Ett avsked fyllt av kärlek.

Edgar kom hit idag.
Det är hans mammavecka nu.

Märker ett visst vemod hos honom.
Han har ju bara en skolvecka kvar
i Jungmans skola nu.
Och sommarvården där i juni.

Idag har vi färdigställt
en del presenter.
Vi har funderat på lite fina ord.

Han vill göra det här med stil

Ett vackert avsked.

Ett avsked fyllt av kärlek.

Lite ditt och lite datt. Men bara lite.

Jag är så där lite lagom intresserad
av kost och hälsa.
Kanske lite mer intresserad än
en genomsnittstant.
Jag har varit vegetarian
i sgs hela mitt liv eftersom
mamma och pappa var vegetarianer.

Jag är van vid vegekost
och det är det jag mår bäst av.
Numera äter jag även fisk ibland.

Under vissa perioder av livet
har jag försökt äta kött också
men det har aldrig känts riktigt bra.

Men jag är överviktig.
Jag mår ändå bra,
och senast jag var på hälsokontroll
förvånades läkaren över
hur bra värden jag hade.

Ändå skulle det vara kul att gå ner en aning.
Mest för att det finns mera
läckra kläder om man inte är så tjock.
Och man hittar mer på loppis.
Stora kläder är svårt att hitta där.

Så jag kollar lite diet-tips ibland,
läser lite här o där om hur folk gör.

Jag har kommit fram till att jag
inte skulle fixa att helt lämna bort
potatis, mjöl eller socker.
Men man behöver inte äta potatis varje dag.
Inte ens varje vecka.
Pasta och ris kan man äta ibland,
men med måtta.
Socker?
Nå, måtta där också.
Men som jag brukar säga:
"Jag äter hellre bär med lite socker på
än inga bär alls".

Så jag ska testa lite nu.
Bort med onödiga smörgåsar.
Bort med onödig potatis och pasta.

Mera sallad.

Så idag bestod min middag av
sallad, två kokta ägg och lite tonfisk.

Och sen skulle jag ju faktiskt
kunna röra på mig lite mer.

Men det ska jag jobba på en annan dag :)

Kollar bloggar och småler :)

Har suttit och slökollat lite bloggar.

Det är ju vår nu,

och många bloggar är fyllda med

skönhetstips och dylikt.

Om smink som passar på sommaren.

Om kläder.

Om bikinimagar.

Speciellt om bikinimagar tycks det.

De flesta som skriver om 

de här sakerna är ganska, 

eller riktigt unga kvinnor.

Och så där är det ju.

När man är ung är sånt jätteviktigt.

Det viktigaste av allt för många tycks det.

Sen går åren,

och man märker att man

tänker mindre och mindre på sånt.

Det är inte längre så viktigt vad vågen visar,

och man märker att det kan

ha gått flera år utan att man

ens tänkt på att ha bikini.

Och att man inte saknat det heller.

Simdräkt är ändå bekvämare.

Man inser att det faktiskt kan 

vara skönare i skuggan är i stekande sol.

Sminket kan man också glömma.

Ibland går det dagar utan att man 

ens sneglat på en mascara.

Och man har inte saknat det heller.

Men visst tycker man att det är kul.

Ibland.

Det är det som är så skönt med att 

bli lite äldre.

Man gör saker bara när det känns kul.

Och har man inte tid eller ork,

så rycker man bara på axlarna

och skiter i det.

Och känner sig bra ändå.

Du frollar!!

Hos oss är vi bra på att prata strunt.
Vi gör det ofta,
och vi skrattar mycket åt det.

Men vi gör det inte bara för att det är kul
Det har också ett annat syfte.

Det är för Edgars skull.
Det är nämligen viktigt
att han lär sig förstå skillnaden.
Skillnaden mellan struntprat
och fakta.

Så vi "frollar" på,
sen skratatr vi,
och ojas över hur mycket
strunt vi pratar.

Jag gör det med kidsen
på jobbet också ibland,
och jag märker att det
funkar där också.

De lär sig vad humor är.
De lär sig att skoja,
och de lär sig när det
är dags att sluta skoja.

Åtminstone för Edgar
är just det lite svårt.
Det där med att veta när man ska sluta.

Men vi över.

Och han håller på att
bli en riktigt mästarfrollare.

Och han börjar veta när det är läge att sluta.

Vårkvällens magi

Jag hade glömt hur fin den är.
Vårkvällen.
Skogen blir magisk
när de sista solstrålarna
smyger sig ner mellan träden.

Havet ligger blankt
och fåglar och fiskar
tar över där isen
bara för nån vecka sedan
låg kvar.

Hur har jag kunnat glömma?

Vårkvällens magi.

Rötter

Var hos mamma idag på förmiddan.
Vi var och handlade åt henne,
och sen hade vi tid att sitta och prata
bort en timme också.

Vi pratade om ditt och datt,
och nånting vi pratade om
ledde till att hon berättade om
hur det var när pappa och hon
skulle gifta sig.

Nån av farmors bekanta
hade förfasat sig över att
pappa skulle gifta sig med mamma,
eftersom mammas familj "var fattiga".
Farmor hade spänt ögonen
i personen i fråga och sagt:
"vi e noo fati vi å".

Mammas familj var ju inte
fattiga heller.
Men de bodde tillfälligtvis
i Jakobstad och hade hyrt
en "bagarstuga" att bo i.
Det ansågs kanske inte fint nog.

Men det spelar ingen roll
om de var fattiga eller rika.
Det som jag tycker är så häftigt är,
att farmor hade samma syn
på saker och ting som jag har.
Och jag vet att de hade det
även i mammas familj.
Älskar att märka att
min egen syn på livet och
människorna har rötter
ända därifrån.

Om inte ännu längre ifrån.

Vad man har är oviktigt.

Det viktiga är hur man är.

Det här är min älsklingsbild av farmor Ester.

"Men du e ju mamma"

Morsdagen närmar sig,
och som vanligt här hos oss firar vi inte.
Det har blivit så,
för Edgar råkar ju ofta
ha pappavecka just då
och det har bara inte blivit av.

Vi firar egentligen inte
farsdag heller.
Det har ju varit lika med Moa.
Hon är heller inte alltid här.

Och Mikael och jag är inte så noga med sånt.

Våra egna mödrar firar vi nog.
De brukar få en blomma eller nåt.

Men det där med att vara mamma.
Hur är en mamma?
När man har gjort beslutet
att skaffa barn, så är man
mamma.
Alltid.
Man kan också vara sig själv förstås,
men det viktigaste är att vara mamma.
Även när barnen blir stora.
Jag är 55 år.
Min mamma är 87.
För mig är hon först och främst mamma.
fast jag vet att hon är en kvinna
med så många andra styrkor.

Dagens mammor vill ha egentid.
Och visst, det behöver man ibland.
Sen, när barnen fått sitt.
Har man valt att ha barn
så ska det vara så.
Punkt slut.
Även om man fått sina barn "av misstag"
ska det vara så.

Man ska ge allt.
Man vill ge allt.
Ibland gör man kanske för mycket.
Jag vet att jag gör det.
Jag passar upp Edgar
fast han kanske skulle kunna själv.
Ibland låtsas jag sträng
och vägrar.
Säger till honom att han kan själv.
Att jag inte ska behöva passa upp honom.

Då tittar han på mig.
Sådär gulligt,
som bara han kan.
Och så säger han:
"Men du e ju mamma"

Min kloka älskade unge!