Kära mor

Har tillbringat några timmar med min kära mor idag.
Och i fredags.
I fredags shoppade vi, och tog en kaffe på stan.
Idag har vi druckit kaffe här hos oss, och tittat på landskampen.

Hon är lätt att vara med, min mamma.
Inga krav och ingen stress.
Man behöver inte städa och diska innan hon kommer på besök, för sånt bryr hon sig inte om.
Hon vill bara umgås.
Prata lite, kanske handarbeta lite, eller strosa omkring i trädgården och titta på allt som växer.
Vi brukar titta på foton också när hon är här.
Jag brukar söka fram mina foton på datorn för då kan hon se dem.
Hon ser väldigt dåligt numera.
Idag visade jag henne fotoboken jag har beställt och den gillade hon.
Fotona är i storlek A4 så dem ser hon.

Vad hon inte vet, är att hon har en alldeles egen fotobok väntande på att det ska bli jul.

Nu har hon nyss åkt hem, med en påse nypotatis och lite gräslök i näven.

Hudkontakt

Jag älskar lördagsmornar!!
Den här har varit riktigt mysig.
Vaknade lite efter halv tio och kände mig rätt så utsövd.
Hade förstås ingen brådska att stiga upp så jag kurade ihop mig under täcket med kära maken för lite ryggskrapning. Sånt måste man alltid ha tid för.
T.o.m på vardagsmornarna tar vi oss ibland tid till lite hudkontakt.
Nu pratar jag inte sex, det är annat.
Utan just hudkontakt och närhet.
I en bok jag läste i somras (minns nu inte vilken) var det en kvinna som frågade sin manliga kollega hur han och hans fru har lyckats vara lyckliga tillsammans i 40 år.
"Hudkontakt" var hans svar.
Så gör vi också.
Man får aldrig ha för bråttom för att kramas och hålla om varandra!!
Det är viktigare än att diska.
Viktigare än att städa.
Ja egentligen är det viktigare än det mesta.

Barnen är förstås viktiga, men de är viktiga på ett annat sätt.
Och dem ska man förstås också krama mycket.

Men hudkontakt med maken/makan är det som man alltid ska se till at ta sig tid till.
Barnen växer och far iväg till sina egna liv, och då är det bara vi kvar.
Och vi ska trivas tillsammans resten av livet.
Då är det illa om vi har stressat bort vår kärlek.

Tankar en regnig dag

Sitter och lyssnar på vädret.
Alltså inte i radio eller TV utan utanför vårt fönster.
Hur regnet ibland smattrar på rutan.
Hur man kan höra vinden
Hur det låter när bilarna kör förbi på den våta gatan.

Ett väder att tänka i.

Tänker på året som gått.
Året utan pappa.
Det är snart ett år nu sen han dog.

På fredan har mamma och han bröllopsdag.
Det är 67 år sen de gifte sig.
Förra året var mamma och jag och hälsade på honom till bädden på deras bröllopsdag.
Vi hade blommor med åt honom och han blev så glad.
Men han mådde inte bra då, och ca två veckor senare dog han.

Mamma har klarat året bra, men nu är hon ledsnare än vanligt.
Det förstår man.
Det är jag också.

Hon saknar sin man, och vi saknar vår pappa.

Latmask

Ibland är Edgar en sån latmask!
Nå, det är jag också, så jag har inte myckt att säga om det.
Men däremellan är han ju väldigt aktiv.
Jag har planer på att börja röra på mig lite mer så häromdan övertalade jag honom att komma med ut på promenad. Först var han rätt så positivt inställd men sen började han klaga på hur jobbigt det var.
Jag envisades dock, för hans pappa har berättat att de veckor Edgar är hos honom brukar de vara och gå på spånbanan i hamnskogen.
Så han kan nog om han vill.

"Det är ju så bra att vara ute och gå", sa jag, "det är nyttigt med motion, och jag behöver det i alla fall, för jag är ju en tjockis till mamma"
"Nej, det är jobbigt", sa Edgar, "och jag vill ha en tjockismamma"

Jaha? Vad säger man då?

Ingenting

Ibland roar jag mig med att skriva blogginlägg om absolut ingenting.
Knappast roar de inläggen någon annan än mig, men det är ett ganska bra sätt att öva sig på att skriva, så jag gör det i alla fall.
Bara att läsa, eller låta bli :)

Den här dagen har varit så vanlig så det blir en verklig utmaning att hitta på nåt att skriva om den.
Vaknade precis som vanligt, åt en helt vanlig frukost, väckte Edgar precis som vanligt och läste tidningen på nätet. Precis som vanligt.
Det som var lite ovanligt med morgonen var att Edgar fick klä sig i kavaj, vitskjorta och slips.
De skulle ha skolfotografering och han ville vara fin.
"Stilig karl", som han säger.
Vanliga skoldagar brukar jag inte låta honom klä sig så, fast han nog skulle vilja.
Jag har inget emot att han själv väljer kläder och har en egen stil, men i skolan är det ändå bäst att vara bekvämt och praktiskt klädd.
Nöjd var han hur som helst när han klädde sig och parfymerade sig för att vara redo för dagen.
Min gullunge!
Som ju börjar vara en ung man snart, och ingen unge.

Så, vidare i dagen.
På jobbet var det mesta som vanligt, och efter jobbet var det också som vanligt.
Vi åkte skoltaxi hem, och sen var det mat.
Edgar är oftast så hungrig (nå, han är alltid hungrig) när vi kommer hem så jag borde egentligen påbörja matlagningen redan i taxin för att han ska vara nöjd.
Idag fick han sin mat snabbt, för jag hade makaroniröra att värma upp.
Det skulle egentligen ha varit fotbollsträning för hans del idag, men han är så förkyld så han fick stanna hemma.
Han känner nog sig trött och ruggig också för han protesterade inte alls när jag sa att han inte ska träna idag.

Och nu är det kväll, och den är också helt vanlig.

Och jag har skrivit ett helt blogginlägg om ingenting.

Att sånt.

Landet levererar

Mitt lilla runda potatisland levererar i år också.
Nån kanske undrr varför i hela fridens namn man har ett runt potatisland.
För att det råkade finnas en rund fläck utan gräs mitt på vår gräsmatta förra våras.
Där hade poolen stått.
Vår 6000 liters pool som hade gjort sitt.
Den började bli lite trasig och läbbig så vi kasserade den.

Och så blev det en rund gräsfri fläck kvar.
Först tänkte vi så nytt gräs där, men så kom vi på att ju mindre gräs man har att klippa desto bättre.
Så vi köpte ett lass matjord och gjorde ett potatisland där i stället.

Förra sommaren satte jag tolv sättpotatisar och gräslök, persilja och dill.
I år skippade jag dillen och persiljan och satte 22 potatisar.

Det är nåt så häftigt med att ha ett potatisland!
Tillbaka till naturen-känsla.
Den mörka fuktiga jorden.
Den gräddvita nypotatisen.
Det är ju mat!!

Vi odlar en del av vår egen mat.
Den känslan.

Och att ha ett potatisland är inte ens svårt.

Är snällare nu.

Sådärja, nu har jag lugnat ner mig lite efter att jag varit förbannad och ledsen över att ha tänkt lite för mycket på att folk gör abort bara för att fostret har Downs syndrom.
Efter att ha tänkt på det än en gång.
Det ploppar upp nu som då det där, när man läser artiklar om det.

Bedrövad, det är vad man blir.

Men sen när jag lugnar ner mig lite blir jag snällare och tänker att man inte ska döma folk för hårt.
Att man aldrig kan veta vad som gör att folk gör som de gör.
Även goda människor gör konstiga saker ibland.

Men min personliga åsikt står fast.

Design-kids

Har diskuterat det här med att göra abort på foster med Downs syndrom.
Diskussionen kom upp pga en länk jag hade på min facebook-sida.
 http://www.lifesitenews.com/news/breaking-richard-dawkins-choosing-not-to-abort-baby-with-down-syndrome-is-i

Alla som kommenterade länken var överens om att det är fel att göra abort bara för att fostret har DS.
Jag, som själv har ett barn md DS, vill ta saken ännu ett snäpp längre.
Jag tycker inte att man ens ska ges den möjligheten.
Varför ska man få bestämma vem som ska födas?
Ok, kan förstå abort i vissa situationer, men jag kan inte förstå att man gör abort bara för att nån har DS.
Korrigerar, för att nån troligen har DS.
Inga tester är 100% säkra.
Det finns fall där testet visat att fostret haft DS och sen har det fötts ett helt vanligt barn utan extra kromosom.
Och tänk när alltr det här tas ännu lite längre.
När man kan börja förutse både det ena och det andra.
Jag spånar nu, men tänk om man kan förutse saker som om barnet ska bli dövt, eller inte kan se, eller har autism, eller blir för kort eller får för rakt eller för lockigt hår.
Eller för svart hår.
Eller för rött.
Kanske man kan börja specialdesigna sina barn.
Eller kanske beställa dem på nätet.
Ett sånt ska vi ha, men det där duger inte!

Jag överdriver nu, men visst farao är det en skrämmande tanke.

Skulle det vara så hade jag aldrig blivit född.
Jag med mitt synfel och mina övervikts-gener.

Alla är lika bra!!!

Rockabilly Jackson

I ett par års tid nu har Edgar sökt sin musiksmak.
Och vi har följt den proceduren, ibland med förtjusning och ibland med snudd på fasa.
Det har varit country, det har varit Rammstein, det har varit WASP.
Det är ganska mycket Michael Jackson (mest för dansens skull), och det är Vstersundsby spelmän.
Svensk dansbandsmusik har vi inte ens vågat låta honom lyssna på för alla andra i familjen skulle bli nervvrak om han fastnade för det.
Men nu börjar det luta åt rockabilly-stilen och det kan vi alla leva med.

Han är supercool när han står där framför sin stereo och sjunger med och har gitarren (min akustiska) i högsta hugg :)

Minst lika cool som när han dansar till Billie Jean med dödskallehatt på huvudet och med min röda läderjacka på sig.
En sådan moonwalk är det inte många som upplevt.

Fredagsbabbel

Jisses vad skönt det alltid är att komma hem en fredagseftermiddag!!
Just den känslan.
Den där känslan när man har en lång skön helg framför sig.
Pyjamastassande morgonmys.
Godaste frukosten på hela veckan (fast den egentligen är sgs likadan som alla andra dagar).
Lite extragod mat kanske, och ett lördagsbesök hos kära mor i stan.
Lördagskvällen när man vet att hela familjen är ledig.
Sovmorgon.
Fast med Edgar i huset blir det inte lika långa sovmornar som när Mikael och jag är på tumis.
Men det gör inget, för när man inte ska iväg nånstans på morgonen känns det som sovmorgon fast man vaknar ganska tidigt.

Så, nu ska jag göra en fredagsmiddag bestående av stekt nypotatis (rester från igår) och sojakrossbiffar (också de rester från igår)
Och så lite rödbetssallad till det.
Och det kommer att smaka alldeles himmelskt!
Bara för att det är fredag.

Ont i halsen, so what??

Jag har haft ont i halsen några dagar nu.
Jag får ganska ofta ont i halsen, vet inte varför.
Det var så redan när jag var liten/ung.

På 80-talet nån gång hade jag jätteont i halsen nästan en gång per månad.
Och det var inga småsaker, utan verkligen jätteont.
Min far, som var en klok man, föreslog att jag skulle sluta dricka mjölk.
Mjölk är slembildande och "bobbor" trivs bra i slem.
Och det hjälpte faktisk, halsontet kom inte så ofta efter det.
Men det försvann inte och några år senare fick jag återkommande halsbölder och blev till slut tonsillopererad.
Det är ungefär 20 år sedan.
Minns att en doktor då sa att mitt halsont kan börja komma tillbaka senare i livet.
Han hade rätt.
Det är inte lika besvärligt som det var då, men det dyker upp ibland.

Inte mycket jag kan göra åt det.
Annat än stanna hemma från jobbet och vila.
Har varit hemma två dar nu och jag har sovit, och sovit, och sovit ännu mera.
Och det hjälper.
Nu är jag så pass ok så att jag kan jobba i morgon.

Men ibland känns det som om folk tycker att jag är sjuk "i onödan".
Lite ont i halsen, so what?
Ungefär.

Men jag känner min kropp efter att ha bott i den i 53 år.
Jag vet när den behöver bota sig genom att vila.

Jobbet kallar

Semestern är slut.
Bara helgen kvar nu och sen är det jobb som gäller.
Eftersom jag älskar att vara hemma så brukar det vara lite jobbigt när semestern är slut.
Inte deprimerande, men lite tråkigt och vemodigt nog.

Men se i år tänker jag ta det som en kvinna.
Jag tänker bara se tillbaka på sommaren med glädje och tacksamhet och inte vara ledsen över att den är slut. Bara minnas hur vackert allt var.

Och hösten är ju härlig också.
Det lite roliga, och konstiga är, att efter en varm och skön sommar
är det skönt när hösten kommer.
Mysko, eller hur?
Men nu har man gått här i shorts och linne,
eller sommarklänning och svettats hela sommaren,
så nu ska det bli riktigt skönt att få ta på sig favorit-tröjan och tightsen snart.
Eller den där svartvita klänningen som är för varm på sommaren.
Läderjackorna.
De svarta kängorna med rosor på.

Och har vi tur är hösten bra och sen är det jul och efter det är det snart sommar igen :)

Tjolahopp!!