Söndag.

Skön "dagen-efter-skivmässan"-känsla idag.

Vi har sovit länge.
Druckit kaffe.

Jag har målat lite.
Tvättat lite kläder.
Mikael har skottat snö.

Nu sitter vi och tar det lugnt
och lyssnar på jazz.

Jaja, ni läste rätt,
Jazz, inte hårdrock.

I kväll kommer Edgar.
Han är på pappavecka,
men ska sova här i natt eftersom vi ska
till Lannäslund i morgonbitti.

Inga speciella planer annars idag.

Skönt!

"Nångång kommer han"

"Mamma, när kommer min bästa kompis?", frågade Edgar idag.
"Vem menar du då?", frågade jag.
"Han med mommo. Min moffa.", sa Edgar.

Jag blir tyst en stund, och det ilar till inombords.
Det är snart två och ett halvt år sen hans moffa dog,
och han saknar honom så mycket än.
Han frågar fortfarande efter honom sgs varje vecka.

"Edgar, moffa är ju död, det vet du.", sa jag.
"Men kommer han tillbaka till min födelsedag?", frågar Edgar då.

"Men nog vet du att man inte kan komma tillbaka
mera när man dött. Du minns ju hur gammal och
sjuk moffa var", säger jag.

"Jamen...nångång, nångång kommer han", säger han.

Och tystnar.
Sen suckar han djupt och går in i sitt rum.

Sen hör jag hur han knäpper på TV:n

Han vet nog, men han vill inte.
Han vill inte att det ska vara så.

Lilla stora ungen min.
Hur ska jag förklara så du förstår?

Ja jisses, det verkar funka!!!!

Jag har en autoimmun sjukdom som heter DLE (ihon punahukka på finska).
Den gör att jag får fula utslag på kroppen.
Mest i ansiktet, på öronen, armarna och även på benen.
För lite mer än ett år sen var jag till KIURU
på undesökning och provbitstagning.
Måste göras fast de var sgs säkra på att det är DLE.
Diagnosen fastställdes där då.
Sjukdomen för med sig en del andra obehagligheter också,
men det är ju de stora utslagen som syns utåt.
Det är en kronisk sjukdom, men den är inte farlig.
(Artisten SEAL har den, vilket syns bra i hans ansikte)


Jag blev ordinerad kortisonsalva som jag skulle
använda regelbundet.
I perioder på fyra veckor skulle jag använda den
2-4 gånger per dag, och däremellen
2-3 gånger per vecka i lika långa perioder.

Så där har jag hållit på nu i ett år.
Och ingenting har blivit bättre.
Tvärtom har jag fått flera
och större utslag.

Så läste jag om en man som hade nåt hudproblem.
Det var inte DLE, men han hade också
nåt otrevligt och envist eksem som inte verkade bli bättre med kortison.

Han började blanda AqualanL smörja
med bikarbonat (matsoda) och stryka det på eksemen.
Och det hjälpte!

Så jag tänkte att jag skulle testa det där.
AqualanL är inte farligt
och bikarbonat kan man ju äta så det kan inte
heller fara farligt på huden.

Och tammesjutton om det inte funkar!!!
Har hållit på i ett par veckor nu
och mina utslag blir bättre!

Inte så röda längre,
inte så skröpliga,
och de flagar inte så mycket.

Så jag fortsätter med det här.
Så länge det bli bättre blir det inte sämre.

Testar det här...........

.....i stället för det här.

Nykarleby idag.

Det var lite spännande när vi steg upp i morse.
Dels för att det ju var så förhärdat kallt
så att vi inte visste om vi skulle våga ge oss iväg nånstans med bilen,
och dels för att det förstås skulle bli spännande att se skolan
i Nykarleby.

Nå, vi kom fram som vi skulle,
och vi blev väl mottagna av skolans rektor.
Edgar verkade nyfiken och intresserad.
Det var bara när vi satt i rektorskansliet
och lyssnade när rektorn berättade om skolan
som han började sitta och gäspa lite.

Det var för många svåra ord och begrepp.

Sen fick vi gå en rundvandring genom skolan
och elevhemmet, och vi fick också
träffa en del av eleverna, lärarna,
kuratorerna och en del annan personal.

Sen, innan vi for därifrån,
fick både Edgar och jag svara på en del frågor.

Det gick sådär för Edgar med frågorna.
Han blir lite blyg i sådana situationer,
speciellt när jag är med.
Jag märkte hur han hela tiden sökte min blick,
och ville att jag skulle svara åt honom.

Jag tror att det går bättre sen när han far dit ensam.
Det kommer att ordnas ett par "provdagar",
då han kommer att åka dit ensam med taxi.
De får nog en bättre bild av honom där
när han inte har mig med.
Han är ofta mycket duktigare utan mig.

För mamma är ju mamma,
och hon är till för att hjälpa en.

Då får man vara lite "liten".

Spännande tider nu.

Den kommer närmare och närmare nu.
Dagen då Edgar ska börja på med vuxenlivet.
Tiden i tryggheten och värmen i Jungmans skola
börjar vara förbi.
Några futtiga månader kvar och så är det över.

Det har varit så bra!
Han har fått gå i världens bästa skola.
Med en personal som jobbar både med hjärta och hjärna.
Som ser barnen.
På riktigt.

I morgon åker vi till Nykarleby.
Vi ska och bekanta oss med yrkesträningsskolan där.
Det är ju inte alls säkert att Edgar kommer in där,
men vi ska kolla lite och sen får vi se,
Han ska få fara dit på nån provdag
sen för att de ska få se om han har det som krävs.

Spännande tider nu, verkligen.

Men, vi tar en dag i taget.
Lite skola, lite jobb på Korv-Görans,
och så prövar vi oss fram under tiden
för att se vad som är bäst sen.

Nykarleby?
Lannäslund?

Vem vet.

Vet bara att pojken håller på att bli vuxen.

Roligt och givande

Egentligen lever jag nog ett ganska roligt och givande liv!
Och om man kombinerar de två begreppen så får man
ordet rogivande och det stämmer också.

Som den här dagen t.ex.

Det har inte hänt så mycket,
men ändå massor.

Det började med ett tandläkarbesök i morse.
Inte så roligt kanske, men givande.
Givande för att jag slapp värken,
men också givande för att min tandläkare är en så intressant person.

Sen var Moa hit på kaffe.
Både roligt, och givande.

På jobbet var det roligt.
Vi gjorde roliga figurer av gamla
avlagda strumpor.
Roligt att göra,
och givande att se hur intresserade
och kreativa barnen är.

Sen hem, och dags för mat.
Vi åt framför TV:n.
Rogivande.

Edgar och jag hade en musik-kväll.
Jackson-kväll.
Han klädde sig in min röda läderjacka,
sin svarta hatt och så dansade han för mig.

Roligt.
Givande.

Vi spelade Uno.
Roligt!
Och givande att se Edgar öva sig i logiskt tänkande.

Och nu, en egen stund framför datorn.

Rogivande.

En skitlyxdag :)

I går blev en dröm sann.

Edgar fick göra arbetspraktik på Korv-Görans i Jakobstad!

Han går ju sista året i Kyrkostrand-Jungmans skola nu,
och då hör det till att de ska ut i samhället lite mera
och försöka sig på att jobba lite.

Men det är inte så lätt att hitta praktikplats
åt en som inte kan läsa,
inte förstår sig på pengar, eller klockan,
och som kan behöva hjälp med vissa saker ibland.

Och då är det ju ännu härligare när
det finns vissa arbetsgivare som ser bortom det där.
Som vill ge ungdomar som Edgar en chans.

Som kanske ser det han kan,
i stället för att bara fokusera på det han inte kan.

För han  kan en massa saker.

I går hade han fått diska
och torka bord t.ex.

Det är han bra på.

Och det finns säkert andra saker han kan göra där också.
När han blir varm i kläderna.
Och han har ju en handledare med från skolan.

Han är också jättebra på att vara glad.
Han sprider positiv energi runt om sig.

Och det behöver varenda arbetsplats.

Sen gör det ju också gott för företagens image
att visa att de är lite mera vidsynta än andra.

Han var så lycklig när han kom hem i går.
Han bar sina arbetskläder med stolthet.
Och han utbrast: "Mamma, jag har haft en skitlyxdag!".

Hur många av oss kan säga det när vi kommer hem från jobbet?

Vintertankar

Har sagt det förut, och nu säger jag det igen.
Jag gillar inte vintern.

Jag avskyr alla kläder man måste ha.
Kölden är superjobbig.
och min hudsjukdom (DLE)mår inte bra av det.

Jag har inget som helst intresse av att utöva vintersporter.
Sånt har jag inte sysslat med sen i tonåren.
Ja, jag skidade väl en gång en vinter för 20 år sen.

Vintern tar inspirationen av mig.
Jag har inte ens målat på ett par veckor nu.

Jag sitter mest under en filt och stickar på kvällarna.
För det värmer.
På nåt sätt.

Men, vintern går också över.
Det gäller bara att ha lite tålamod

Och så hoppas jag att de som gillar
att skida och sånt har kul och gör det
av hjärtans lust nu.

Gnissel i maskineriet.

På många ställen i media förfasar sig folk över att det har börjat hända så mycket
negativa saker i Finland sen flyktingarna kom.
Kvinnor trakasseras mera än förr.
Rasismen frodas.
Det bildas gatupatruller.
Och allt möjligt.

Men hörni.

Tänk lite.

Var det faktiskt någon som trodde att det skulle gå smärtfritt?

Trodde någon på riktigt att man kan ta in about 32.000 människor
från en helt annan del av världen utan att det gnisslar lite?

Klart att det gnisslar!!

Och det kommer kanske att gnissla ett bra tag.

Tills vi alla, både gamla och nya finländare, vänjer oss.
Tills vi lär oss leva med varandra.
Tills vi lär oss av varandra.

För vi har alla nåt att lära oss nu.

Så tills det borde vi kanske försöka smörja maskineriet lite.
Så att det slutar gnissla.

För annars kan hela apparaten gå sönder.

Om vi alla ser oss omkring
med öppna och vidsynta ögon
så behöver vi nog inga gatupatruller.

(Och man få använda öronen också)

Jag har njutit

Sitter här mitt i natten och njuter av livet.
Jag har haft ett lånt och underbart jullov.
Jag har börjat promenera igen.
Jag har målat lite.
Jag har umgåtts med barnen.
Jag har haft tid för mig själv och min man.
Jag har pysslat på med ett och annat här hemma.

Nu är det en ledig dag kvar.

Och än en gång kan jag konstatera
att om ledigheten har varit stressfri
så är det riktigt ok att återvända till jobbet.

Precis så här vill jag ha det när jag är ledig.

Jag vill inte åka nånstans.
Jag vill inte vara i stan och shoppa.
Jag vill inte gå på krogen.
Jag vill inte träffa för mycket folk.
Lite nog, men inte hela tiden.

Nu är det helt ok med vardag igen.

Nu har jag vilat.

Nu har jag njutit av livet.