Allt som vanligt, äntligen!

Edgar är hemma igen.
Han har varit på ungdomshelg.
Han for i fredags och kom hem för en stund sen.
De har julmyst,
spelar spel,
varit på DUV:s julfest
och gjort allt möjligt skoj.

Men nu är han glad
över att vara hemma igen.
Nöjd är han också
över att jag kommit
ihåg att köpa hans marmeladhjärtan.
hans Riisifrutti
och ett par nya simbyxor.
Mamma har skött sig.

Så han slapp sucka
och säga "Ååååh, mammor!!",
som han gör när jag inte
funkar som han vill.
När jag tjatar så där
som bara mammor gör.

Så nu är allt som vanligt igen.
Precis som det ska.
Tills han åker iväg till pappa.

Tre helt vanliga dagar.
Innan  han far iväg igen
och har det som vanligt
hos sin pappa.

Härligt att höra
honom sjunga i sitt rum.

Det traditonella julstressinlägget

Det har nästa blivit en tradition.

Mitt inlägg om julstress.

Min önskan om en stressfri jul för alla.

En liten viskning om att tagga ner lite.

En liten vink om att julmyset

inte föds av yttre ting.

Man ska inte behöva stressa 

och slita sig slut

i en hel månad för några

timmars julmys på julafton.

Man ska inte behöva oroa sig

för hur pengarna ska räcka

till allt som finns på 

barnens önsklista.

Det är ju faktiskt en önskelista.

Inte en beställningslista.

Och inte ens de underbaraste barn

kan få allt de vill ha.

Så nu när det är lillajul

önskar jag er alla en riktigt

lugn och skön juletid.

Det blir jul fast allt inte är perfekt.

det blir jul fast skåpen är ostädade.

Julen kommer fast det fattas en 

sorts småbröd, eller fast du inte hann 

göra hemlagad kålrotslåda.

Det är du som gör julen.

Du, och de dina.

Myset kommer ur er.

Ur en stressad familj går

det inte att pressa mys

hur man är klämmer.

Farsdag

Pappa var trygghet.

Pappa doftade jobb

och oljefärg och skog.

Han var dikter och färg.

Han var dans och musik.

Han var sträng

på det där pappasättet

som alla barn behöver.

Och han var snäll

som ett regn

om sommaren.

Han var ordens härskare

och tjänare.

Han var vardagens poet.

Skarp som en egg

Mjuk som bomull.

När man höll pappas

hans var man skyddad 

mot världen.

Och man var i världen.

Pappa finns.

Varje dag.

So long Leonard

Leonard Cohen dog igår.

Mina tonårs mysmusik.
Mina tonårs insiktmusik.

Min mammas tråkmusik.
"Spelar du den där nu igen?
Man somnar ju av den där rösten!"

Jag älskade hans röst!!
Älskade hans sånger!
Hans stil.

Leonard Cohen var en karl!
En riktig karl!
Fast jag aldrig
träffat honom
är jag säker på att han
doftade man.
Ni vet, lite rakvatten.
lite tobak, lite svett ibland.
Som män doftade förr.

Men Leonard Cohen
var inte bara en riktig karl.
Han var en riktigt klok karl.
En underbar poet.

Igår blev världen lite fattigare.

So long Leonard.

Det är värt det! Varenda minut!

Är hemma utan röst idag
och har gott om tid att facebooka.
Bläddrar runt och kollar
vad folk skriver.

Reagerade på att jag såg
flera inlägg från mammor
som hade det kämpigt.
Sjuka barn,
trotsiga barn,
för mycket jobb,
för lite egentid
och allt vad det nu var.

Facebook är ju bra på det sättet
att man där kan peppa varandra.
Såg kommentarer som:
"Du fixar det!"
"Kämpa på bara!"
"Ta en chokladpaus!"

Och det är kämpigt!
Att vara förälder
är ibland skitjobbigt!

Men det är bara att ta.
Så länge kidsen är små
finns det inget som
heter egentid.
För då handlar inte livet om Jag.
Det handlar hela tiden om Oss.
Om familjen.
Hur den än ser ut.

Så hur skönt det än är
med lite egentid ibland,
så mår man bäst
om man räknar med att inte ha nån.
Då blir varenda sådan minut bonus.
Lite lyx.

Och så är det ju värt det.
Varenda minut.
Med kidsen.
Kämpig eller ej.


So, keep smiling princess!