Det var det det.

Det var julen det.
I morgon kallar jobbet,
Fast bara för tre dager,
sen har jag långledigt igen.

Vi har haft en riktigt skön jul.
Mamma har varit hit.
Moa har varit hit,
och idag var vi på mat till svärmor.

Jag har skrivit massor i helgen,
Det var nånting som måste ur mig tydligen.
Nånting som har grott länge.

Få se då vad jag gör av det.
Kanske gömmer jag det'
eller kanske delar jag det med andra.

Tiden får visa.

Hur som helst så var julen bra.
Alla nöjda och allt frid och fröjd.

Life is good!

Julpyssel och brev till presidenten

Veckan har gått fort.
Har julpysslat lite
både på jobbet och hemma.
Nå, här hemma bestod
pysslander
bara av att klä julgranen.
Vi brukar julpynta ytterst lite
och i två år har vi inte haft
nån julgran alls.
Vi har haft ett julstaffli.
Dvs hängt julbelysning
och lite julgranssaker
på min pappas gamla staffli.
Det har funkat bra det också.
Riktig gran vågar vi inte ha
eftersom jag blev allergisk senast.
Men i år ville mamma slippa
sin gamla plastgran.
Hon tyckte att den var för stor.
Så nu har vi den här då.

Och så har jag skrivit till presidenten.
Som så många andra.
Nu är det bara att hoppas
att våra mail gör nån skillnad.
Åtminstone har de ju noterats.

Dagens känsla

Regeringsgubba i Stan
verkar ju ge sjölva fan
Di struntar i folk
och snart måst vi ha tolk
för att få tala som vi e van

Lilli Kola
14.12 2016

Låt alla Lucior lussa!

Har läst inlägg och kommentarer
om mörkhyade Lucior.
Och sett bilder på
alldeles underbart söta
små Lucior.
Alla så vackra,
och med ögon som lyser
i kapp med ljusen i deras krona.
Lyser av glädje.
Glädje över det vackra
i att få bära den vita dräkten
och luciakronan.
Glädje över att få gå
med i luciatåget,
eller lussa för familjen.

Så bilder delas då förstås.
man vill glädja även andra.

En bild som delats ofta
är en bild på en vacker
mörkhyad liten Lucia.
Underbart söt,
och så stolt över att få vara Lucia.

Då smyger de sig in.
Kommentarerna av arga osäkra vita män
Eller kvinnor.
Fast det verkar mest vara män.
Kvinnorna kanske minns
hur roligt det var att få vara Lucia.
Rädda vuxna vita män.
Gnällande över att Lucian är mörk.
"Lucia ska vara blond!"
Men jisses!!
Stackare!
Hur rädd är man inte om ens
tillvaro rubbas av
en liten mörkhyad Lucia.

Och de tror att de har rätt.
Rätt att döma.
Rätt att kritisera.
Rätt att döda glädjen.

Skäms på er!!

Måste skriva om rädslan

Jag blev jätterädd i torsdags.
Så rädd att det ibland sitter i än.

Edgar bor ju här hos oss
varannan vecka, och varannan
vecka hos sin pappa i stan.

I torsdags skulle vi byta vecka
och han skulle komma hit.
Men jag skulle jobba kväll
så vi hade kommit överens
om att hans pappa hämtar
honom från skolan klockan
fyra och har honom tills
Mikael jobbat färdigt klockan sex.

Jag hade avbokat Edgars
taxi redan flera dagar före,
och jag hade även meddelat skolan
att han ska bli hämtad av pappa.

Lite över fyra ringer min telefon.
Det är Edgars pappa som
är orolig och undrar var Edgar är.
När han kom till skolan
var där mörkt och låst.
Alla hade gått hem.

Jag blev alldeles kall.
Fattade att nu hade det gått snett.
På flera håll samtidigt.

Jag ringde taxifirman
och fick tack och lov
tag på chefen där.
Han kollade deras lista
och konstaterade att Edgar
blivit hämtad klockan tre.
Sen ringde han taxichauffören
som sa att han släppt av Edgar
i Furuholmen och åkt vidare.

Utan att kolla om nån var hemma och släppte in honom.
Utan att kolla!

Genast när jag avslutat samtalet
med taxibossen fick jag ett annat samtal.
Det var en granne som sa att hon stod
på vår gård och hade Edgar i sin bil.
Jag bad henne vänta ett par minuter till
för jag visste att Edgars pappa var på väg dit.
Medan vi pratade körde han
in på gården där och allt
ordnade sig.

Sen på kvällen fick Edgar att berätta vad som hänt.
När han märkte att ingen var hemma här
hade han försökt springa
efter taxin och stoppa den,
men den såg honom inte och åkte iväg.
"Då blev jag jättearg!", berättade han för Mikael.
Så då gick han ut till stora vägen
och stoppade en bil.
Stora vägen här är ganska farlig
för det kör en hel dl långtradare förbi
och de håller rätt hög fart.

Nå, hur som helst,
mannen som stannade när Edgar
stod och vinkade var en klok
och vänlig man.
Han såg att Edgar har Downs syndrom,
och han kände en av våra grannar
som också har en tonåring med DS.
Så han ringde henne och frågade
om hon vet vems kille det
är han har stannat för.
Då hoppade hon i sin bil
och åkte hem till oss.
Hon satte Edgar i sin bil och
ringde mig.

Allt ordnade sig alltså.

Men den där rädlsan!!
Rädslan över vad som hade hänt.
Var han var.
Och vad som kunnat hända.
Jisses!!

Ganska osannolikt också att sånt kan hända.
Att både taxin och skolan missar sig.
På samma dag.
För jag hade avbokat taxin!
Och jag hade meddelat skolan!

Nå, allt gick ju bra.
Och alla kan göra misstag.

Och taxibossen lovade dyrt och heligt
att de aldrig mer åker iväg
utan att kolla att nån är hemma
och öppnar dörren för Edgar.

Och så blir det nog så småningom
dags att skaffa en egen telefon åt Edgar.
Och börja öva på att använda den.

Kanske inte blir så lätt,
men vi måste nog testa.

Vem skulle passa i vårt hus?

Vårt hus är ett hus för såna som
tänker lite utanför boxen.

För människor som ser möjligheter.

För de som nöjer sig med lite.
Som inte behöver ha det så fint.
eller så alldeles tvärtom.
ett hus för de händiga.
För sådana som vill riva ut allt
och helrenovera.

Huset passar också för djurvänner.
Gården skulle vara perfekt för hundar.
Får skulle passa fint också.
Det tänkte vi själva på nångång.

Sen är det ju ett riktigt bra hus
för konstnärer.
Det finns färdiga färgfläckar
på ett av golven så
det är bara att fortsätta
på samma linje :)

Det är ett hus för bastubadare.
Inne finns en elbastu,
och så finns det en vedeldad
bastu i uthuset.
Bara att renovera och köra igång.
Man kunde t.o.m laga ett
sommarkök i uthuset,
för där finns en vedspis i
bastukammaren.

Vårt ställe passar
också för trädgårdsmänniskor.
Här finns plats för potatisland
och buskar och grejs.

Båtmänniskor skulle
också trivas här,
för båthamnen är bara
några hundra meter bort.

Vårt hus är ett hus med möjligheter.

För den som har förmågan att se.

Vi vill till stan.

Vi håller på och förbereder ett nytt skede i vårt liv.
Vi vill flytta till stan.

Det är inget större fel på att bo
här i Furuholmen. men ändå.

Nu lockar Jeppis igen.

För mig skulle det betyda
ett mycket hälsosammare liv.
Jag är nämligen en latmask.
Så när vi bor här
och jag blir skjutsad av och an
till jobbet eller vart jag nu ska
så rör jag inte på mig alls.

Ibland har jag perioder
så jag försöker vara ute och gå,
men det håller i sig ett tag
och sen sitter jag här igen.

När jag bodde i stan
fick jag vardagsmotion.
Jag gick eller cyklade till jobbet
och det räckte bra till.
Skulle jag till butiken
eller annars på nåt ärende
var det ju samma sak

Nu är jag beroende av att bli skjutsad.

Skulle vi kunna ta det här huset
och sätta ner det på nåt
lämpligt ställe i stan
så gjorde vi det.

För vi gillar ju själva huset.

Fast det är lite gammalt och slitet.

Allt som vanligt, äntligen!

Edgar är hemma igen.
Han har varit på ungdomshelg.
Han for i fredags och kom hem för en stund sen.
De har julmyst,
spelar spel,
varit på DUV:s julfest
och gjort allt möjligt skoj.

Men nu är han glad
över att vara hemma igen.
Nöjd är han också
över att jag kommit
ihåg att köpa hans marmeladhjärtan.
hans Riisifrutti
och ett par nya simbyxor.
Mamma har skött sig.

Så han slapp sucka
och säga "Ååååh, mammor!!",
som han gör när jag inte
funkar som han vill.
När jag tjatar så där
som bara mammor gör.

Så nu är allt som vanligt igen.
Precis som det ska.
Tills han åker iväg till pappa.

Tre helt vanliga dagar.
Innan  han far iväg igen
och har det som vanligt
hos sin pappa.

Härligt att höra
honom sjunga i sitt rum.

Det traditonella julstressinlägget

Det har nästa blivit en tradition.

Mitt inlägg om julstress.

Min önskan om en stressfri jul för alla.

En liten viskning om att tagga ner lite.

En liten vink om att julmyset

inte föds av yttre ting.

Man ska inte behöva stressa 

och slita sig slut

i en hel månad för några

timmars julmys på julafton.

Man ska inte behöva oroa sig

för hur pengarna ska räcka

till allt som finns på 

barnens önsklista.

Det är ju faktiskt en önskelista.

Inte en beställningslista.

Och inte ens de underbaraste barn

kan få allt de vill ha.

Så nu när det är lillajul

önskar jag er alla en riktigt

lugn och skön juletid.

Det blir jul fast allt inte är perfekt.

det blir jul fast skåpen är ostädade.

Julen kommer fast det fattas en 

sorts småbröd, eller fast du inte hann 

göra hemlagad kålrotslåda.

Det är du som gör julen.

Du, och de dina.

Myset kommer ur er.

Ur en stressad familj går

det inte att pressa mys

hur man är klämmer.

Farsdag

Pappa var trygghet.

Pappa doftade jobb

och oljefärg och skog.

Han var dikter och färg.

Han var dans och musik.

Han var sträng

på det där pappasättet

som alla barn behöver.

Och han var snäll

som ett regn

om sommaren.

Han var ordens härskare

och tjänare.

Han var vardagens poet.

Skarp som en egg

Mjuk som bomull.

När man höll pappas

hans var man skyddad 

mot världen.

Och man var i världen.

Pappa finns.

Varje dag.

So long Leonard

Leonard Cohen dog igår.

Mina tonårs mysmusik.
Mina tonårs insiktmusik.

Min mammas tråkmusik.
"Spelar du den där nu igen?
Man somnar ju av den där rösten!"

Jag älskade hans röst!!
Älskade hans sånger!
Hans stil.

Leonard Cohen var en karl!
En riktig karl!
Fast jag aldrig
träffat honom
är jag säker på att han
doftade man.
Ni vet, lite rakvatten.
lite tobak, lite svett ibland.
Som män doftade förr.

Men Leonard Cohen
var inte bara en riktig karl.
Han var en riktigt klok karl.
En underbar poet.

Igår blev världen lite fattigare.

So long Leonard.

Det är värt det! Varenda minut!

Är hemma utan röst idag
och har gott om tid att facebooka.
Bläddrar runt och kollar
vad folk skriver.

Reagerade på att jag såg
flera inlägg från mammor
som hade det kämpigt.
Sjuka barn,
trotsiga barn,
för mycket jobb,
för lite egentid
och allt vad det nu var.

Facebook är ju bra på det sättet
att man där kan peppa varandra.
Såg kommentarer som:
"Du fixar det!"
"Kämpa på bara!"
"Ta en chokladpaus!"

Och det är kämpigt!
Att vara förälder
är ibland skitjobbigt!

Men det är bara att ta.
Så länge kidsen är små
finns det inget som
heter egentid.
För då handlar inte livet om Jag.
Det handlar hela tiden om Oss.
Om familjen.
Hur den än ser ut.

Så hur skönt det än är
med lite egentid ibland,
så mår man bäst
om man räknar med att inte ha nån.
Då blir varenda sådan minut bonus.
Lite lyx.

Och så är det ju värt det.
Varenda minut.
Med kidsen.
Kämpig eller ej.


So, keep smiling princess!

Lyssna om kroppen ropar!

Nu är det den årstiden då förkylningarna kommer.
Det kraxas, och rosslas
och snörvlas överallt..
Vissa får feber,
och somliga klarar sig utan.

Men feber eller ej,
är man sjuk så ska man vila.

Ofta hör man folk
säga att de inte har tid
att vara sjuka.
Och visst,
det kan ställa till det om man är sjuk.
Kommer ihåg hur det var
att vara företagare
i ett enmansföretag,
Otaliga gånger
stod jag där fast jag var sjuk.

Men man borde nog
få vara hemma.
Ingen borde ha sitt liv
ordnat så att man inte kan
stanna hemma när man är sjuk.
Sånt borde det finnas tid för.
Det är ingen svaghet
att stanna hemma
när man är sjuk och behöver vila.
Tvärtom är det ett tecken på
att man är klok nog att förstå
och känna sin kropp.

Alla borde få
lyssna på kroppens signaler.
Speciellt om man blir sjuk ofta.
Då kan det vara så,
att kroppen ropar på hjälp.
Ropar att man ska vila nu,
innan det är för sent.

Innan man kraschar på riktigt.

Älskade unge - igen!

Igen en gång gjorde han mig stolt.
Så stolt så jag nästan sprack.

Vi var på fest igår.
Min systerdotter Lidia
har fyllt 40 så hon hade party.
En riktig brakafest
med nästan 100 personer inbjudna.

Det hölls tal förstås.
Hon är en sån person
som det skrivs tal om.
Och kommer att
skrivas tal om även framöver.

Jag hade skrivit ett tal,
och då ville Edgar
göra det också.
Han skrev (på sitt sätt)
på ett rutigt papper,
och han läste upp det för mig
innan vi for.

När jag hade hållit mitt tal
satt han där och fingrade på sitt papper.
Jag lät honom hållas.
Tänkte att han kanske
ångrat sig.

Men så strax före maten
hände det.
"Mamma nu vill jag tala", sa han.
Så jubilaren klingade i ett glas
och Edgar steg upp.
Han vill inte stå mitt i rummet
som jag hade gjort,
utan han gick fram till Lidia.
Först var han lite skraj,
men sen fick han hålla kusin Mika
i handen (han satt där bredvid)
och då gick det bra.

Det var inget långt tal.
och han talade lite tyst.

Men han gjorde det!!

Älskade unge!!

Du gjorde det igen!!

Loppis är smart!!

Lite kul det här med loppis.
Hur synen på det förändrats.

Förr, när jag var ung,
runt tjugo sådär,
var det nästan ingen
som köpte kläder på loppis.
Eller jo, jag köpte.
Och en del andra.
Men det var mera en sån där
grej som hippiefolket gjorde.
Det var inte coolt.
Det var flummigt.
Och lite suspekt.

Men tiderna har förändrats.
Och det är så bra!!

Nu är loppis trendigt.
Det är smart,
och ingen skäms över
att säga att man själv,
eller ens barn,
har kläder från loppis.

Och det är också helt
acceptabelt att köpa
annat än kläder från loppis.

Idag köpte jag ett halvt dussin tallrikar.
"Förr i vääde" gjorde man inte så.
Eller åtminstone
erkände man inte att man gjort det.

Nytt skulle det vara.
Ju dyrare dess bättre.

Vi är hellre som vi är.

Var några timmar med Mikael
på hans antikvariat idag.
Sålde lite Gladkonstkalendrar
och träffade folk.

Det är så roligt att vara där ibland!

Prata med folk som kommer in
(om de vill) eller bara gå omkring där,
Bläddra i böckerna.
Ordna lite i hyllorna,
och lyssna på vinyler.

Idag hade jag turen att få träffa
både gamla och nya vänner.
En kusin och hennes dotter
fick jag träffa,
och så var mamma in en sväng.

Det är roligt att träffa
en del av stamkunderna.
De som har musik eller böcker
som sitt största intresse.
Både unga och gamla
som sätter en stor del av
sin fritid på att utöka
sin skiv- eller boksamling.

De är ofta riktigt
trevliga och intressanta människor.

Kan igen konstatera
att det här med att köpa och sälja
gamla böcker och skivor
inte är nåt vanligt arbete.
Inget åtta till fyra jobb,

Det är en livsstil
Och en riktigt skön sådan.

Om man inte behöver mycket pengar.

Men det behöver inte vi.

Vi är hellre som vi är.

Tankar - och en liten tår.

Sitter och blir lite gråtmild.
Funderar på en del saker
som jag egentligen inte vill
skriva om.

Som jag inte vet om det behövs
skrivas om.

Döden.
Och hur den beskrivs.
Hur den ofta görs till nåt fint.
Till nånting vackert.

Såg nån såpa på TV där en man dog.
En ung man som hade cancer.
Hans fru satt där bredvid.
Talade så vackert till honom.
Ända tills han tog sitt sista andetag.

Men det är sällan det är så.

Det är inte så vackert att dö.

Men vi kanske behöver
såna där beskrivningar.

För att inte vara rädda.
Rädda för vår egen död.
Eller för andras.

Egentligen skulle jag inte
skriva om det här idag.

Eller nån annan dag.

Men ibland väljer texten sig själv.

Men döden är vacker
på det sättet,
att den får oss att tänka.
Att känna .
Och att uppskatta det vackra i livet.

Såna tankar idag.
Och en liten tår.

Och en tanke på de kära som är borta.

(Och nej, det är ingen som är sjuk eller nåt. Jag sitter bara och minns och blir sentimetal)

Downs syndrom

Oktober är månaden då
vi uppmärksammar människor
med Downs syndrom.

Inte för att de är viktigare
än andra människor,
utan för att de är
lika viktiga.

För att folk ska tänka till lite.

Det finns en hel massa saker
som folk tror om de som har DS.

"De är ju så musikaliska"
Nej, inte mer än andra,
men vissa tycker om musik.
Som alla andra.

"De är ju så glada"
Tjaaa, jo...kanske.
Eller så är det bara så att en
person med DS vågar visa
sina känslor mera.

Personer med DS slutar
också de att vara barn
när de är i tonåren och
behöver inte längre refereras till
som "Down-barn"

Personer med DS är
inte mer hörselskadade
än vem som helst och man
kan alltså prata med personen
i helt vanligt röstläge.

Man kan prata direkt till
personer med DS,
man behöver inte prata
över huvudet på dem

Personer med DS
är inte sjuka.
De har Downs syndrom.

Personer med DS
är inte lika med sitt syndrom.

De är alla olika ,
och de har alla ett namn.

Det här är min son.

Han heter Edgar.

Facebookvänner

Ibland ser man att folk rensar
bland sina facebookvänner.

Jag fattar inte riktigt varför.
Jag tänkte göra det själv
en gång också
men det fick vara.
Just för att jag inte fattade varför.

Har ingen koll på hur många jag har.
Och det spelar heller ingen roll.
De tar ju ingen plats.
De skräpar inte ner.
Det är inte dyra i drift.
Och de uppför sig bra
så länge jag gör det också.

Visst har jag tagit bort nån.
T.ex pga att nån skrivit
saker med rasistiskt innehåll.

Men annars så...............
tja, alla får gärna vara kvar.

Det är ju inte så att
nån har tvingat sig på mig.

Jag har ju själv bjudit in alla.

Vänner kan man aldrig ha för många av :)

Alla vänner är bra vänner

Det där med vänner är trevligt tycker jag.
För det finns ju så många olika sorter.

En vän behöver inte alltid vara nån man
träffat på riktigt.
Speciellt inte nu för tiden,
när man umgås så mycket på nätet.

Jag har faktiskt
ganska många riktigt goda
facebookvänner som jag aldrig
träffat på riktigt.
Såna som jag kanske inte ens
skulle känna igen om vi möttes på stan.

Och ändå är de mina vänner.

Jag tycker att det är härligt!

Och minns ni hur det var förr?
När jag gick i lågstadiet
fanns det nån sån där
klubb eller nåt där man kunde
skaffa utländska brevkompisar.
Jag brevväxlade med Melody
från Hong Kong i flera år.
Och nog var hon min vän.
Men vi träffades aldrig på riktigt,

Här om dan såg jag ett
barn som gungade.
I gungan bredvid gungade
barnets osynliga vän.
Sådana vänner är också
lika viktiga som riktiga vänner.

Ibland kanske de är ännu viktigare.

Morgonmagi

Söndagsmorgonen är lite magisk.
Och framför allt är
den en morgon som jag
vill ha oplanerad.

Ett måste på en söndagsmorgon
kan förstöra hela dan för mig.

Söndagmorgon är kaffemorgon.
Mer än andra mornar.

Söndagmorgon är tidningsmorgon.
Mycket mer än andra mornar.

Söndagmorgon är pyjamastassarmorgon.
Mycket längre än andra mornar.

Söndagsmorgon är tupplursmorgon.
För att man kan om man vill.

Söndagsmorgon är frukostätande i etapper.
Man plockar i sig vad man vill.
lite när man vill.

Sönsdagmorgon är att njuta
av tanken på allt man ska göra .

Senare.

Höst. På riktigt.

Vilken härlig morgonpromenad!!
Det känns att det börjar bli höst nu.
På riktigt.

Både luften och dofterna
har en helt annan
krispighet än för nån dag sen.

Och det diamantvita gräset!
Det var så vackert idag!
Det var dagg,
men ändå inte.
Och det var inte riktigt frost heller.

Jg var tvungen
att stanna och bara titta på det.
Hade det varit möjligt
hade jag samlat med mig
en handfull höstdiamanter
och tagit med dem hem.
Bara för att visa Mikael
hur vackra de var.

Han som älskar att sova
på mornarna.
Promenerar hellre
om kvällarna.

Den här morgonen
hör absolut till
de vackra stunderna.
De dyrbara.

Saknat Edgar

Jag har saknat Edgar
mera än vanligt den här veckan.

Vi var ju till Vasa
med honom på tandoperation
i måndags och jag har oroat mig.

Ändå ville vi hålla fast
vid att det är pappavecka.

Edgar hade gärna varit med mig,
Han vill ofta det när han
är lite ynklig.

Ändå fixar han det bättre
när han är hos pappa.
Han är alltid duktigare
hos sin pappa.

Men i morgon kommer han hem,
och jag får pyssla om honom
och vara precis hur
mammig jag vill.

Och jag vet att han
kommer att njuta av det.

48-timmars regeln.

Upp som en sol,

ner som en pannkaka, 

brukar de visst säga.

Det är den gågna veckan i ett 

nötskal för oss.

Det var sååå kul i söndags!!

Både Edgar och jag såg fram emot måndan,

Han väntade på skolstarten,

och jag var verkligen 

på hugget att börja jobba igen.

Well, den glädjen varade inte länge,.

Edgar var i skolan två dar.

Sen blev han sjuk.

Jag hann jobba tre dagar.

Så var det min tur att bli sjuk

Febersjukan-magafari from hell.

Nu är det söndag igen.

Edgar är frisk

och ser fram emot att få 

fara till skolan i morgon.

För mig ser det sämre ut.

Men det är klart.

Det finns värre saker.

Och eftersom jag

jobbar på dagis

är det extraviktigt att

jag är riktigt frisk 

innan jag far tillbaka.

48-timmars regeln borde gälla
även för personalen,
men far jag i morgon
blir det inte riktigt 48.

Vet att man borde hålla hårt på den,
men ibland är det ju nån
timme hit eller dit,
så då får man bara använda
sunt bondförnuft
och vara lite försiktigare än vanligt.

(Bilden har absolut ingenting med texten att göra,

tyckte bara att vi behövde en bild)

Det var den sommaren.

I morgon börjar Edgars skola
och mitt jobb.

Så det var den sommaren.

En ganska skön sommar.
Fast ganska fattig.
Det är ju så när man är arbetslös.

Å andra sidan är ju sommaren
precis rätt tid att vara arbetslös.

Nå, nu börjar jobbet hur som helst.

Jag ska jobba på dagis igen!
På mitt favoritdagis dessutom.
Det ska bli jätteskoj!

Edgar ska börja i Lannäslund
och det ser han fram emot.
Funderar redan på om där
månne finns nån tjej
som han kan bli kär i.
Ser fram emot att få egen iPad.
Han får köpa en sån förmånligt
via skolan, för de använder
iPad i undervisningen.

Det är en bra dag i morgon.
För oss alla.

Inget fel på den här dan heller förstås.

Jag är en tjockis!!

Jag är en tjockis.
Så är det.
Rejält överviktigt.
Och jätteviktig för somliga.

Men jag mår ganska bra.
Speciellt nu när jag slutat snusa.

Övervikt behöver
nämligen inte betyda dålig hälsa.
Det kan göra det, givetvis.

Nå det om det.
Det jobbigaste med att vara tjock
är att man är osmidig.
Vissa saker blir svåra att göra.
Sitta på golvet går bra.
Att ta sig upp är värre.
Sånt menar jag.

Så jag har börjat promenera.
Väldigt försiktigt.
Korta promenade för att bli van.
Jag rör på mig väldigt lite numera.
När jag bodde i stan gick
eller cyklade jag vart jag än skulle.
Nu blir jag skjutsad överallt.
Den där motionen man får
så där av sig själv är borta.

Nu har jag promenerat
varje dag den här veckan.
Mest för att få in det i systemet.

För att bli van med att komma iväg.
Det är ju det som alltid är svårast.

För mycket kärlek.

Edgar älskar kärlek.

Han älskar att kramas,
och han vill ofta pussas.

Men nu är han ju 16 år.
Vi får tyvärr börja
begränsa kärleken lite.

Jo, han ska få pussas.
Och han ska få kramas.

Men helst inte när vi är på café.
Eller sitter i väntrummet på HVC.
Sådana ställen.

Och han ska inte längre sova med mig.
Nå, det gör han ju inte heller,
men ibland skulle han vilja.

Bara för att det är så mysigt.

Det är ju tyvärr så,
att det finns oskrivna regler.
Egentligen avskyr jag sånt.

Egentligen skulle jag ju
vilja att vi kunde
kramas var som helst.
När som helst.
Hur mycket som helst.

Men för Edgars skull
måste vi börja begränsa det.
Folk tittar om det blir
för mycket kärlek.

Men jag känner mig
som en hemsk mamma
när jag avvisar honom.
Tillrättavisar honom.

Men ibland måste jag.
För hans eget bästa.

Han får se till
att skaffa sig en tjej
att pussas med i stället.

Augusti - I'm in love

Jag är, som ni kanske vet
väldigt kär i min man.

Och nu är det augusti.
Och i augusti
är jag alltid lite extra kär i honom.

Augusti är vår månad.
Det var i augusti
för sex år sedan
som vårt liv
tillsammans började.

Första delen av augusti 2010
gick åt till att vara nervös.
Skulle jag eller skulle jag inte.

Till slut vågade jag fråga
om han har lust att gå ut med mig.

Och han sa ja!!

Resten av månaden
gick sen åt till att vara
jättekär :)

Och så har det fortsatt.

Augusti - I'm in love

Hon finns där för oss.

Efter att ha pratat om livet med Ann-Sophie från Radio Vega
så har jag funderat lite till på ett och annat.

Relationen till föräldrarna t.ex.
Våra underbara föräldrar.

Pappa var ju den som märktes.
Pappa satte spår.
Han älskade att debattera.
Han målade.
Han skrev.
Han agerade.

Mamma har alltid funnits där.
Bredvid honom.
Tillsammans
funderade de.
Tillsammans
filosoferade de.
Men sen var det han
som hade förmågan
att uttrycka sig
i tal, skrift och bilder.

Mamma har alltid funnits där.
Hon matade fyra barn.
Hon tvättade fyra barn.
Hon såg till att
vi mådde bra.
Att vi var hela och rena.
Hon förmanade när det behövdes.
Kramade när det behövdes.

Där emellan hann hon
med sina intressen.
Hon odlade både blommor
och grönsaker.
Hon handarbetade massor.
Hon sjöng.
Hon dansade.
Hon bubblade av liv.

Och det gör hon än.
Bubblar av liv alltså.
Hon vill vara med överallt.
Hon är inte hel längre
utan sin livspartner.

Men hon finns där för oss.
Som hon alltid har gjort.

Kärlek och glädje

Ann-Sophie var här en dag.
Det var så kul, och det är så lätt att prata med henne.

Så lätt så man faktiskt
glömmer att det blir ett radioprogram av det hela.

Hon är så bra på sitt jobb!

Och vad jag förstått är det många som lyssnat på oss :)

Jag blir så glad :)

För det var ju det det handlade om.

Samtal om livet, heter programmet.
Men det blev nästan ett samtal om glädje.

De som känner mig vet att jag gillar glädje.

Så det här blev precis som det skulle.

Jag fick dela ut lite glädje,
och sen fick jag glädje tillbaka.

För det är ju så, att störst av allt är kärleken.
Och sen kommer glädjen som god tvåa :)

http://arenan.yle.fi/1-3639348

Sommaren, och livet

Sommaren fortsätter.
Och livet.

Vi lever det sköna livet nu.
Sova när man vill.
Äta när man vill.
Måla när man vill.
Ja, ni fattar.

Mest glädje hela tiden.
Men vi har sorg också,
mitt i allt det här.
En av mina kära mostrar
gick bort den här veckan.

En stark och klok kvinna.
"Ta vara på sommaren, glädjen,
och livet ni som kan", skrev hon
bara ett nån vecka innan hon gick bort.

Så det gör vi nu.
Och minns henne.

Kära moster Mona.

Om att åka taxi

Taxi är jättebra!!
Edgar och jag har alltid åkt mycket taxi.
Jag har nämligen inget körkort.
Klart att Miakel skjutsar oss
men han är ju på jobb ibland
så då är det superbehändigt med taxi.

Edgar har färdtjänst
och den använder vi oss av
när vi ska göra nånting som han vill.
Och när han ska på fotbollsträning och sånt.

Skoltaxi åker han också
när han är här hos oss.

Allt det här är jättebra,
men det finns vissa saker
med det där som jag skulle
ändra på om jag fick bestämma.

En sak som jag och även
andra förundrat sig över
är det uråldriga systemet
de har när det gäller skoltaxi.

Man får åka skoltaxi bara till
den adress där man är skriven.
Ok, det funkar för många,
men fler och fler barn har två hem
Bor varannan vecka hos
mamma och varannan hos pappa.
Och eftersom man inte kan
vara skriven på två adresser
får man taxi bara till det ena hemmet.

När det gäller färdtjänst
blir man beviljad följeslagare ibland.
Eller så inte.
Edgar är inte beviljad följeslagare,
men behöver ju för det mesta ha mig med ändå.
Visst kan han åka taxi själv,
det är sen efter själva åkandet
som han oftast behöver nån med sig.

Tack och lov är taxichaffisarna
i våra trakter så förnuftiga
så de fattar det där.
Så jag får åka med.

T.ex idag, när han vill hälsa på mommo.
Åka dit skulle hn nog kunna,
men jag vill inte att mommo
och han ska vara ensmma numera.
Just in case.
Hon är ju ändå snart 90 år.

Och det här gäller de flesta saker
han ska på.
Utom fotbollen då,
men där är det ju tränarna som
tar emot honom när han kommer fram.

Men annars säger jag bara,
tack och lov för taxi!!

Prat om vädret.

Idag är det väder.
Det är det alla dar.

Fast vissa väder känns onödigare än andra.
Det måste t.o.m jag medge,
jag som annars inte bryr mig
så mycket om vad det är för väder.

Men det här är ett
ypperligt målarväder.
Det är det.

Här hos mig
i min gladkonstateljé
föds tavla efter tavla nu.
I rasande fart.

Färgerna flödar,
och ju gråare det är ute
desto färggrannare
är det här inne.

Så jag klagar inte.

Men det är klart,
inte är det ju nåt semesterväder.
Det är det inte.

Bittra monster, eller?

Jag gillar att fundera på relationer.
Och på människans psyke.

Varför reagerar men
på ett visst sätt
i en viss situation.

Men jag är ju givetvis ingen expert.
varken på relationer
eller på människans psyke.

Jag bara gillar att fundera
och spekulera.

Så för det mesta kan man
ta mina funderingar med en
nypa salt.
Ofta skriver jag ner dem
bara för att få andra att fundera.

Lite småprovokativt.
Men ändå inte.

Idag har jag funderat på
folk som skiljer sig.
Läste en blogg om barn
som vuxit upp med bara en
förälder, och från det spann jag vidare.

Jag är skild från en man.
Min man är skild en gång.
Både mitt och hans barn
har vuxit upp i två hem,

Vi har alla haft tur,
för det har funkat riktigt bra.

Men det är ju inte alltid det funkar.
Tyvärr.
Värst är det med barn som
råkar ut för "de bittra föräldrarna".

Läste en gång om en kvinna
som blivit bedragen av sin man.
I sin bitterhet gjorde hon allt
för att han inte skulle få
träffa sin barn.

I sin bitterhet tänkte
hon inte på att hon berövade
barnen rätten att älska sin pappa.

Hon gav dem inte en chans.

Det är det där som är så hemskt!

När föräldrarnas dåliga relationer
gör dem till bittra monster
som slutar tänka på sina barns bästa.

Men eftersom jag
för det mesta vill tro gott
om alla männsiskor
så hoppas jag givetvis
att det för det mesta går bra.

Att alla får vara lyckliga.

Alltid.

Slarvig bloggare :)

Jag har varit en slarvig bloggare.
Eller, egentligen har jag varit en
upptagen bloggare.

Det har varit mycket.
Mycket att göra,
och mycket att tänka på.

Mest positiva saker dock,
så det är helt ok.

Midsommaren kom och gick.
Sen var det dags att ställa
till Edgars födelsedagskalas
och där emellan skulle ju
det vanliga livet levas också.

Nu är kalaset över.
Edgar är 16 år,
och nöjd med det.
Idag for han för att
tillbringa några dar
med sin pappa.
Mikael och jag ska
ha tumishelg och bara vara.

Mitt i allt det här
som varit de senaste veckorna
har jag blivit intervjuad
i en tidning,
och idag för radion.

Tidningsartikeln
handlade om min Gladkonst,
och radiogrejen blir
om livet så där i största allmänhet.

Roligt har det varit.
Roligt är det.

Livet självt är roligt just nu.

Och det är mycket sommar kvar!

Love it!!

Positivt tänkande, en fara?

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/halsa/article20955977.ab


Intressant läsning om positivt tänkande.
Jag tycker om positivt tänkande.
Men jag tycker inte om ett
låtsasposiotivt tänkande.
Det är lika låtsas som
krokodiltårar.

Och att tvinga sig
till att vara positiv när man inte
riktigt skulle orka kan
faktiskt vara farligt.
Det kan bli en
stressfaktor som man inte
klarar av om man från förr
har det tungt och mår dåligt.

Är man trött ska man
försöka vila.
Är man ledsen ska man sörja.
Är själen skadad
ska den få läka.

Sen om det råkar
dyka upp små
glädjeämnen under prosessen
är det ju inte
förbjudet att le
och ta emot dem.

Men att gjuta cement
över de negativa känslorna
är ingen långsiktig
lösning.

(Nu fick jag tyvärr inte artikeln som en länk,
,men kopiera länktråden och klistra in på en
ny sida så kan du läsa den om du vill.)

Jäkla hönsmamma, lugna dig!

Edgar och hans pappa ska fara på resa.
Bara några dar till Sverige.
No big deal.

Skulle man tro.

Men inte för hönsmamman.

Jag oroar mig.
Och de har inte ens åkt ännu.

Tänk om det händer nåt!!

Tänk om de krockar!!

Tänk om de tappar bort varandra!!

Tänk om.......

Tänk om.......

Men det är klart att det går bra.

Edgars pappa är fenomenal
på att ta hand om honom.
De kommer att ha
det hur bra och kul som helst.

Ändå sitter jag och oroar mig.
Skriver små lappar
med både mitt och hans pappas
telefonnummer på.
Klipper till dem
och laminerar dem.
Sätter dem i Edgars ryggsäck.


Jäkla hönsmamma!
Lugna dig!!

Sorg, glädje och kärlek.

50 döda i Orlando.
Bilbomb i Bagdad.
Explosioner i Turkiet.
Självmordsbombare i Indien.
Terrorister i Paris.

Listan på tragedier blir lång.
De senaste åren
har det varit mycket sorg i världen.
Ofattbar ondska
som är helt obegriplig.

Vi sörjer de döda.
Vi tänder våra ljus.
Vi sprider vår smärta
på sociala medier.

Och visst ska vi sörja.
Vi ska lida med offren.
Men vi ska också
känna bedrövelse över
de barn som måste
växa upp och bli terrorister.
Alla har nog inte
haft en chans att välja.
Vissa av dem är , även de, offer.
Offer för ondskan.

Så just nu,
i den här tiden av bedrövelse,
är det viktigt att söka glädje.

Med ljus och lykta
borde man försöka hitta
de små glädjeämnen som finns.

För de finns.

Och just nu,
i den här tiden av bedrövelse,
är det viktigt att sprida kärlek.

För den finns.

Glädje och kärlek föder hopp.

Och just nu
behöver världen hopp.

Respekt

Funderar på det här med respekt igen.
Jag gör ofta det.
För respekt är svårt ibland.

Vi respekterar ju våra vänner.
Eller hur?
Åtminstone strävar vi till att göra det.

Men vad händer då
om en människa vi tycker om
gör en sak som vi inte tycker om.
Som vi inte förstår.
En sak som egentligen
inte skadar nån annan,
men som ter sig obegriplig.

Respekterar vi personen mindre då?
Det är lätt hänt.

Men det är fel.
Tycker man om en människa
borde man respektera personens val.
Hur konstiga de än verkar.

Alla väljer märkliga vägar ibland.
Jag vet att jag har gjort det.
Många gånger.

Men konstiga, slingriga vägar
kan leda en rätt till slut.

Och de gör definitivt
resan intressantare.

Han finns.

Det är konstigt ibland med saknad.
Hur den blir fysisk.
Hur man kan känna en doft,
eller känna hur nån saknad
person kändes.

Jag såg en gammal farbror
i ett TV-program en kväll.
Han hade så fint vitt hår.
Precis likadant som pappa hade.
Lent och mjukt.

Och plötsligt var det som om
jag kände pappas hår i min handflata.
Hur det kände att smeka hans hår,
som jag så ofta gjorde då på slutet.

Det var en så konstig känsla.

Trösterikt på ett sätt.

Som om han finns.

Fast han inte finns.

Måndagstorg

Idag är det först måndagen i juni.
För min del betyder det att jag
kommer att sitta några timmar
på gågatan i Jakobstad.

Måndagstorgen börjar idag.
Och eftersom Jakobstad inte
har nåt torg just nu hålls
kvällstorgen på gågatan.

Jag gillar att vara på måndagstorget.
Inte för att jag säljer mycket,
men för att det är roligt.
Man träffar folk man inte sett på länge.
Folk som är hemma på semester.
Eller annars bara är lediga.

Och så är det ju ett riktigt
bra tillfälle att visa sina tavlor.
Jag brukar ha de små tavlorna
med på måndagstorgen.
Såna som man kan ge till present.
Såna som ryms i väskan.

I år har jag lite hemstickade
benvärmare med också.
Jag stickade en del i vintras.
Bara för att ha nåt att pyssla med,
och för att jag har massor med restgarn.
Själv behöver jag ju inte
nio par benvärmare,
så jag tänkte försöka sälja
dem för en billig peng.

Inte vet jag om nån köper
benvärmare på sommaren,
men det är ju ganska kallt nu
så jag kan ju försöka.

Och som sagt,
det är ju så kul att sitta där.
Strunt samma om jag inte får nåt sålt :)

Skolavslutning

Så kom den här dagen.
Dagen då Edgar fick sitt
avgångsbetyg från Jungmans skola.

Dagen som vi väntat på
med glädje.
Men också med bävan.

Festen var så fin!
Edgar var så fin.
Barnen var glada.
Sångerna var vackra.
Allt var precis som det skulle vara.

Edgar var den enda eleven
som gick ut Jungmans i år,
så han gick ensam upp
för att få sitt avgångsbetyg.
Hans lärare höll ett tal som
var både vackert och roligt.

Och jag grät.
Som vanligt.

Jag är så tacksam för
att han fått gå i just den skolan!
Världens bästa skola!

Skolan där de inser
att ibland måste vissa få mer än andra
för att det ska bli rättvist.

Ett avsked fyllt av kärlek.

Edgar kom hit idag.
Det är hans mammavecka nu.

Märker ett visst vemod hos honom.
Han har ju bara en skolvecka kvar
i Jungmans skola nu.
Och sommarvården där i juni.

Idag har vi färdigställt
en del presenter.
Vi har funderat på lite fina ord.

Han vill göra det här med stil

Ett vackert avsked.

Ett avsked fyllt av kärlek.

Lite ditt och lite datt. Men bara lite.

Jag är så där lite lagom intresserad
av kost och hälsa.
Kanske lite mer intresserad än
en genomsnittstant.
Jag har varit vegetarian
i sgs hela mitt liv eftersom
mamma och pappa var vegetarianer.

Jag är van vid vegekost
och det är det jag mår bäst av.
Numera äter jag även fisk ibland.

Under vissa perioder av livet
har jag försökt äta kött också
men det har aldrig känts riktigt bra.

Men jag är överviktig.
Jag mår ändå bra,
och senast jag var på hälsokontroll
förvånades läkaren över
hur bra värden jag hade.

Ändå skulle det vara kul att gå ner en aning.
Mest för att det finns mera
läckra kläder om man inte är så tjock.
Och man hittar mer på loppis.
Stora kläder är svårt att hitta där.

Så jag kollar lite diet-tips ibland,
läser lite här o där om hur folk gör.

Jag har kommit fram till att jag
inte skulle fixa att helt lämna bort
potatis, mjöl eller socker.
Men man behöver inte äta potatis varje dag.
Inte ens varje vecka.
Pasta och ris kan man äta ibland,
men med måtta.
Socker?
Nå, måtta där också.
Men som jag brukar säga:
"Jag äter hellre bär med lite socker på
än inga bär alls".

Så jag ska testa lite nu.
Bort med onödiga smörgåsar.
Bort med onödig potatis och pasta.

Mera sallad.

Så idag bestod min middag av
sallad, två kokta ägg och lite tonfisk.

Och sen skulle jag ju faktiskt
kunna röra på mig lite mer.

Men det ska jag jobba på en annan dag :)

Kollar bloggar och småler :)

Har suttit och slökollat lite bloggar.

Det är ju vår nu,

och många bloggar är fyllda med

skönhetstips och dylikt.

Om smink som passar på sommaren.

Om kläder.

Om bikinimagar.

Speciellt om bikinimagar tycks det.

De flesta som skriver om 

de här sakerna är ganska, 

eller riktigt unga kvinnor.

Och så där är det ju.

När man är ung är sånt jätteviktigt.

Det viktigaste av allt för många tycks det.

Sen går åren,

och man märker att man

tänker mindre och mindre på sånt.

Det är inte längre så viktigt vad vågen visar,

och man märker att det kan

ha gått flera år utan att man

ens tänkt på att ha bikini.

Och att man inte saknat det heller.

Simdräkt är ändå bekvämare.

Man inser att det faktiskt kan 

vara skönare i skuggan är i stekande sol.

Sminket kan man också glömma.

Ibland går det dagar utan att man 

ens sneglat på en mascara.

Och man har inte saknat det heller.

Men visst tycker man att det är kul.

Ibland.

Det är det som är så skönt med att 

bli lite äldre.

Man gör saker bara när det känns kul.

Och har man inte tid eller ork,

så rycker man bara på axlarna

och skiter i det.

Och känner sig bra ändå.

Du frollar!!

Hos oss är vi bra på att prata strunt.
Vi gör det ofta,
och vi skrattar mycket åt det.

Men vi gör det inte bara för att det är kul
Det har också ett annat syfte.

Det är för Edgars skull.
Det är nämligen viktigt
att han lär sig förstå skillnaden.
Skillnaden mellan struntprat
och fakta.

Så vi "frollar" på,
sen skratatr vi,
och ojas över hur mycket
strunt vi pratar.

Jag gör det med kidsen
på jobbet också ibland,
och jag märker att det
funkar där också.

De lär sig vad humor är.
De lär sig att skoja,
och de lär sig när det
är dags att sluta skoja.

Åtminstone för Edgar
är just det lite svårt.
Det där med att veta när man ska sluta.

Men vi över.

Och han håller på att
bli en riktigt mästarfrollare.

Och han börjar veta när det är läge att sluta.

Vårkvällens magi

Jag hade glömt hur fin den är.
Vårkvällen.
Skogen blir magisk
när de sista solstrålarna
smyger sig ner mellan träden.

Havet ligger blankt
och fåglar och fiskar
tar över där isen
bara för nån vecka sedan
låg kvar.

Hur har jag kunnat glömma?

Vårkvällens magi.

Rötter

Var hos mamma idag på förmiddan.
Vi var och handlade åt henne,
och sen hade vi tid att sitta och prata
bort en timme också.

Vi pratade om ditt och datt,
och nånting vi pratade om
ledde till att hon berättade om
hur det var när pappa och hon
skulle gifta sig.

Nån av farmors bekanta
hade förfasat sig över att
pappa skulle gifta sig med mamma,
eftersom mammas familj "var fattiga".
Farmor hade spänt ögonen
i personen i fråga och sagt:
"vi e noo fati vi å".

Mammas familj var ju inte
fattiga heller.
Men de bodde tillfälligtvis
i Jakobstad och hade hyrt
en "bagarstuga" att bo i.
Det ansågs kanske inte fint nog.

Men det spelar ingen roll
om de var fattiga eller rika.
Det som jag tycker är så häftigt är,
att farmor hade samma syn
på saker och ting som jag har.
Och jag vet att de hade det
även i mammas familj.
Älskar att märka att
min egen syn på livet och
människorna har rötter
ända därifrån.

Om inte ännu längre ifrån.

Vad man har är oviktigt.

Det viktiga är hur man är.

Det här är min älsklingsbild av farmor Ester.

"Men du e ju mamma"

Morsdagen närmar sig,
och som vanligt här hos oss firar vi inte.
Det har blivit så,
för Edgar råkar ju ofta
ha pappavecka just då
och det har bara inte blivit av.

Vi firar egentligen inte
farsdag heller.
Det har ju varit lika med Moa.
Hon är heller inte alltid här.

Och Mikael och jag är inte så noga med sånt.

Våra egna mödrar firar vi nog.
De brukar få en blomma eller nåt.

Men det där med att vara mamma.
Hur är en mamma?
När man har gjort beslutet
att skaffa barn, så är man
mamma.
Alltid.
Man kan också vara sig själv förstås,
men det viktigaste är att vara mamma.
Även när barnen blir stora.
Jag är 55 år.
Min mamma är 87.
För mig är hon först och främst mamma.
fast jag vet att hon är en kvinna
med så många andra styrkor.

Dagens mammor vill ha egentid.
Och visst, det behöver man ibland.
Sen, när barnen fått sitt.
Har man valt att ha barn
så ska det vara så.
Punkt slut.
Även om man fått sina barn "av misstag"
ska det vara så.

Man ska ge allt.
Man vill ge allt.
Ibland gör man kanske för mycket.
Jag vet att jag gör det.
Jag passar upp Edgar
fast han kanske skulle kunna själv.
Ibland låtsas jag sträng
och vägrar.
Säger till honom att han kan själv.
Att jag inte ska behöva passa upp honom.

Då tittar han på mig.
Sådär gulligt,
som bara han kan.
Och så säger han:
"Men du e ju mamma"

Min kloka älskade unge!

Glädje och sorg

Som ni kanske har förstått
så är jag en människa som
strävar till glädje.

Glädje är livsviktigt.

Men för att kunna ta till sig glädjen
måste man ha kännt sorg.
När glädjen så småningom
börjar komma tillbaka
efter en stor sorg
så är det en annorlunda glädje
än innan sorgen.

Det är en glädje fylld
av tacksamhet.
Fylld av undret
över att kunna känna glädje igen.

I sorgen är man ofta
innesluten i nån slags kokong.
Solen går upp varje dag,
och den går också ner.
Gräs växer och blommor
knoppas och slår ut.

Man vet allt detta.

Ändå är man innesluten
i sorgens grå mantel.
Man ska vara det.
Den skyddar en .

Men så småningom
börjar den där manteln
kännas tjock och tung.

Man börjar höra och se
omvärlden.
Blommornas färg.
Gräsets och bladens skira grönska.

Och till slut faller manteln.
Man sparar den nog.
Man vårdar den kanske också.

Men man låter den falla.

Och kvar finns glädjen.

Glädje över livet självt.