Skäms på mig!!!!

Sommarlov.
Härliga tider!
Med massor med matlagning.
Har hört många andra som också klagar på att sommaledigheten
består av matlagning och disk, och inte mycket annat.
Här hos oss är det så, för Edgar är hungrig jämt.
Han är ju i den åldern.
Det ska vara ordentlig mat två gånger om dan.
Och helst nåt mellanmål nu som då också.

Satt och tänkte på det där idag.
"Matlagning nu igen!", tänkte jag.

Men så tänkte jag en gång till.
Och då kände jag mig skamsen.

Hur farao täcks jag!!

Jag ska väl vara tacksam över att jag har
mat nästan i överflöd att laga åt min familj.
Att jag har tid att laga den.
Att de får bra och nyttig mat (för det mesta).

Och så sitter jg här och piper över att det är
jobbigt att koka!!.

Jisses!!
Skäms på mig!!!

Blir det nån jag känner?

Man blir trött av att vara bekymrad.
Slut i luvan av att sörja över människans grymhet.
Över vissa personers trångsynthet.
Utmattad av att känna rädslan gnaga i sig.

Rädsla över vad de onda krafterna kan ställa till.
Rädsla över att undra när och var de ska slå till.
Vem ska utsättas?
Vem ska misshandlas?
Var ska det ske?
Blir det nån jag känner?
Nån jag håller av?

Och även om det inte är nån jag känner,
så är det nån annans syster, bror, vän eller barn.

Läser om nån slags medborgargarde som patrullerar
och söker en (som de säger) "mångkulturell" man som
sägs ha antastat kvinnor i en stad här i Finland.

Vad tror ni händer om de råkar hitta en man av
"mångkulturellt ursprung" som råkar röra sig i samma
trakter som de?
Tror ni att de stannar och frågar vem han är?
Var han är född?
Vad han gör där?
Vart han är på väg?

Det tror inte jag.
Jag tror han får på käften.
Jag tror de misshandlar honom.
Utan att fråga.

Och han kan vara helt oskyldig.
Han kan vara din eller min vän.

Så jag är rädd.
På riktigt.

Världsmedborgare

Jag tycker inte om att resa.
Inte för att jag på nåt sätt skulle tycka att Finland är bättre än andra delar av
världen, utan för att jag är bekväm, flygrädd och blir illamående i de flesta
färdmedel som jag inte har kontroll över.

Men tänk vilken tur jag har ändå!
Jag får bo ett land där det finns människor från olika delar av världen.
Jag har fått lära känna en del av Indien, en del av Afrika, en del av Vietnam,
och en del av en massa andra länder här i världen.
Jag har fått höra berättelser om olika kulturer och religioner.
Om hur barnen leker.
Om hur tonåringar bli kära.

Och jag har fått höra musik.
Musik från Ryssland, från Holland, från Danmark,
och från en hel del andra länder här i världen.

Jag har fått känna olika smaker.
Starka kryddor, sötsaker, grönsaker och bröd.
Från en massa olika länder här i världen.

Jag är tacksam över att få vara världsmedborgare.
Uppleva olika delar av världen fast jag inte tycker om att resa.

Snälla Finland, låt mig få fortsätta med det!
Stäng inte välden ute!

Trött?

Jag är trött.

Bara så där vanligt trött, som man kan vara ibland.

Vi har varit till stan, och på loppisrunda,

och vi satt ute i blåsten ganska länge.

Jag blir ofta lite slut i luvan av sol och blåst.

Det är inget konstigt med det.

En sak som jag däremot tycker att är lite konstigt,

är att det känns lite förbjudet och skamset att erkänna

att man är trött i dessa tider.

Alla ska vara så förhärdat pigga och energiska,

och är man inte det så kan man alltid ta en massa

vitaminer eller näringstillskott och jag vet inte vad.

Men vet ni vad?

Jag tror att det är så, att man känner sig trött just för

att kroppen vill ha vila.

Djur sover och vilar också när de är trötta.

Vi är inga maskiner.

Kroppen säger nog till när det räcker.

Och då måste man lyssna.

Visst ska vi jobba, och visst ska vi 

motionera och röra på oss (den som gillar sånt).

Men kroppen behöver återhämta sig också.

Jag tjatar alltid om balans.

Och även när det gäller det här ska det vara balans.

"Skicka mongot till specialskola!"

Läser en artikel i en svensk tidning om den norska mamman som

fått hotfulla brev om sin son som har Downs syndrom.

Det skär i mitt hjärta, och jag kan förstå hur det måste ta i hennes.

Ändå är det sånt vi får ta, vi som har specialbarn.

Tack och lov är det ofta just så att det är vi föräldrar som tar det.

Våra barn är i många fall omedvetna om det.

Dock inte alltid, tyvärr.

Vi som är föräldrar till barn med speciella behov har en viktig

uppgift här.

I stället för att bara vara förbannade(som man givetvis blir) på

människor som gör så här borde vi upplysa dem.

Berätta för dem vem det är de har att göra med.

Få dem att förstå att vi inte är farliga.

Att våra barn inte är några bördor för samhället.

Ok, visst får de en del bidrag.

De får vissa terapier betalda av Fpa, men det

skulle andra barn också få om de skulle behöva det.

Våra barn är i stället billigare för samhället på andra sätt.

För det finns så många saker som våra barn inte kan göra som andra kan.

Det tycks ju tyvärr finnas folk som tänker bara på vad saker

och ting kostar i pengar.

("Tänk om nån får mer än jag!!")

Edgar och jag var med om en episod för några år sen.

Vi var på väg hem från mommo och moffa, och Edgar sprang

omkring lite på gården där medan jag gick en bit ifrån.

Då började ett gäng killar peka finger och göra narr av

hans sätt att springa.

De fattade inte att jag och han hörde ihop, eftersom vi inte 

gick tillsammans.

Jag gick fram till dem och frågade om de också bodde i 

grannskapet. Jodå, det gjorde de, och de blev lite blyga

när jag började prata med dem.

Jag ropade på Edgar och sa att han skulle komma fram och hälsa.

Jag berättade för killarna att han var min pojke och att han heter Edgar.

"Jahaa, sa den ena killen, "jag har nog sett honom ibland i simhallen"

"Vad bra!", sa jag, "då vet du ju vem han är och att vi bor nära varandra"

"Det är bra att veta att ni killar känner igen honom och vet var han hör hemma,

ifall han skulle behöva hjälp nån gång", sa jag.

"Jooo, nu vet vi" sa de.

Sen dess var det aldrig nåt problem med dom killarna.

De behövde bara få en chans.

De var egentligen inga elakingar, de var bara osäkra.

Och lite ovetande.

Nu är det ju inte alltid det går så där lätt.

Men det är alltid värt ett försök.

....och ugglorna har hatt.

Tänk om man själv fick bestämma om solen ska skina eller inte.
Om man fick välja färg på alla blommorna.
Om man hade makten att bestämma vilken form de ska ha.

När jag målar har jag just den makten.
Då är jag en drottning i mitt eget lilla rike.

Jag kan bestämma att troll och älvor finns.
Att alla barn är glada och lyckliga, och att både
smala och tjocka kvinnor är vackra.
Jag kan göra så att gamla tanter och gubbar har roligt.
Att de inte är ledbrutna och har värk.
Den som vill får vara clown i min cirkus,
och det är helt ok att ha en orange handväska
till en lila klänning.

Mina katter är smått knäppa,
och ugglorna har hatt.

I min lilla värld får man vara lycklig
utan att ha dåligt samvete.
Man får äta bakelser till lunch
och det gör inget fast husen är lite sneda och
trädgårdarna är ovårdade.

När jag målar skiner solen nästan jämt!

Nu kom jag på det!!

Alla säger ju att sommarförkylningar är så sega och aldrig går över.
För en stund sen kom jag på varför.

Det är ju förstås för att vi inte låter oss vara sjuka på sommaren.

Jag har kännt mig ruggig i en vecka nu.
Hes och ont i halsen och sånt.
Inget superfarligt, men sådär småsjuk hela tiden.

Skulle det ha varit höst, vår eller vinter skulle jag säkert
ha bäddat ner mig under en filt och varit sjuk på riktigt.
Men eftersom det är sommar och ganska varmt ute så gör
jag inte det.
Nejdå, jag närturistar, jag sitte fyra timmar (i blåsten) på
måndagstorget, jag ordnar kaffedate osv, osv.

Sånt jag aldrig skulle ha gjort om jag varit sjuk nån annan årstid.

Så idag har jag bestämt mig för att låta mig vara sjuk.

Bara vara hemma och ta det lugnt.
Läsa lite, halvligga och se på TV.

Måla en liiiiten tavla (om jag orkar).

Sova om det känns så.

Man måste vila när man är sjuk.
Även om det är sommar.

Annars blir man inte frisk.

Så he så!!

Pustar ut :)

Sådärja, då har Edgar farit iväg på pappavecka.
Och fast jag älskar den ungen så jag nästan spricker så är det här såå skönt.
Just den här första helgen när han farit iväg.
Vi får göra bara precis vad vi vill.
Vi får sova ut på mornarna.
Vi får äta när vi vill och vad vi vill.
Vi får sova på dagen om vi vill.
Och vi för lyssna på vilken musik vi vill.

Och det är bara att se sanningen i vitögat.
Vi är i den åldern när man inte alltid riktigt orkar med småbarn.
Edgar är ju iofs inte liten längre, men på många sätt lever vi
som om vi hade ett litet barn när han är här.
För det är ju vissa saker han inte fixar.
Han kan inte lämnas ensam hemma t.ex.
Och han kräver fortfarande sällskap.
Han vill att nån ska "leka" med honom.
På det sättet skiljer han sig från andra tonåringar.

Men det är ok förstås.
Sånt är livet med honom.
Och så lever vi.

Så nu samlar vi krafter, tystnad och stillhet en vecka.

Och sen börjar vi längta efter att ha honom här igen :)
Älskade unge!