Lyssna om kroppen ropar!

Nu är det den årstiden då förkylningarna kommer.
Det kraxas, och rosslas
och snörvlas överallt..
Vissa får feber,
och somliga klarar sig utan.

Men feber eller ej,
är man sjuk så ska man vila.

Ofta hör man folk
säga att de inte har tid
att vara sjuka.
Och visst,
det kan ställa till det om man är sjuk.
Kommer ihåg hur det var
att vara företagare
i ett enmansföretag,
Otaliga gånger
stod jag där fast jag var sjuk.

Men man borde nog
få vara hemma.
Ingen borde ha sitt liv
ordnat så att man inte kan
stanna hemma när man är sjuk.
Sånt borde det finnas tid för.
Det är ingen svaghet
att stanna hemma
när man är sjuk och behöver vila.
Tvärtom är det ett tecken på
att man är klok nog att förstå
och känna sin kropp.

Alla borde få
lyssna på kroppens signaler.
Speciellt om man blir sjuk ofta.
Då kan det vara så,
att kroppen ropar på hjälp.
Ropar att man ska vila nu,
innan det är för sent.

Innan man kraschar på riktigt.

Älskade unge - igen!

Igen en gång gjorde han mig stolt.
Så stolt så jag nästan sprack.

Vi var på fest igår.
Min systerdotter Lidia
har fyllt 40 så hon hade party.
En riktig brakafest
med nästan 100 personer inbjudna.

Det hölls tal förstås.
Hon är en sån person
som det skrivs tal om.
Och kommer att
skrivas tal om även framöver.

Jag hade skrivit ett tal,
och då ville Edgar
göra det också.
Han skrev (på sitt sätt)
på ett rutigt papper,
och han läste upp det för mig
innan vi for.

När jag hade hållit mitt tal
satt han där och fingrade på sitt papper.
Jag lät honom hållas.
Tänkte att han kanske
ångrat sig.

Men så strax före maten
hände det.
"Mamma nu vill jag tala", sa han.
Så jubilaren klingade i ett glas
och Edgar steg upp.
Han vill inte stå mitt i rummet
som jag hade gjort,
utan han gick fram till Lidia.
Först var han lite skraj,
men sen fick han hålla kusin Mika
i handen (han satt där bredvid)
och då gick det bra.

Det var inget långt tal.
och han talade lite tyst.

Men han gjorde det!!

Älskade unge!!

Du gjorde det igen!!

Loppis är smart!!

Lite kul det här med loppis.
Hur synen på det förändrats.

Förr, när jag var ung,
runt tjugo sådär,
var det nästan ingen
som köpte kläder på loppis.
Eller jo, jag köpte.
Och en del andra.
Men det var mera en sån där
grej som hippiefolket gjorde.
Det var inte coolt.
Det var flummigt.
Och lite suspekt.

Men tiderna har förändrats.
Och det är så bra!!

Nu är loppis trendigt.
Det är smart,
och ingen skäms över
att säga att man själv,
eller ens barn,
har kläder från loppis.

Och det är också helt
acceptabelt att köpa
annat än kläder från loppis.

Idag köpte jag ett halvt dussin tallrikar.
"Förr i vääde" gjorde man inte så.
Eller åtminstone
erkände man inte att man gjort det.

Nytt skulle det vara.
Ju dyrare dess bättre.

Vi är hellre som vi är.

Var några timmar med Mikael
på hans antikvariat idag.
Sålde lite Gladkonstkalendrar
och träffade folk.

Det är så roligt att vara där ibland!

Prata med folk som kommer in
(om de vill) eller bara gå omkring där,
Bläddra i böckerna.
Ordna lite i hyllorna,
och lyssna på vinyler.

Idag hade jag turen att få träffa
både gamla och nya vänner.
En kusin och hennes dotter
fick jag träffa,
och så var mamma in en sväng.

Det är roligt att träffa
en del av stamkunderna.
De som har musik eller böcker
som sitt största intresse.
Både unga och gamla
som sätter en stor del av
sin fritid på att utöka
sin skiv- eller boksamling.

De är ofta riktigt
trevliga och intressanta människor.

Kan igen konstatera
att det här med att köpa och sälja
gamla böcker och skivor
inte är nåt vanligt arbete.
Inget åtta till fyra jobb,

Det är en livsstil
Och en riktigt skön sådan.

Om man inte behöver mycket pengar.

Men det behöver inte vi.

Vi är hellre som vi är.

Tankar - och en liten tår.

Sitter och blir lite gråtmild.
Funderar på en del saker
som jag egentligen inte vill
skriva om.

Som jag inte vet om det behövs
skrivas om.

Döden.
Och hur den beskrivs.
Hur den ofta görs till nåt fint.
Till nånting vackert.

Såg nån såpa på TV där en man dog.
En ung man som hade cancer.
Hans fru satt där bredvid.
Talade så vackert till honom.
Ända tills han tog sitt sista andetag.

Men det är sällan det är så.

Det är inte så vackert att dö.

Men vi kanske behöver
såna där beskrivningar.

För att inte vara rädda.
Rädda för vår egen död.
Eller för andras.

Egentligen skulle jag inte
skriva om det här idag.

Eller nån annan dag.

Men ibland väljer texten sig själv.

Men döden är vacker
på det sättet,
att den får oss att tänka.
Att känna .
Och att uppskatta det vackra i livet.

Såna tankar idag.
Och en liten tår.

Och en tanke på de kära som är borta.

(Och nej, det är ingen som är sjuk eller nåt. Jag sitter bara och minns och blir sentimetal)

Downs syndrom

Oktober är månaden då
vi uppmärksammar människor
med Downs syndrom.

Inte för att de är viktigare
än andra människor,
utan för att de är
lika viktiga.

För att folk ska tänka till lite.

Det finns en hel massa saker
som folk tror om de som har DS.

"De är ju så musikaliska"
Nej, inte mer än andra,
men vissa tycker om musik.
Som alla andra.

"De är ju så glada"
Tjaaa, jo...kanske.
Eller så är det bara så att en
person med DS vågar visa
sina känslor mera.

Personer med DS slutar
också de att vara barn
när de är i tonåren och
behöver inte längre refereras till
som "Down-barn"

Personer med DS är
inte mer hörselskadade
än vem som helst och man
kan alltså prata med personen
i helt vanligt röstläge.

Man kan prata direkt till
personer med DS,
man behöver inte prata
över huvudet på dem

Personer med DS
är inte sjuka.
De har Downs syndrom.

Personer med DS
är inte lika med sitt syndrom.

De är alla olika ,
och de har alla ett namn.

Det här är min son.

Han heter Edgar.