste nog testa.
