Bästa dagen!

Bästa dagen i december
är den dag när det vänder.
När årets mörkaste dag
har varit och farit
och vi börjar se ljuset igen.

Det är julafton på tisdag
och jag har ännu inte
satt två strån i kors
för den sakens skull.
Vi har ju busvalp i huset
så vi städar inte alls.
Dammsuger lite på måndag bara.
Jag har inte bakat nåt
men köpte pepparkakor.
Jultårtor ska vi ha
men dem fixat jag på julafton.

Vi försöker undvika
att köpa julklappar i år,
men Edgar ska nog få några.
Julmat ska vi ha förstås
men det blir inte så mycket
för vi är bara tre vi bordet i år.
Moa kommer på kvällen sen.

Vi pyntar bara i Edgars rum,
det är onödigt att utsätta valpen
för den hysteri det skulle medföra.
Så julgranen står där också
och den ska Edgar och jag
klä senare i kväll.

En jul i vår smak alltså.
Inget stök, ingen stress,
bara vi och barnen och hunden.

Det här blir bra det!

Länge sen.

Länge sen jag bloggat.
Dagarna bara går
och det känns som om
det var bara mornar och kvällar.

Mina första rehabiliteringsveckor
har varit och farit, tack och lov,
och nu försöker jag bara vara
och återhämta mig.
Första veckan jag var hemma
var jag helt slut.
Jag sov massor
och fick inte gjort nåt.
Så ingår det i min plan
att jag ska börja promenera
och också gå på gym.
Det sket ju sig nästan
genast eftersom jag föll
och stukade foten ordentligt.
Men snart ska jag nog
komma igång med det.
I den här rehabiliteringen
ingår 70 dagar arbetspraktik,
och jag har fått en plats
att praktisera på.
Skönt att ha det på klart.

Annars flyter det på här,
som det brukar göra.
Jag har fått tillbaka
min målarinspiration
som var borta ett tag,
och det känns bra,
Jag var lite bekymrad
över det en tid.

Så nu umgås jag
med min lilla familj.
Njuter av att ha dem nära.
Zappa förgyller tillvaron
med sina galenskaper
och vi skrattar mera än förr.
Han är en knäpp,
men alldeles underbara hund!

Hopplös hotellgäst.

Första veckan av min
rehabilitering i Härmä är över.
Det har varit psykiskt tungt,
och jag har bara velat hem.
Men jag har tagit som mål
att klara det här.
Vi har en vecka kvar
av den här perioden
och sen ska vi tillbaka i januari.
Innan det ska vi ha
ett par samtal med handledaren,
och så ska vi skaffa oss
en praktikplats.

Och hotellet då?
Jovars, om man gillar hotell
är det säkert helt ok.
Men det gör inte jag.
En hotellvistelse
är helt bortkastad på mig.
Gillar inte hotellfrukost.
Njuter inte ett dugg
av att sitta där och äta
i en stor matsal med mycket folk
när jag knappt är vaken.
Fattar inte heller matmängden.
Jag har ätit en skål yoghurt
och lite bär och mysli
varje morgon.
Precis som jag gör hemma.
Jag vill inte äta mer än så.
Mina övriga måltider har
mest bestått av sallads
och ett par gånger
lite fisk till det.
Lite batatfrestelse en dag.
Efterrätterna är helt ok.

På kvällarna har jag varit
så slut i skallen av allt folk
och alla ljud
så jag har stannat på rummet.

Så det bästa med det här
är att jag måste utmana mig
att klara av det.

Nu får jag vila
och njuta av favoritkillarnas
härliga sällskap.

På måndan ska jag iväg igen.

Obekväm rehabilitering

Min rehabilitering
närmar sig oundvikligen.
Ju närmare den kommer
desto sämre mår jag.
Jag sover sämre.
Jag är jättespänd
och har ont i hela kroppen.
Känner mig väldigt
obekväm med det hela.

Men jag ska fara dit.
Jag vill försöka.
Och jag har inget val.
Inte egentligen.
Jag får inte vara sjukledig.
Det är jag tydligen
för frisk för.

I torsdags var jag
på ett möte på Edgars jobb.
Det tog ca. 1 timme.
Ett positivt möte
med trevliga människor.
Jag var helt slut
hela följande dag.
Så frisk är jag inte.

Men jag ska försöka.

Det kanske blir
hur bra som helst.

Knäpp busvovve

Att ha hund
fanns inte i min värld
ännu för typ tio år sen.
När jag var yngre
var jag jätterädd för hundar
och undvek dem
så mycket jag kunde.

Men rädslan blev mindre
och mindre med åren,
mycket pga att jag
fotograferade en del hundar
under min tid som fotograf.
Då var det bara att
ta mod till sig och fota.

Så träffade jag Mikael
som älskar hundar.
Och som alla hundar
tycker väldigt mycket om.
Och så småningom
började jag fundera
på att det faktiskt
skulle vara riktigt kul
med en egen hund.

Och nu har vi honom då,
vår härligt busiga,
humoristiska (jo faktiskt!)
och otroligt mysiga Zappa.

I början var det ovant,
och lite jobbigt ibland,
men nu har vi alla
blivit vana med varandra
så nu går det jättebra.

Han ska få vara som han är.
En liten knäpp bit
av vår redan knäppa familj.
Vi är inte riktigt som andra
och Zappa verkar inte
heller vara riktigt som andra.

Lite ett och annat
ska han förstås lära sig,
men vi vill inte göra honom
till en sån hund som
reagerar på varenda liten gest,
varenda tecken eller blick
som vi ger honom.
Jag är superimponerad
av de där strikt skolade hundarna
och deras hussar och mattar,
men sånt passar inte hos oss.

Hos oss ska det helst
vara bus och stoj
och en massa struntprat.
Zappa har det i sig,
det har vi redan märkt.

Han är den perfekta
hunden för vår familj.

Tio år sen branden.

Nu är det tio år sen
vårt radhus brann.
Tio år sen vi stod
där och tittade på
hur allt vad vi ägde
gick upp i rök.

Alla kläder,
alla böcker,
alla foton och negativ,
alla viktiga papper,
och Edgars kära
vänner Ior och Tiger.
Det som inte brann
var så skadat av
rök och vatten
att det var förstört ändå.

Så vi stod där
och vi hade ingenting.
Ändå hade vi det viktigaste.
Vi hade varandra,
och vi hade massor
av kärlek, hjälp och omtanke
av både nära och kära
och av helt okända.

Vi hade det viktigaste.

En dag som alla andra.

Sitter och slökollar facebook
och konstaterar att det är fredag.
En sak som alla alltid
är jättelyckliga över.

Jag har varit hemma
i elva månader nu
och fredagarna har varit
dagar lika som alla andra.

Ganska skönt egentligen.

Inget suckande
om att det bara är onsdag.
Inget längtande
till fredagsmyset
och ingen söndagsångest
när helgen tar slut.
Ingen stress över
att behöva hitta på
nåt speciellt
för att det är helg.

Tror att det är
ganska hälsosamt
att ha en period i livet
när man får uppleva
att alla dagar är lika.

Nu är vi ju inte
mycket för det där
med fredagsmys och sånt
i vår familj,
men visst var det
ett evigt längtande
efter fredagarna
då när vi jobbade.

Hoppas alla har
en skön helg nu.

Ruttet och skitigt!!

Alla pratar om Greta.
Många skriver om Greta.
Många lyfter henne
till stjärnorna
och andra mobbar henne
och tror inte på det
hon står för.

Näthatet frodas.
Jag har försökt
läsa en del kommentarer
på olika ställen
Det intresserar
mig nämligen
att se hur folk är funtade.

Och jag vet inte
riktigt vad jag ska säga.

Vad är det för fel på folk???

Vissa säger att hon ljuger.
Andra säger att hon
är som en lärd apa
på ett posetiv.
Några säger att hon är ful,
att hon är sjuk,
att hon är som tagen
direkt ur en skräckfilm.
Somliga tycker
att hon ska spärras in.
Och så finns det de
som tycker att hon
ska sluta med
skådespeleriet
och åka hem och
sätta sig på skolbänken.
Ja och så de där
otaliga typerna som tycker
att hon bara ska hålla käften.

Vad är det för fel på folk???

Oberoende av vad man
tror om det hon säger
så är det sååå lågt
och rentav ruttet
att kritisera hennes person.
Och att ge sig på
henne för att hon har
en diagnos är
riktigt skitigt.

Och de flesta som
står och gapar fult åt henne
på sociala medier
är vuxna människor.

De ger sig också
på hennes föräldrar.
Påstår att de är dåliga
som utsätter sitt (sjuka!) barn
för allt detta.
Men vad säger det då
om gaphalsarna som föräldrar?
Vad har deras barn för förebilder.

Skulle nån rikta
sån nätmobbning mot min son
skulle jag polisanmäla dem.

Skulle inte tveka en sekund.

Kom till mig

Kom till mig.
Kom
du som älskar mig.

Gå försiktigt
längs mina stigar.
Bryt inga grenar
av mina träd.
Låt min rena sand
massera dina
trötta fotsulor.
Låt mitt vatten
svalka din kropp
med sin kalla
helande sälta.

Kom och sätt dig
på mina klippor
smek deras
uråldriga kinder
som med alla sina
veck och gropar
vittnar om
forntida stormar.

Kom du som älskar.
Kom.

Regnväder och sur hund.

Regnigt, trist
och mörkt väder idag.

Och vår hund Zappa
är skitsur.

Han är sur för att
han måste kissa
och bajsa ute i regnet.
Han är sur för att
han inte fick äta vår mat
fast han nyss hade ätit
en stor portion
av sin egen mat.
Och så är han jättesur
på att jag är så elak
så att jag går omkring
och sätter teetreeoil
på alla möbler så att
han inte ska bita sönder dem.

Men det funkar,
han biter inte på dem
så länge de luktar olja.

Edgar är tack och lov
inte sur alls.
Han har kommit hem från
sin korttidsvård idag
och är jättenöjd
över att ha fått "buunsås"
och potatismos med sallad.
Han sjunger för full hals
i sitt rum och allt är som det ska vara.

Sånt hos oss idag.

Vi mårar åpå.

Vi mårar åpå.

Lever mest efter Zappas
och Edgars behov.
Edgar börjar kännas
så vuxen nu.
Det är lite sorgligt
men ändå härligt.
Men visst saknar
jag min lillpojke ibland.

Zappa växer.
Han verkar bli stor
för att vara en Cavapoo.
Men det är bra,
vi ville egentligen
ha en mellanstor hund,
men vi tog en liten
och söt för Edgars skull.

Nu har vi en hund som blir
mellanstor och söt i stället.

Jag har blivit antagen
till rehabilitering,
så i november
bär det av till Härmä.
Det är en lång
rehabilitering med olika
perioder i Härmä
och 2 x 35 dagar
arbetspraktik.

Än vet jag inte
om jag ser fram emot det
eller om jag är skiträdd.

Det lär visa sig sen.

Vi har strosat omkring
en hel del med Zappa,
så här kommer några foton.

Är jag frisk nu?

Min sjukledighet tar slut.
Nästa vecka är jag ännu
sjukskriven, men sen är det dags.
Dags att anmäla sig som
arbetssökande till TE-byrån.
Och facket förstås.

Men jag har ansökt
om rehabiliteríng via Fpa,
så om det går igenom
har jag att göra
ända till augusti nästa sommar.
Om jag fixar det förstås.

Men jag ska i alla fall försöka.
jag måste ju testa.
Vill ju testa.

Och som den superkompetenta
socialskötaren sa:
"Går det inte så avbryter du,
då har du i alla fall försökt"

Så där är jag nu.

Hoppeligen tillbaka
till den riktiga världen.

Med en liten klump i magen,
och några fjärilar
som sitter och fladdrar på den.

Och den här lillkillen har nog hjälpt mig att läka. Han ser till att man stiger upp på mornarna. 😍

Sensommarens kravlöshet

Mer och mer gillar jag dem.
Sensommaren och hösten.
Hur underbara våren och
försommaren än är,
så är det en hel del krav
och stora förväntningar
kopplat till dem.

Man väntar på semestern,
och den ska förstås
helst vara lång och perfekt.
Solen ska skina hela tiden
och man ska göra massor
med roliga saker.
Och så allt man ska ha
gjort i trädgården.
Barnen ska också ha sina
sommaraktiviteter,
sånt som man vill
att de ska minnas för evigt.

Och sen plötsligt
är semestern slut.

Vädret var kanske inte så bra.
Man hann inte göra allt man skulle.
Kidsen har mest surfat
på nätet som vanligt
och Bullerbykänslan har
varit långt borta.

Så kommer augusti,
och man inser att
man längtat.
Man vill ha vardag,
man vill klä sig i jeans
och barmhärtigt lösa tröjor.
Man förlåter vädergudarna
och drar i stället på sig
regnrock och gummistövlar.

Och så rullar vardagen på.

Och man är ändå rätt så nöjd.

Till februari ungefär,
när man inser hur nära
nästa sommar är.

Den stora bajskampen.

Vi har haft en kamp om bajs.
Så nu blir det
lite skitprat här.
Zappa bestämde sig
plötsligt  för att vägra
bajsa utomhus.
Han tyckte att det
var superäckligt
när gräset var vått
efter regnet eller daggen.

Vi gick ut,
och han lade sig på trappan.
Vi bar honom ner för trappan,
och han tvärnitade
och vägrade gå.
Vi bar honom till hans
favoritbajsställe,
och han lade sig ner
och suckade djupt.
Vi försökte vänta,
och vänta, och vänta lite till,
och han väntade ännu längre.
Vi gav upp och gick in,
och han rusade genast
iväg och bajsade bakom soffan.

Och så där höll vi på.

Men så var vi på valpkurs igår.
Och vi märkte att Zappa
inte alls är ovanligt jobbig.
Han är ingen problemvalp,
utan tvärtom,
i mångt och mycket
är han jätteduktig.
Duktigare än vi trodde.

Vi måste bara lära oss
att ha mera tålamod.
Han är trots allt bara
en liten skruttvalp ännu.

Så den kursen
är verkligen värd sitt pris.
Vi lärde oss jättemycket.

Och vi var såå stolta
över honom på kursen.
Han uppförde sig
exemplariskt.

Händelserik men tröttsam sommar

Augusti.
Det gillar jag.
Det är en mustig månad.
Man kunde faktiskt döpa den till
aumustig.

Färgerna är fylliga,
smakerna är söta
och luften som sammet.
T.o.m mörkret
är sammetsmjukt.

Nåja, nu hade jag ju inte
tänkt göra det här
till nån augustilovsång,
utan jag hade tänkt berätta
lite om vad som hänt i sommar.

Det viktigaste, jobbigaste
och absolut roligaste är
att vi skaffat hund.
En lite svartvit tuffing
som Moa döpte till
(Frank) Zappa.
Han är söt och gosig,
han är vild och bitsk
och han är stursk
och uppkäftig.
Men han lär sig nytt
hela tiden,
och han kommer nog att
bli en riktigt bra hund.

Jag har aldrig förr
haft en hund,
så jag lär mig också nytt
varje dag.
Jag har lärt mig
att hundvalpar gråter
och behöver tröstas.
Jag har lärt mig att det
(precis som med barn)
lönar sig att tala lugnt
i stället för att höja rösten.
Och jag har lärt mig
hur fint det känns
när nån är hysteriskt glad
när man kommer hem
nånstans ifrån.

Det har hänt annat
också i sommar.
Jag har ställt ut tavlor
lite här och där,
men har tyvärr inte själv
orkat vara ute på stan
med mitt tavelbord.
Har inte orkar måla
mycket heller.
Jag är fortfarande
väldigt trött, så allt sånt
tar på för mycket.
Så läget är nog
ganska oförändrat på den fronten.
Men familjen ger glädje
och när jag får
vara hemma med dem
mår jag bäst.

Så idag sitter jag här,
just nu med en sovande
Zappa under stolen,
och försöker
både ta intryck
och ge uttryck genom
sociala medier.

Vackert så.

Just nu.

Vi tog Zappa med ut till stranden en dag.

                                             Hade en vecka i glashuset på torget i juli.
                                              (foto: Ida-Marie Jungell)

Intensiva dagar på kommande

Fredag.
Nu kör vi igång
med en intensiv period.
Edgars födelsedag
närmar sig,
och så är annat
på gång också.

Igår städade vi,
så behöver vi bara
ta en snabb sväng
med dammsugaren
på söndan före kalaset.
Idag ska vi handla
allt som behövs.
Och köpa födesedagsgåva.
Vad vet jag ännu inte.
Han älskar kläder,
så det blir väl nåt sånt.

Imorgon ska vi
med Jaro Rockets på match.
Laget fyller 10 år,
och de ska spela
jubileumsmatch mot LBK.
Och så på söndan
är det Den Stora Kalasdagen.
Då ska jag stiga upp tidigt
och fixa tårtorna.

Sen, när kalaset är över
är det dags att packa
Edgars lägerväskor.
Han ska på läger
måndag till fredag.
Så fort han åkt iväg
far vi till Larsmo välfärdsstation
för att hänga upp en del tavlor.
Jag har utställning där
i juli och augusti,
Och därifrån åker vi
raka spåret till Jeppis
för att ställa igång
min tavelutställning
i ett av glashusen på torget.

Och där finns jag då
varje dag nästa vecka.

Så det är intensivt.
Jag kommer nog
att sova i två veckor
efter allt det här.

Fast det är bra att testa ibland.
Orkar jag med det här?
Om t.o.m det som är roligt
känns för tungt vet jag ju
att jag inte är frisk än.

Vi får väl se.......

Men sen efter allt det detta
får vi hem valpen.
Då ska jag bara mysa med
den här hemma.
Strunta i Jakobs dagar
och allt annat (nästan)
och bara få valpen
att känna sig trygg
och välkommen.

                                   Nu hade jag ingen lämplig valptavla så det fick bli en glad
                                   och lite hysterisk katt-tavla i stället.

Piggare!!

Vaknade till en
piggare dag idag.
Det känns nästan genast
man slår upp ögonen.

Så idag blir det
en tur till stan.
Till apoteket,
och matbutiken,
och så ska jag ju
hämta mina nya
gladkonstkalendrar.

Känns kanske
lite tidigt med en kalender
för år 2020 redan,
men jag vill alltid
ha dem klara tidigt numera.
Det är så kul att
ha dem med på kvällstorgen
och i glashuset på torget.
Där ska jag vara
hela nästa vecka
med mina tavlor,
och jag hoppas verkligen
att tröttheten håller sig borta.
Det var så himla roligt
förra året när jag var där.

Hallå hjärnan! Vakna!!

Har haft en trött förmiddag.
Jag skickade iväg Edgar
till jobbet och sen somnade jag om.
Sov, drömde, drömde,
vaknade, somnade.
Hela förmiddan höll jag på så.
Telefonen ringde.
Jag svarade, pratade,
och när jag sen vaknade
på riktigt vid tolv ungefär
hade jag inte en aning om
vem jag pratat med.
Kände inte igen numret heller
och tyckte att det
skulle vara för pinsamt
att ringa och kolla.

Sen satt jag och åt
knäckebröd och avocado
och tänkte att jag borde
ta reda på vem som hade ringt,
och så plötsligt
vaknade hjärnan.
Det var från tryckeriet!!
Mina Gladkonstkalendrar!
De är färdiga att hämtas!

Men det var jätteskrämmande
att inte minnas.
Att veta att man pratat med nån,
men inte ha en susning
om vem man pratat med.

Så än är jag inte frisk.
Än kan jag inte börja
söka jobb åt mig.

Jag menar,
hur kan man börja
tänka på att jobba
när hjärnan beskyddar en
t.o.m från sånt man
tycker väldigt mycket om
och vill göra.

För jag antar att det
är det det är frågan om.
Hjärnan vill vila.
Ännu bara vill den vila.

Den måste i sanning
ha gått på högvarv länge.

Livsstilsrenovering.

Håller på med lite
livsstilsrenovering här nu.
Först hade jag tänkt
att jag skulle bli vegan.
Det hade inte varit så
stor omställning
eftersom jag redan
är vegetarian.

Men då är det ju osten,
och fil med bär.
Dem vill jag inte skippa.
Äter nästan aldrig
ost på bröd numera
eftersom jag skippat
allt mjukt bröd.
Men jag brukar sätta
bondost eller feta
eller halloumi i
salladen ibland.

Potatis har jag
inte ätit på en månad.
Inte ris och pasta heller.
Har minskat rejält
på sockret också.
Bara när det är kalas
kan jag tänka mig
att äta en bit tårta
eller nåt annat.
Choklad åt jag
minst ett par
gånger i veckan förr.
Nu blir det inte
ens varje vecka.
Kaffe dricker jag,
med havremjölk.

Så nu består
mina måltider
av sallad med ost
eller nötter och frön.
Smoothies, fil med bär,
eller havreyoghurt med banan.
Torkade nässlor
och maskrosblad.
Mysli också ibland.

Men frukt och bär,
grönsaker och baljväxter,
Det gillar jag mest.

Tror att grejen för mig
är att vara sträng mot mig själv,
men inte för sträng.

Och vet ni vad?
Det börjar både kännas
och synas nu.

Acceptans

Jag börjar acceptera det.
Att jag är så här nu.
Det har nog varit på gång.
Jag har känt det
men inte velat erkänna det.
Jag blir aldrig som förr.
Men hur kan jag då veta
vem som är den riktiga jag?
Kanske det är den jag är nu.
Utom tröttheten då.
Det att jag kommer igång
först mot eftermiddagen.

Den här tillvaron
är inte så illa.
Så länge man bara är hemma
är det faktiskt rätt bra.
Men samhället kräver
att man ska vara delaktig.
Man ska jobba,
man ska vara social,
och man ska prestera.

Men vad händer om man inte orkar?
Då anses man vara sjuk.
Men jag känner ju mig mest trött.

Är det en sjukdom
att behöva leva i sin egen takt?
Är det en sjukdom
att inte riktigt orka med
den övriga världen?

Det kanske det är.

Och i så fall är jag ju sjuk.

Och jag accepterar
att jag kanske aldrig
blir riktigt frisk igen.

Tills vidare tassar jag på
här hemma.
I trädgården,
i min målarhörna.
Umgås med dem
jag behöver mest.

Trött men nöjd!

Dagen blev riktigt bra,
fast den började trögt.

Jag skickade iväg Edgar
med taxin som vanligt
tidigt i morse
och sen efter ett tag
somnade jag om.
Sov till lite över tolv.
Helt slut i luvan
när jag vaknade.
Som vanligt.

Men jag hade en träff,
så det var bara att
stiga upp och skärpa sig.

Ja nu var det ju inte
en sån där romantisk träff,
utan en träff med en vän
och hennes familj.
Jag hade lovat att
fotografera hennes barnbarn.

Det är såå länge sen
jag gjort nåt sånt.
Jag menar,
det är tretton år
sen jag slutade
med min fotostudio.

Men det var jättekul!
Barnen (och de vuxna)
var samarbetsvilliga
och allt kändes på nåt sätt
hemtamt och bekant.

Nu är jag trött.
Jag blir ju det när
jag gör nåt annat än
lallar på hemma.
Men det var absolut värt det.

Och jag blir aldrig frisk
om jag inte försöker.

             Passade på att fota lite av omgivningarna också när jag ändå var igång med kameran.

Onsdagsbabbel

Vilken slödag det varit!
Jag har sovit.
Halva dan sov jag.
Fast jag sov bra på natten.

Sen har jag inte gjort
så mycket annat.
Lagat mat åt Edgar
när han kom hem från jobbet,
och målat lite röd färg
på en tavla.

Det är kvällstorg i kväll,
men jag orkade inte fara.
Vädret är dessutom
riktigt trist.
Onödigt väder
brukar vi säga hos oss.

Så nu sitter jag här,
och försöker låtsas
att jag är kreativ
och skriver blogg.

Ibland hjälper det.
Man låtsas en stund,
och sen plötsligt
får man nån bra ide'.

Så inte idag.

Men, vad farao,
jag slöar idag då.

He sku kuna vaa värr.

Bilden har absolut inget samband med texten. Det är ett av mina halsband, och jag gillar färgerna.
                                                                           Att sånt.

Mycket och ingenting

Nu händer det mycket här.
Och så händer det ingenting.

Min utmattning lever
sitt eget liv,
och jag kan inte riktigt
glädjas åt sommaren
som jag brukar.

Men det är ändå sommar.

Jag försöker göra
sånt som jag tycker om.
Jag är med mina tavlor
på torsdagstorget i Jeppis,
jag målar en del,
och så ska vi få
en ny familjemedlem.
Ja inte ett barn då,
det är vi för gamla för,
men en liten hundvalp
flyttar in här om en månad.
En alldeles ljuvlig
svartvit Cavapoo-valp.
Vi har döpt honom
till (Frank) Zappa.
Jag ser sååå fram emot det!

Jag behöver nån
som tvingar mig ut lite,
Jag sitter inne allt för mycket.
Med Zappa får jag börja
ett mera aktivt liv
och det kommer dessutom
att vara superskoj!

Har tänkt visa
mina tavlor en del
i sommar också.
Första veckan i juli
finns jag i ett av glashusen
på torget i Jeppis,
och så ska jag också ha
tavlor utställda vid
välfärdsstationen i Larsmo.
Och i augusti blir det
skyltfönstret vid Lunds.

Så, som sagt,
det händer mycket,
men ändå ingenting.

Vet ni, jag tror att det är så det ska vara.

I mina tavlor är det nästan alltid sommar .

                                                Lilla coola Cavapoo-valpen Zappa. Vår nya
                                                familjemedlem.

                                          Bild från förra sommaren när jag ställde ut i glashuset.

Pappa och Mamma

Idag skulle pappa ha fyllt år.
96 år hade han blivit.
Nu blev han inte det
eftersom han dog
när han var 90.

Vår fina pappa!

Och så är det morsdag.
På söndag hade vi firat
dem båda två.
Så gjorde vi alltid.
Hela stökiga
glada familjen

Pappa och mamma
lärde oss att vara människor.
Lärde oss att
acceptera andra.
Lärde oss att tänka själva,
att man inte behöver
följa med strömmen.

De lärde oss kärlek,
och de lärde oss
att livet är glädje,
men att det också
kan vara sorg.

De lärde oss
leva med musik,
med konst, med dans.
De lärde oss naturen.
Glädjen i det lilla, det vackra.
En fågels sång,
vindens sus i träden.
Havets skvalp mot
strandens klippor.

De är båda borta nu.

Vi är så tacksamma
över att vi fick ha just dem.

Om att köpa bil.....och lite annat.

Sorry för att jag är
en så lat bloggare just nu.
Är fortfarande väldigt trött.
Men jag är på rätt
bra humör ändå
och har på nåt sätt
accepterat att det är så här.
Fortfarande går det
bra när jag är hemma,
men tröttheten kommer
när jag varit nån annanstans.

Det om det.

Vi har köpt bil idag!
När vi köper bil
gör vi inte som andra.
De flesta andra
vill ha en så ny bil
som möjligt
så billigt som möjligt.
Så gör inte vi.
Vi vill ha en så
gammal bil som möjligt
Så billigt som möjligt.
Alltså en som
ändå är helt körbar.
Inte nån veteranbil.
Och idag hittade vi en.
Den är från 1984,
den är välskött,
och den är lite medkörd.
Och den är grön.
Så bilsökandet
är över för denna gång.

Och så händer
det andra saker också.
Vi står ju i kö
för att få en hundvalp,
och nu fick vi höra
att valparna föds
i slutet av månaden.
Hoppas då att de
blir minst fyra stycken.
Vi är fjärde på listan.

Annars målar jag.
Som vanligt.

Och plockar nässlor.

Våren kom i år också.

Lite annat också

Nåja, om jag skulle
ta och skriva
ett helt vanligt inlägg då.

Ett som inte handlar
om trötthet,
eller depression.

För det händer ju
faktiskt annat här också.

Jag målar, jag ser på TV,
vi går på loppis,
vi lagar mat, vi diskar,
vi städar (när vi orkar)
Och vi är ute
och insuper frisk luft ibland.

Jag är ju en sån som
kan vara inne och lalla på
flera dagar i sträck
utan att tycka att det konstigt,
men Mikael är så klok
så han tar mig med ut om
jag blir riktigt insnöad.

Och visst är det skönt,
när man bara kommer
sig iväg.

Och i morgon kommer Edgar.
Han har haft pappavecka.
Han är på arbetspraktik nu
så vi ska hämta honom
därifrån i morgon.

Han ska få sina nytvättade
"high schoolmusical-lakan"
och så har jag köpt
hans fredagschoklad.
Och det kommer som vanligt
att bli massor med
kramar och pussar.
Först när han kommer hem
ska det vara en familjekram,
och så brukar jag få
en hel hop med egna
pussar och kramar sen.

Gotta love that boy!!!

Bilden är tagen före Prideparaden 2014.

Och sen då?

Min sjukledighet
börjar gå mot sitt slut.

Har ingen aning om
vad som ska hända sen,
och känner mig
alls inte redo
för "den riktiga"
världen ännu.

Här hemma
mår jag ganska bra.
Är fortfarande trött
och sover mycket  dagtid.
Nattsömnen är lite bättre
än för några veckor sen,
men det varierar.
Och fast jag sovit
på natten är jag trött på dan.

Och jag har börjat drömma.
Oroliga drömmar
om att jag ska söka jobb
eller söka till nån skola.
Och det slutar med
att jag gråter i drömmen
varje gång.

Jag är inte redo.

Blir jag nånsin redo?

Utåt ser jag väl ut
som jag brukar,
men insidan är rörig.

Tankarna snurrar
på i raketfart igen,
och jag funderar
oavbrutet på
vad som ska hända sen.

Tiden går för fort.
Jag hinner inte med.

Man kan ju låtsas

"Men du ser ju nog så pigg
och glad ut!", får jag höra ibland.

Och det kanske jag gör.
Man kan ju låtsas.
Och så går jag ju
inte ut bland folk
när jag mår som sämst.

Och sen är det ju så,
att man faktiskt kan
prata och skratta
fast man inte mår bra.

Man gör sitt bästa liksom.
Och sen är man slut.
Och sover.
Och sover.

Jag har varit sjukskriven
i snart fem månader nu.
Ibland mår jag nästan bra,
och ibland känns det som
om jag plumsar fram
i meterhög snö och inte
kommer nån vart.

Men jag målar.
Och målar.
Och målar.

Glada tavlor.
Bra terapi.

(Tavlan på bilden är målad 2016)

Lite gladare nu

Det känns som om jag
är på väg tillbaka nu.

Fast säker är jag inte.

Det är ju lätt att känna så
när man vet att man får vara hemma
i lugn och ro.

Men jag är gladare.
Jag sover lite bättre.
Och tupplurarna på dagen
har blivit färre och kortare.

Medicinen jag tar
har gjort mig mera
avslappnad,
så jag har inte ont
i hela kroppen längre.

Men fortfarande
när jag tänker på
att eventuellt börja
söka nåt jobb,
eller påbörja nån utbildning
reser sig en mur
i mitt huvud.

Orkar inte tänka på det.

Orkar inte med en omstart.

Ändå känner jag att
jag inte kan gå tillbaka
till att vikariera på dagis.

Men, jag tar babysteps.
Det är det enda rätta nu.

Och kanske blir det så,
att jag blir arbetssökande
i stället för sjukskriven
i mitten av april.

Ingen vet,
inte jag heller.

Hann livet ifatt mig?

Efter en lååång bloggpaus
ska jag försöka skriva lite igen.

Det har varit en konstig höst.
Och en konstig vinter.

Jag, som alltid
varit den starka.
Som alltid varit glad,
blev trött och less
på allt i höstas.

Det började med en panikattack
en helt vanlig söndagkväll
i november.
Vi hade haft trevliga gäster
och allt var bra.
Tills ångesten
plötsligt slog klorna i mig
Och sen nån dag senare
hände det igen.
Och så kom den
enorma tröttheten.

Kanske det är livet
som hunnit ifatt mig.

Jag har alltid varit
bra på att gå vidare.
Alltid rest mig upp
när jag kraschat.
"Du är så lugn
så det är ohälsosamt",
brukade mamma säga.
Kära mamma, hon hade nog rätt.

Så, nu är jag sjukskriven,
har varit så i tre månader,
och kommer att vara det
i tre månader till.

Kanske kommer jag ifatt
mig själv då.

Vem vet.