onsdag 18 oktober 2017

Snart november

Steg upp ganska tidigt idag.
Sitter och väntar på dagsljus.
Jag har en tavla att fotografera
och vill inte använda blixt.

Medan jag väntar
konstaterar jag
att det snart är november.
Värsta månaden.
Sitter och suckar lite
över hur trist det blir.

Men sen börjar jag
nästan skämmas lite.
Sitta här och sucka
över en årstid!!
Över ett övergående
vintermörker!

Jag ska väl för farao
vara lycklig!
Lycklig över att
jag har så små bekymmer
i mitt liv just nu.

Jag menar,
om november är mitt
största problem
har jag det ganska bra ställt.



söndag 15 oktober 2017

Söndag

Söndag.
Tumisdag med sonen.
Mikael åkte iväg
till Tammerfors för att
inhandla lite LP-skivor.
Han säljer ju skivor
i sitt antikvariat och lagret
måste fyllas på ibland.

Edgar och jag
får hitta på nåt själva idag.
Men det är vi vana vid.
Det var ju bara han och jag
innan jag träffade Mikael.

Vi kommer nog inte
att utföra några stordåd idag,
men en promenad ska vi ta.
Och så pysslar vi på
här hemma resten av dagen.

Vi har ju höstlov,
så vi behöver inte
göra allt på en och samma dag.

Jag gillar när livet
är lugnt och stilla.




lördag 14 oktober 2017

Morsan och hårdrockarna

Jag gillar att måla tavlor.
Allt för mycket.
Jag har tavlor i alla hörn.

Jag kallar det Gladkonst,
för oftast målar jag
glada människor,
hysteriska katter,
och massor med blommor och blad.




















Men ibland målar
jag svarta tavlor
med dödskallar
och hemska monster på.

Det är nämligen
lika roligt det.

Här om kvällen
målade jag en sån.
I rasande fart,
för så blir det
när jag är inspirerad.

Idag kom mamma hit,
och som vanligt frågade hon
om jag målat nåt nytt.
Jag tvekade lite först,
tänkte att hon kanske
blir förskräckt av min¨
svarta dödskalletavla.

Men se tji fick jag!
Hon älskade den!
Vanligtvis är det våra
hårdrockarkompisar
som gillar just de tavlorna.

Men nu får jag lägga
min 88-åriga mor på
den listan också.


måndag 25 september 2017

Att byta deo - värt mödan

Jag funderade länge på det.
Och till slut blev det av.
Jag skippade den vanliga deodoranten
och övergick till ekologisk.

Det var lite kämpigt,
för jag var inte beredd
på vad som skulle hända.
Jag trodde att det skulle
gå enkelt att byta.
Att min kropp skulle gilla det.
Men se det blev svettigt värre.

Först bytte jag så där bara,
från en dag till en annan.
Det gick riktigt bra,
en dag eller två.
Sen blev det rött och irriterat
under armarna.
Jag fick finnar där,
och min svett luktade horribelt.
Hon som har gjort ekodeodoranten
föreslog då att jag skulle
vara helt utan deo ett tag
innan jag börjar använda
den ekologiska varianten.

Jag hade själv varit inne
på samma linje också.
Misstänkt att finnarna,
irritationen och svettlukten
inte alls hade att göra
med den ekologiska deon,
utan med den gamla vanliga.

Så jag led några dagar.
Helt utan deodorant,
och luktade illa.
Jag gjorde det under några
dagar när jag var hemma,
för jag ville verkligen inte
gå ut bland folk då.

Efter några dar blev det bättre.
Kroppen hade rensat ut
alla slaggprodukter från
den gamla deodoranten
och finnarna och irritationen
fösvann så småningom.

Då vågade jag börja på nytt
med den ekologiska,
och den här gången gick det bättre.
Ingen irritation, inga finnar,
och svettlukten försvann också.

Så det lönade sig att vänta.
Vänta och lukta illa :)
Kroppen måste få tid att
rensa bort det gamla först.

Jag brukar inte skriva
om så äckliga saker
som hur min svett luktar,
men ville skriva det här
i fall att nån annan
försöker byta och blir
besviken i början.

Låt armhålorna andas
några dagar innan ni börjar
med den ekologiska deon.
Tvätta ofta med vatten
och eventuellt en mild tvål.
Sen, när armhålorna återhämtat sig,
är det bara att köra igång
med en mycket bättre
och hälsosammare produkt.

Vissa gör sin egen deo,
men det är jag för lat för
så jag använder den här:




onsdag 13 september 2017

Förakt för läkare?

Jag är väldigt trött på en sak.
Nämligen folks förakt
för läkare och deras
påstådda ickekunnande.

Visst vet jag
att det finns bättre
och sämre läkare.
Men man kan bara inte
fnysa åt dem alla.
De är ju ändå faktiskt
människor som läst
medicin i åratal.
Lite mer måste de
nog kunna än jag eller du.

Jag tror bara inte på
att nån som har gått
en några veckor kurs
i nån slags alternativ
medicinkonst (eller vad det kallas)
vet mera om hälsan
i allmänhet än en
läkare som studerat i många år.

Det finns bra saker
även inom den alternativa medicinen,
men inte är den sidan
heller allvetande.
Och google vet heller
inte allt!

Att fnysa åt hela
läkarkåren är nog
att bita sig själv i foten
Vi behöver alla läkare
och deras kunskap
nån gång här i livet.

Det här är bara min åsikt,
släng mig i väggen
den som vill. :)
Ni behöver inte ta det
så allvarligt,
det är bara en tanke
av en krasslig tant
så här på kvällskvisten :)




söndag 10 september 2017

Ibland har man bara otur

Det pratas mycket om maten.
Om vad man ska äta.
Vad man inte ska äta.
Sluta med socker.
Ät mycket fett.
Ät lite fett.
Ät bara ekologiskt.
Ät inte den eller den fisken.
Ät sojaprodukter.
Ät absolut inte soja.
Ät kött.
Ät inget kött alls.

Man blir så trött!
Det finns ändå
ingen väg till evigt liv.
Det finns ändå inga garantier
för att du ska hållas frisk.
Ibland har man bara otur.

Klart att man ska
hålla lite koll på maten.
Det finns ju saker
som man självklart ska undvika.

Men att tro att man
blir nåt slags superfriskt
långlivat underverk
om man följer alla nymodiga
kostråd är nog att lura sig själv.

Sunt förnuft är nog det som gäller.
Enkel mat som du helst gör själv.
Och inte ens det
ger dig nån garanti.
Ibland har man bara otur.

Mina föräldrar odlade
nästan alla sina grönsaker själva.
De åt inget kött.
Drack nästan ingen alkohol.
Rökte inte.
Var mycket ute i skog och mark
och rörde på sig.
Ändå fick mamma magcancer.
Ibland har man bara otur.

Det gick ju bra för mamma ändå.
Hon lever och mår bra
och det är nu tjugo år sen
hon opererade.

Så jag tror att det bästa
är att tänka själv.
Använda sunt förnuft
och inte göra det för invecklat.
Att hela tiden gå omkring
och oroa sig för allt farligt
som finns i maten
är heller inte bra.
Oro kan också göra en sjuk.

Jag tror att vi ska njuta av livet.
Och hoppas att vi har tur.



måndag 4 september 2017

Staden, landet eller skogen? Eller mittemellan?

Det är svårt det här med att bo.
eller, inte att bo,
men var man ska bo.

Just nu bor vi i stan,
i en liten riktigt mysig lägenhet.
Vi har ett hus också,
men det hyr vi ut.
Det huset är inte riktigt på landet,
men inte i stan heller.
Det är lite för lite av båda där.

Helst skulle vi bo
i en liten stuga nära havet.
Året om.
Så att man såg havet
genast man tittade ut
genom fönstret.
Så att man kunde gå ner dit
när som helst och känna
hur gott det doftar.
Så att man hörde vågorna.

Så, att man hade både
hav och skog nära.

Stan är också bra,
men vi dras ändå alltid
till havet.
Och nu i sommar,
till skogen.

Vem vet var vi hamnar än här i livet :)

Tror inte vi har färdigflyttat än.