Det är lugnt nu

Nåja, nu börjar det kännas lugnt.
Den lilla stressen jag kännt sen jag fick veta att jag skulle
bli arbetslös börjar ge sig.
De första dagarna ringde jag runt överallt och försökte  rädda
det som räddas kunde liksom.
Frågade om möjligheter här och chanser där, och funderade på
utbildningar och läroavtal och allt möjligt.

Nu har jag lugnat ner mig.
Nu tar jag sommar.
Lever på samhället i ett par månader (tycker jag nog att jag kan göra
utan att ha dåligt samvete, jag har ju varit i arbetslivet i snart 40 år)

Sen, i augusti får jag veta mera om fortsättningen.
Det kommer att dyka upp vikariat, och innan jag vet ordet av
är jag där på dagis igen.

Det är så det brukar vara.
Det är så det kommer att bli.

Om jag inte börjar spela Lotto och
tar hem en storpott förstås.

Då stannar jag hemma.
För alltid.

Student-Skruttis.

Det är snart fem år sen vi träffades första gången.
Då hade hon illblått hår och var söt som en karamell.
Jag minns hur nervös jag var när jag skulle få träffa henne.
Och hur glad jag blev när allt gick så bra.
Söt är hon än, men nu är hon vuxen.

Och vad hon är vuxen!

Den blåhåriga blåögda tjejen är borta, och i stället har vi
en naturligt vacker stark ung kvinna.

Idag blev hon student, och till hösten far hon iväg för att
studera och börja stå på egna ben.

Tjejfnittret på vinden är slut, och allt möjligt
tonårsstrul är borta (inte för att det har varit mycket strul).

Nu är kompisarna vuxna människor, med vuxna människors
förväntningar och drömmar.

Det har varit härligt att följa med hennes väg till vuxenlivet.
Att få lyssna, se och uppleva hur hon gått från klarhet till
klarhet.

Det här vill jag göra.
Så här vill jag vara.

Jag är så glad att jag får vara din Skruttmamma!

Grattis fina Moa-skruttis igen en gång!!

Hurraa, han har kavaj!!!

Mina två favoritkillar Edgar och Mikael har många likadana drag.
Inte till utseendet (de är ju inte släkt), men till sättet.

Men det finns också stora olikheter (fast de har bott länge under samma tak).

Största skillnaden är nog hur de ser på det där med kläder.
Edgar älskar att klä sig fin och går gärna omkring i kavaj och slips.
T.o.m här hemma klär han sig fin ibland, bara för att han känner för det.

Mikael igen, går helst omkring i nån gammal Black Sabbath-t-shirt och
joggingbyxor. Det skulle aldrig falla honom in att skaffa en slips, och en
kavaj har han väl senast ägt nångång för tjugofem år sen typ.

Men nu blev ju Moa student och han tyckte att han måste klä sig i nåt annat
än joggare och t-shirt. Så han skaffade en kavaj från loppis. En riktigt fin
svart en, som troligtvis var oanvänd. Den såg helt ny och fin ut.

Edgar blev överlycklig när han såg den!
Hans ögon lyste och han blev alldeles skär om kinderna.
Han var så stolt över Mikael, så det syntes lång väg.
Både Mikael och jag blev alldeles rörda när vi såg hur glad
den där kavajen gjorde honom.
Tänk så lite det behövs!

Fast sen rusade han ju iväg till sitt rum och började gräva i
sin slipslåda. Mikael skulle ju ha en slips också!!

Men se då sa Mikael stopp.
Nån jäkla ordning får det väl vara på fåfängan :) :)

Vemodsdagen

Idag är en vemodig dag.
En lite ledsendag.

Insåg plötsligt att jag bara har en jobbdag kvar.
Bara en dag med de bästa arbetskamraterna.
Bara en dag med de bästa barnen.

Jag brukar ju säga att jag helst inte skulle jobba alls om jag hade råd.
Men eftersom jag inte har det så jobbar jag.

Och jag har haft turen att ha det bästa jobb som finns.

Så i morgon ska jag försöka njuta av allihopas sällskap.
Samla på mig lite av deras glädje och vänskap.

Så jag klarar mig tills vi ses igen.

Hatar trädgårdsarbete!!

Jag älskar trädgårdar.
Skulle så gärna vilja ha massor med blommor och ett grönsaksland.
Så där lite vilt.
Ovårdat med vårdat på samma gång.

Men jag hatar trädgårdsarbete!!
Vill inte stå där och rensa rabatter.
Att vattna går väl an, men resten är för jobbigt.

Nu började jag på med potatislandet.
Det är litet, jag brukar sätta ca 20 potatisar.
Men t.o.m det känns jobbigt.
Att sätta potatisen går väl an, men resten är för jobbigt.
Att ta upp potatisen sen är ju alldeles underbart.
Fina vita vackra nypotatisar.

Så nu svettas och svär jag.
Tar lite åt gången.
Förbannar mig själv för att jag inte började tidigare.
Nu växer där hejvilt.
Maskros, gräs, nässlor och jag vet inte vad.

Man jag ska ha det där potatislandet!!

Mina föräldrar hade ganska stora odlingar.
De var vegetarianer och odlade sina egna grönsaker.
Så nog har jag rensat i mina dar.
Avskydde det redan då.

Men grönsakerna gillade jag.

Så, det är väl bara att fortsätt svettas och svära.

För jag ska ha det där potatislandet!!

Loppistider

Hos oss gillar vi loppisar.
Speciellt mycket gillar vi gårdsloppisar och loppisrace.
Det är ju just nu, och några månader framåt som det är bästa tiden för sånt.
Att sätta en tumisdag på att åka på loppisrace är sååå kul,
 och vi försöker få inbokat ett par såna dagar varje sommar.
Helst flera förstås.

Vi köper billiga saker för det mesta.
Vissa av sakerna säljer vi vidare,
men det mesta köper vi nog för att vi behöver dem.
Eller för att vi tycker att de är fina annars bara.
Mitt kappsäckssamlande mår bra av gårdsloppisar.
Man hittar ofta gamla kappsäckar som stått på nån vind.
Jag kan bara inte låta bli att köpa dem!
Jag använder dem till att förvara saker i (mest garn) så
de är praktiska också.

Har redan hunnit inhandla två kappsäckar i vår.
Och så har jag sålt en liten en som jag inte var så förtjust i.

Vi har härliga tider framför oss.
Loppisar varje helg om man vill

Trögdag

Det går trögt idag.
Beror kanske på regnet.
Eller på att jag steg upp fruktansvärt tidigt i morse eftersom jag skulle vara på jobb redan halv sju.
Eller så är jag trög så där annars bara.

Kom hem vid halv tolv ungefär och kokade lite ägg och nypotatis åt Mikael och mig.
Han for till jobbet klockan ett och sen dess har jag inte fått gjort mycket.

Suttit vid datorn.
Lyssnat på musik.
Målat lite.

Tänkt lite.
Inte för mycket.

Man ska akta sig för att tänka för mycket en sån här trög dag.
Man kan tänka fel.

Nå, anyway, nu ska jag måla lite till.

Ganska mysigt att ha en massa stearinljus tända så här på våren också förresten :)

Låt det bli en vacker dag!

Jag har varit på begravning idag.
Begravningar är aldrig trevliga.
Vackra kan de vara.
Nödvändiga för oss som finns kvar är de alltid.

Nödvändiga för att vi behöver sörja.
Vi behöver få ha en dag när det är tillåtet för alla att gråta.

Och vi behöver ta farväl.

När min första man dog för 18 år sedan gick jag och hans mamma arm i arm upp till kapellet  där begravningen skulle hållas.
Vi gick där då, och hon sa: "Lilli, visst ska vi göra det här till en riktigt fin dag?"
Hon, kvinnan som nyss mist sin son sa så.
Stark, vacker och klok var hon.
Och dagen blev fin.
För att vi hade bestämt så.

Så härefter när jag går på begravning tänker jag alltid på henne och hennes ord.
Jag känner sorg, förstås, men mest av allt försöker jag känna tacksamhet och glädje över att ha fått ha en fin vän, pappa eller släkting (eller vem det nu är frågan om).
Jag försöker göra dagen till en dag då jag minns fina saker om personen i fråga.
Jag gråter lätt, så om tårarna kommer låter jag dem komma.

Det finns inga regler för sog, och även sorg kan vara vacker.

Så jag är glad över att jag fick vara med idag.
Glad fast jag är ledsen.

You changed my life forever

Min systerdotter hade en underbar bild på sin äldsta son på facebook idag. Bildtexten löd: " You came first. Changed my life forever".

Det är precis så det är när man får barn.
Allt förändras.
Allt man trott sig veta.
Allt man trott sig förstå.

Och man inser vad kärlek är.
Kärlek i dess renaste och ärligaste form.

Och sen oron.
Den eviga oron.
Också den en del av kärleken förstås.

Man får lära sig att det ibland är kärlek att säga nej.
Att det är kärlek att göra sitt barn besviket.

För ibland måste man.

Och man förändras hela tiden när man har barn.
Man växer med sina barn.

För kärlek är att låta dem växa.

På dagens bild ser ni den som förändrade mitt liv för alltid.
Och som gör det än.
Varje dag.