Min mamma är en plockare

Min mamma plockar.
Hon plockar grässtrån och kvistar.
Stenar plockar hon om hon hittar några fina.
Och så plockar hon förstås blommor på sommaren.

Hon har alltid varit en plockare.

Idag var vi ner till Fäboda och tittade på havet.
Det var soligt och fint.
Men det var ganska blåsigt så vi stannade bara en liten stund.
Men visst hittade hon nåt att plocka.
Hon plockade vass.
Tog hem lite av Fäboda som hon alltid älskat.
Pappa och hon bodde ju i Fäboda i många år och de var ofta ner till stranden.
För att bada eller vandra.
Eller plocka.

När vi stod där på stranden idag berättade hon om när hon plockade fina stenar i Grekland en gång.
Pappa tyckte att det där var lite onödigt för han menade att de ju inte kan börja slarva hem en massa stenar från Grekland.
De vägde ju lite ändå.
När de sen kom hem frågade mamma om pappa visste vad han haft i väskan på hemvägen.
Och så packade hon upp sina stenar :)

De stenarna hade hon sen i en glasburk i många år.
Lite Grekland på burk så att säga.
I dag har hon lite Fäboda i vas.

Försvarstal till julstjärnan

I vårt kära grannland Sverige är man upprörda över vårt mest älskade och juligaste bakverk.

Våra finska julstjärnor.

Underbart goda med plommonmarmelad i mitten och pudrade med florsocker.

Det  äts massor med sådana här i Finland runt jul.

Svenskarna tycker att de liknar hakkors.

Suck!

Nu är ju saken den att det finns en orsak till att de kallas just julstjärnor.

Det är för att de liknar blomman julstjärna.

Ni vet, den där som står på allas bord i jultider.

Finns röda, finns vita och vem vet om det inte finns nån annan färg också.

Borde vi kanske utrota dem, för säkerhets skull bara?

Ifall nån av dem skulle få för sig att växa lite konstigt och börja likna ett hakkors.

Jag menar, man vet ju aldrig.

Men come on Sverige!!!!

Det finns inget som heter julhakkors!!!

Jag tänker baka mina julstjärnor den här julen också.

Precis som förr.

God Jul!! :)

Om utanförskap

Sitter och tänker på utanförskap.
Det är lite aktuellt nu eftersom mamma så nyligen blivit ensam.
Vi försöker ju alla bjuda hem henne ibland, hälsa på henne så ofta vi kan och ta henne med på stan och sånt.
Men jag vet hur hon känner det.
Det är inte samma sak.
Kommer heller aldrig att bli det.

Man känner sig utanför.
Mitt i familjen, men utanför.
Kommer precis ihåg det där.
Så var det när min första man dog och jag skulle lära mig att leva som en i stället för två.
Jag kunde vara på nåt kalas eller annan familjetillställning och känna att jag inte hörde till.
Att jag var den där som inte passade in.
På nåt konstigt sätt.
Jag menar, det är ju ändå min familj.
Men de har alla sina egna familjer.
Samma var det när man var med sina vänner nånstans.
Man fick skaffa sig en ny roll i det sociala sammanhanget.
Och sånt tar tid.
Att gå från att ha varit en del av nånting till att bara vara sig själv.
Det är ju lite konstigt, för man borde ju alltid vara sig själv.
Men det är ändå så det är.
Har man en partner så är man hälften av nånting.

Man måste lära sig att leva ett annat sorts liv.
Jag var ju så ung när jag blev änka (bara 36 år) så för mig gick det relativt smidigt.
(Efter en del strul och sökande)
Är man gammal är det kanske inte lika enkelt.

Om att rita (igen)

När jag var liten älskade jag att rita.
Jag tycker om det än, men då var det den bästa sysselsättning jag visste.
Pappa målade ju tavlor, och jag ville bli lika bra som han.
Så när det var dags för födelsedag eller jul önskade jag mig alltid papper och färger.

Pappa var så bra på att köpa sånt!
Han förstod att även om jag bara var en lite tjej så var det viktigt att jag hade bra färger och ordentligt papper. Och jag blev alltid lika glad.

Kommer ihåg hur härligt det var att öppna de där paketen där man visste att det fanns papper.
Eller tuschpennor.
En sån där jätteförpackning med tusch var det bästa jag visste.
När jag fick sånt till julklapp kunde jag knappt bärga mig innan jag fick börja rita.
Juldagen gick ofta åt till att rita och måla då.
Det var så härligt med alla färgerna.
Alldeles nya och klara
Sen nötte jag ju upp dem ganska fort, men jag visste att jag alltid fick nya.
För sånt fanns det alltid hos oss.
Det var en nödvändighet helt enkelt.

Underbart att ha föräldrar som förstod det!!

Farsdag

Så är det då farsdag.
I morgon.

Första farsdagen i mitt och mina syskons liv när vi inte har nån far att fira.
Saknaden blir större då igen.
Men det är ju också en dag när vi minns honom med extra stor värme.
Hur han alltid protesterade lite mot farsdagsfirandet.
"Nå va sku he nu vaa ti fiir", brukade han säga.
Sen såg man ännu hur förtjust han var när vi alla kom och uppvaktade honom på farsdagen.
Hur han njöt av att ha barnen och barnbarnen runtom sig.

Men nu blir det ju alltså inget firande då.
I stället blir det ett besök till gravgården.

Saknar dig pappa!!

Första november

Gårdagen var en så fin dag!
Tänker på vad jag skrev om harmoni i förra inlägget, och hur viktigt det är.
I går var hela dagen fylld av harmoni.

Jag besökte gravgården på förmiddagen, tillsammans med en grupp barn.
Det var grått, lite disigt, men väldigt vackert vid Pedersöre kyrka.
Kyrktornet som sträckte sig in i diset tycktes högre än vanligt.
Tror att barnen kände stämningen också.
Vi tände några ljus (bl.a på pappas grav) och pratade lite om människor vi kände som dött.
Det där kommer sig så naturligt för barn.
De vågar fråga och fundera.
Vi vuxna tycks vara lite rädda för det där och slingrar oss många gånger i kringelkrokar av ord när vi ska förklara döden för barn.

Kvällen var också fin.
När Edgar och jag kom hem började jag förbereda maten och den var klar precis när Moa och Mikael steg in genom dörren sen.
Det var så mysigt att ha hela familjen samlad vid matbordet!
Det var ett tag sen.
Jag hade tänt en massa ljus, och det var varmt och en på nåt sätt gulröd stämning i hela huset.
Stämningar och känslor kan ju ha färg.
Sen bara tassade vi på här resten av kvällen.
Moas pojkvän kom hit också, och det kändes bra att ha stugan full med folk.
Vi gillar ju nog att vara på tumis, Mikael och jag, men det är också såå härligt att ha kidsen hemma.
Det ska vara både och i livet.
Det ena är inte bra utan det andra.
Harmoni där också.

Det var första november,
Och det störde mig inte det minsta.