Septemberbabbel

September är igång, och jag märker att jag ju inte skriver blogg varje dag som jag hade tänkt. Men det känns okej ändå. Man kan inte tvinga fram sånt. 

Så, vad har vi gjort då? Vi har firat svärmor som fyllt 85 år, vi har donat på här hemma som vanligt, och så har vi promenerat. Ja, kära maken promenerar ju flera gånger om dan med Zappa, men nu har jag också tagit mig i kragen och börjat följa med. En gång per dag nu till att börja med, men eventuellt blir det mera sen när jag kommit igång ordentligt. När konditionen är riktigt på noll, eller nästan på minus, är det bra att börja försiktigt. Jag känner mig själv, blir det för jobbigt lägger jag av. Och så kan vi ju inte ha det.

Annars då? Jo i samhället och i riksdagen debatteras fortfarande rasismens vara eller icke vara bland våra politiker, och på det borde det finnas endast ett svar. Uppför du dig rasistiskt, ska du inte ha en post i riksdagen eller regeringen. Så enkelt är det, tycker jag, men det finns andra som slätar över och tycker att så länge de är salongsdugliga så får de vara kvar. Ändå pyr rasismen där under skalet, hela tiden. 

Vi har fått läsa om skolor där lärare förminskar rasism, och inte tar utsatta barn i försvar. Att de tycker att det inte är så farligt. Men det är klart att det är farligt! 

Det får mig att tänka på en diskussion jag hade med en blivande klasslärare för länge sedan, säkert trettio år sen. Han var rasist så det syntes och hördes långa vägar. Då fanns det inte så mycket nyinflyttat folk i Finland ännu, men det var på gång. Jag frågade honom vad han, som lågstadielärare, skulle göra om han fick ett mörkhyat barn i sin klass. Hans svar kom direkt: " Jag skulle göra livet till ett helvete för ungen". Jag blev faktiskt ordlös då, över hans rädsla och hans hat. Idag, när jag är äldre och ganska så mycket självsäkrare skulle jag nog ha en del att säga honom. Jag vet inte om eller var han sen har jobbat som lärare, men jag hoppas han har blivit förnuftigare med åldern han också, som de flesta av oss.

Och så på Facebook-nivå diskuteras andra saker, t.ex hundars vara eller icke vara i matbutikerna. Nå, jag känner inte nåt behov av att ta med Zappa till butiken. Jag vet att där kan finnas superallergiska människor, eller sådana som är livrädda för hundar. Vi har alltid handlat utan hund förr, så det kan vi gott fortsätta med.

Och den debatten känns faktiskt lite som en småsak i det läget som landet (och världen) är i nu.

Men kanske är det så, att det känns tryggt att debattera små saker, när man känner sig hjälplös inför de stora.

Vi tar en hundbild på det.

Konstiglilli

På Instagram heter jag Konstiglilli, för där delar jag nästan bara bilder av mina tavlor, mitt pyssel, annat kreativt jag gör, och så en del naturfoton. Ytterst sällan nåt av familjen. Nån gång kan det väl hända, men det mesta handlar om min HappyArt/Gladkonst. Jag vill hålla Facebook och Instagram i sär, för jag tycker att det är lite onödigt att dela exakt samma saker på två ställen. På Insta "umgås" jag med en hel del andra sorts människor än på Facebook, även om en del också är samma.

Nåja, men jag skulle skriva om att leva för att skapa. Det är inte riktigt samma sak som att skapa för att leva. Jag lever ju inte på det jag skapar, och det är heller inte meningen med det. Meningen med mitt skapande är glädje, om jag då målar tavlor, målar små möbler eller, som jag gjort de senaste dagarna, lagar halsband av gamla återvunna halsband och papperspärlor jag gjort. Det ger mig en så enorm glädje att hålla på med sånt! Utan skaparglädjen vet jag faktiskt inte hur jag skulle ha tagit mig igenom de här åren sen jag blev sjuk. Det har varit en stor sorg, och ett irritationsmoment för mig att inte kunna göra saker som jag velat, men skapandet har jag kunnat göra, och man kan t.o.m säga att sjukdomen har gett mig en ny kick i skapandet. Ibland blir jag lite manisk när jag håller på med nåt kreativt, jag har liksom svårt att sluta när det är så roligt, men det gör inget, det känns riktigt okej ändå.

Om jag skulle skapa för att leva hade jag nog varit hemlös och dött av svält många gånger om redan, för även om jag ibland får sålt nåt av det jag gör, är det ju bara småpengar. Och eftersom jag lever för att skapa får det vara så, jag blir glad av det jag gör, och de gånger nån vill köpa nåt blir de glada över att det är så billigt. Och jag får köpa lite mera material att bli ännu gladare av. 😊

På bilden nedan ser ni vad jag sysslat med de senaste dagarna. Och jag har haft jätteroligt!

Slut i luvan, men kreativ

Tänk att man kan vara så kreativ fast man är trött i huvudet! Men det finns ju olika sorts trötthet. Min har just nu haft att göra med det sociala. När jag är här hemma och bara får vara med mig själv och kära maken och hunden går det bra att göra allt möjligt.

Så, jag har varit kreativ. Inte målat så mycket, men städat och omorganiserat min ateljé, lagat papperspärlor och sen gjort halsband av dem, och pysslat med en del annat smått.

Och så har jag promenerat med Mikael och Zappa. Inte långa promenader, för det går inte när jag mår så här. Men korta turer varje dag. Och så småningom märker jag att det går bättre och bättre.

Så, det är nu jag ska akta mig. Det är när jag börjar må bättre som jag brukar hitta på nåt kul, träffa folk eller nåt, och så faller jag tillbaka i "slut-i-luvan-stadiet" , Det är en jäkla balansgång det här, men jag börjar lära mig. Och konstigt vore det ju annars, det är ju fem år nu sen jag blev sjuk. Eller, sen jag märkte att jag var sjuk. Men det är inte ovanligt att det tar många år med utmattningar. Och en jättebra läkare som jag var till i våras, höll med mig när jag sa att det känns som om jag aldrig mer skulle bli den jag varit. Det finns forskning på det sa han (men utvecklade det inte mera sen), att en person som varit utmattad aldrig går tillbaka till "det vanliga#.

Nåja, det om det. Annars har det här varit en bra dag. Vi tog en förmiddagspromenad i superfint väder, och sen har vi bara tagit det lugnt. Så som man gärna gör på söndagar.

Och jag har fotograferat lite fjärilar, igen.

De är så många nu, och såå fina.

 Trött på sommaren

Jag blir trött på sommaren. Eller, egentligen blir jag trött när sommaren håller på att ta slut. Det är en konstig årstid, speciellt för oss som inte riktigt orkar. Man går och längtar efter den hela vintern och vårvintern, och man är så lycklig när det äntligen blir vår och sommaren är alldeles runt hörnet. Och sen när den kommer, vill man så mycket. Man tänker på allt man vill, och ska göra, sånt som man bara kan göra på sommaren. Sen går dagarna, veckorna och man får inte mycket gjort, för man är ju inte friskare och mindre trött än på vintern. Trots att det är sommar kommer det dagar när man knappt går utanför dörren. Lite mer social än vanligt är man nog, och deltar kanske i ett och annat sommarevenemang, för det vill man ju. Sen när det blir augusti är man trött. Inte kroppsligt kanske, men huvudet orkar inte med längre, och man välkomnar hösten, då man inte har några krav på att göra nånting annat än vara hemma och höstmysa med tända ljus.

Och man är besviken. På sommaren, men mest på sig själv, för att igen en sommar gick utan att man orkade göra allt det man brukar göra om somrarna. Över att man inte simmat en enda gång eller att man inte hade gården full av blommor som man hade tänkt sig. Och då blir man ännu tröttare, man blir tung i huvudet och den inre stressen gör att det fladdrar i magen.

Och så är det plötsligt höst. Och så småningom lättar stressen, Man måste inget och man börjar så småningom må bättre. När vintern sen kommer har man nästan glömt besvikelsen över sommaren som inte riktigt blev av, och man börjar känna ilningar av längtan till följande sommar. 

Kanske mår man bättre nästa år.

Kanske blir den sommaren av.

Två viktiga böcker

Jag har två viktiga böcker på mitt bord just nu, två böcker som jag vet att jag kommer att läsa om och om igen. Det är inga deckare eller sånt som jag ofta läser som tidsfördriv, utan de är böcker som får mina rötter att göra sig påminda och min inspiration till ett rikare liv att vakna. Jag har ju visserligen ett rikt liv redan, men ens liv kan vara rikt på så många sätt, och man behöver flera kanaler för att känna det.

Först är det min kusin Ann Holm-Mörns bok "Fabriken". Den handlar om vår mormors mor och vår mormor och deras liv som boende och arbetare vid Oravais fabrik. Den handlar också om andra kvinnor (och en del män) som levde där. Om hur det var att vara en ensamstående mor i början på 1900-talet och om gemenskapen kvinnorna på fabriken hade. Ett hårt liv, men också ett liv med så mycket kärlek och hjälpsamhet. Talkoanda. Och sisu. Boken berör ju mig extra mycket för att den handlar om just dem, två av de starkaste kvinnorna i släkten från mammas sida. Visheten de hade, och förmågan att se. Den boken berör mig till tårar varje gång jag läser den.

Den andra boken, "Till Kiara" av min vän Anna Galtsdotter innehåller också mycket visdom. I boken berättar Anna om sitt liv, och om sina och barnbarnet Kiaras föräldrar och förfäder. Om deras liv och om visdomen och kreativiteten de delat med sig av. Om finska talkoanda. Och sisu. Den beskriver också hur det är att leva med funktionshinder som inte räknas som funktionshinder. Som faller emellan alla stolar inom vården och försäkringskassorna. Om att kämpa med att få leva sitt liv som man vill, i stället för att leva efter de normer samhället har bestämt. Språket och utformningen av boken berör också, en blandning av det andliga, av di gamle och av en kvinna med punk i själen.  En liten bok med ett stort hjärta. 

Jag brukar inte ge lästips, men de här två berör så pass, att jag vill tipsa om dem. När kvällarna blir mörka, och vi börjar tända ljus hemma, passar det bra att läsa böcker om, och av, starka kvinnor. Om mödrar, och urmödrar. Om deras talkoanda och sisu.

Såå viktiga saker i dessa tider av självupptagenhet och slit och släng-mentalitet.

Skön lördag.

Lördagen har börjat bra. Jag vaknade tidigt, läste ÖT och bläddrade Facebook lite och sen somnade jag om. Vaknade av att Mikael och Zappa var på väg ut på morgonpromenad. Zappas första promenad är oftast en kort en, så jag kokade morgongröt medan de var borta. Nu har Mikael farit iväg på sitt loppisjobb (ett frivilligjobb han har för att hålla sig sysselsatt) och Zappa ligger ute på trappan och väntar. Idag blir det mycket väntande för honom, för han ska vänta både på Edgar och på husse. 

Edgar ska sova över här idag, och det ska bli så mysigt att ha honom här. Han stannar sällan mer än en natt, men det är ok för oss alla.  Han vill hem till sitt eget hem sen, och jag som har haft lite svårt att vara social de senaste åren, tycker också att det är ok med en natt. För hur mycket jag än älskar honom och vill ha honom här, så har han nu bott hemifrån så länge så att det är lite som att ha "främmande" när han kommer. Inte riktigt förstås, men ändå. Men jag ser alltid fram emot att han kommer hit, och han vill alltid komma hit, och med tiden har vi lärt oss vad som funkar bäst för oss alla. Det är ju så också, att han får lite tråkigt här hos oss om han stannar för länge, Han är 23 år, och vi är över 60 båda två, vi har inte riktigt samma intressen, och vi orkar inte riktigt med vissa saker som han vill göra. Tänker tillbaka på när jag själv var 23, inte hade jag heller mycket gemensamt med mina föräldrar just då. Sen blev det givetvis annorlunda. 

Men idag ska vi njuta och ha mysigt, Han ska få "murusås" som han ville ha, och så blir det säkert nåt gott i kväll också. Troligen tar vi en kvällspromenad, hela familjen, i Gamla Hamn och så ska vi givetvis utse kvällens UNO-mästare.

Zappa kommer också att vara överlycklig. Edgar är en av hans favoritpersoner. Det är ren kärlek liksom.

Massor med fjärilar på vår gård idag, förresten, så jag passade på att ta ett par bilder. Skön lördag och vackra fjärilar passar bra ihop.

Yes!! Målardag!

Idag har jag kunnat måla igen. Jag är nästan bra i axeln. Lite känns det av, men med lagom pauser emellanåt funkar det. Så jag slutförde en tavla och började på en annan. Har också varit till stan med en tavla som sen for vidare åt en kompis i Sverige. Jag gillar att veta att jag har tavlor lite här och där i världen. I Australien finns det många hos mina vänner där, i USA finns åtminstone en och så torde det finnas en i Tyskland också, och en i Danmark. Och så några i Sverige. Jag gillar att tänka på att de far iväg och att man aldrig vet vart de sen hamnar. Man sätter spår liksom. 

Vad annat har det hänt idag? Inte mycket faktiskt. Vi tog en kort promenad med Zappa i Gamla Hamn på förmiddan när vi ändå var i stan, men annars har vi varit hemma. Ja Zappa och jag har varit hemma, kära maken jobbade nån timme på loppis på eftermiddan. Jag försökte gå ut på gården och underhålla Zappa lite under tiden. Sparka lite boll med honom, men han hängde nog på mest av artighet, för efter en stund gick han och satte sig vid porten igen, Han skulle vänta på husse. Och när han väntar på husse, gör han just det. Han äter inte då, och han leker helst inte. Han väntar. Slumrar eventuellt till ibland.      Han är husses hund, så är det bara. När husse är hemma duger nog jag också, men är husse borta, då väntar han.

Så är det då fredag igen i morgon. Tiden går fort nu. På lördan kommer Edgar hit och sover över, och då blir det mys för hela slanten, misstänker jag. Och UNO-match förstås.

Såååå tråkigt!!

Vaknade i morse med jätteont i ena axeln och nacken. Resultat av för mycket stickande och målande igår. Så jag smorde in axeln med cooling balsam, tog en värktablett och så misstänker jag att jag fick lite healing på distans av en god vän. Nu känns det lite bättre och jag har målat lite, Men bara lite. Några minuter åt gången. Sticka har jag inte vågat idag, men det gör inget, för det är långe än innan det blir så kallt att jag behöver halsduken jag håller på med.

Men det har varit en tråkdag, det har det. Åtminstone först, när jag märkte att det inte blir mycket skapande idag. Men sen börjar ju hjärnan jobba ändå, och man finner sig rotande bland sina halsband, eller märker att man står och diskar, fast man avskyr det, eller så läser man lite, eller löser korsord eller nåt. Och sen, när dagen börjar vara slut, märker man att man inte hade så tråkigt i alla fall.

Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.

Och vi vet ju alla att det är hälsosamt att ha tråkigt ibland. Jag menar, det har ju Alfons Åbergs farmor lärt oss i generationer redan. Har man inte tråkigt emellanåt så vet man inte när man har roligt sen.

Så nu ska jag ha tråkigt några timmar till innan jag går och lägger mig. 

Vem vet vad det kan komma för roligheter ur den tråkigheten 😃

"Det är nog säkert dom där...."

Två pojkar har blivit misshandlade i Larsmo. Ditlurade och sen misshandlade. Ett riktigt fruktansvärt dåd, som ingen borde behöva råka ut för. Den ena pojkens mamma delade en bild av hans svårt blåslagna och svullna ansikte och hon beskrev hur det hela gått till, och var det hänt. Jag, och flera andra delade inlägget för att det skulle få uppmärksamhet, och för att de föräldrar som har ungdomar i övre tonåren skulle se vad barn (jag räknar dem till barn) är kapabla till.

Och bara för att detta hände i Larsmo börjar folk spekulera och ta en massa saker för givet. Vem de här misshandlarna är, och vilken grupp av människor de hör till. 

Men vi vet ju inte!

 De har blivit identifierade, så pojkarnas föräldrar och polisen vet, men vi andra vet inte.  Och då ska vi inte ta något för givet. De var fyra pojkar som utförde misshandeln, och det är de fyra som är skyldiga. Inte alla andra larsmoungdomar.

Vi kan inte börja dra alla över samma kam, för då är vi inte bättre än vissa av de som sitter och skriver om "svarta sopsäckar" eller annat hemskt. Och sen, när vi en dag vet, så är det likväl endast de där fyra som är skyldiga, inte alla andra ungdomar i Larsmo. Det finns nämligen massor med bra ungdomar i Larsmo, så vi ska inte låta några rötägg förstöra deras rykte. 

Vi, som är vuxna, förnuftiga människor, ska inte förstöra deras rykte.

Vi ska ta hand om varandra, var vi än bor.

 Färg på hjärnan

Idag har jag minsann haft färg på hjärnan. Jag har målat i timmar! Det är så roligt, men det kan också ta på krafterna. Men det är okej, för det tar på krafterna på ett positivt sätt. Jag kan märka att jag blir jättehungrig av att sitta och måla länge. Som vid ett ordentligt kroppsarbete. Men det är ju det det är. Hela kroppen och hela knoppen är med när man målar.

Idag har jag jobbat med två helt olika sorts tavlor. En, som ska vara till en person som fyller år, och en annan som jag målar helt av egen inspiration. Det är jätteroligt när nån vill att jag ska måla en tavla åt nån speciell person, och då har de ofta en önskelista på detaljer som tavlan ska innehålla. Det är jätteroligt, men en verklig utmaning. Och så är det lite nervöst, för jag är ju alltid lite spänd på hur de ska reagera. Ska tavlan duga. Men det gick bra, tavlan fick godkänt.

När jag målar av egen inspiration är det en helt annan sak, då är det bara jag själv som ska vara nöjd, så spänningen finns inte där på samma sätt. Och då spelar färgkombinationerna också en större roll. Färg är så viktigt! Ett litet nyansfel kan förstöra hela känslan i tavlan.

Det där med färger har jag givetvis av pappa, som målade tavlor. Men också av mamma, hon hade ett säkert färgöga, vilket märktes i hennes sätt att klä sig, och i de handarbeten hon gjorde. När hon vävde mattor och dukar var det jätteviktigt för henne att färgerna skulle pass ihop. Och de gjorde de alltid. Hon vävde riktigt fina saker!

Så vi har nog flera i släkten som haft färg på hjärnan 😊

Tavlan på bilden är en av mina favoriter, målad för flera år sen, Drottningen som har en ledig dag och umgås med sina katter.

Han är så lycklig här

Som några av er kanske minns, så bodde vi i stan ett tag för fem år sen. Vi tyckte att det var mest praktiskt då, eftersom jag ville vara nära mamma som behövde ganska mycket hjälp och sällskap då.  Vi hyrde ut vårt hus, och hade väl inte riktigt bestämt oss för hur vi skulle göra med det. Sen flyttade vår hyresgäst ut, och vi höll precis på att installera ny panna i huset så vi bestämde oss för att flytta tillbaka. Vi ville inte att huset skulle stå tomt, och vi visste att vi inte skulle få mycket för det om vi sålde. Mamma hade dött tidigare samma år, så för hennes skull behövde vi inte bo i stan.

Men det blev mycket då på en gång, och jag kraschade ihop och blev sjuk. Då passade det egentligen riktigt bra att bo i huset. En egen liten värld där jag fick vara i fred med min sjukdom. Det behövdes just då. Planen är nog att vi ska tillbaka till stan när vi blir lite äldre, men än har vi ingen brådska.

Och så är ju Zappa så lycklig här! Så länge han lever är det absolut här vi ska bo. Tänkte på det igår, när han nosade omkring ute på sin inhägnade gård och letade reda på en groda som han sen åt upp. Eller när han ligger på trappan och spanar och småskäller åt folk och fä som far förbi ute på vägen. Och när husse och han kastar boll och han får springa och jaga den. Inte skulle vi kunna flytta med honom till en lägenhet i stan.

Sen, om förhoppningsvis många, många år, när Zappa är borta säljer vi huset för typ tomtpris och packar iväg oss till stan. Och tar vi nån till hund sen, så får den bli en stadshund redan från liten.

Men nu är vi lyckliga här.

Han är lycklig här.

Lat? Jag?

Lat är ett ord som kan betyda olika för olika personer. Många tycker säkert att jag är lat. Och om man tänker på hur ofta man städar eller diskar och sånt så stämmer det säkert. För jag anser inte att sånt är så viktigt. Ostädat hus stör mig inte. Visst städar jag, ibland, men bara när det blir så råddigt och smutsigt att jag måste. Eller, det är ju inte bara jag som städar, Mikael gör det också när han känner att det behövs.

Just nu är här jätteskräpigt. Zappa springer ut och in som han vill eftersom vi har dörren vidöppen för honom nu när temperaturen är sådan att det är möjligt. Vi har m.a.o ett sånt där  indoor-outdoor-koncept som är så modernt numera. Fast vi gör det på vårt sätt. Just nu har vi nästan mera av utsidan på insidan, tills vi tar fram dammsugaren nästa gång.

Så, ja, om man tänker på sånt är jag lat.

Men jag har aldrig varit lat när jag jobbat. Är man på jobb så gör man det man ska liksom, och ibland lite mer än så. Och ge mig canvas, färg och penslar så kan jag jobba oavbrutet i timmar. Vissa tycker säkert att det inte är lika viktigt som att vara en flitig husmor, men för mig är det det. T.o.m viktigare. Mycket viktigare faktiskt.

Tack och lov verkar min älskade make tycka likadant.

Och Zappa tycker att det är jättemysigt med skräp och halvtuggade hundben i huset 😄

                                           

En riktig tröttdag

Jisses vad trött jag varit idag!!

Sov urdåligt förra natten för min APAP- mask fick plötsligt för sig att läcka, hur jag än hade den. Det har funkat jättebra med den en längre tid nu, men förra natten var det struligt hela tiden. Somnade, vaknade, somnade , vaknade och suckade och svor. Så lite efter fem gav jag upp och tog bort fanskapet. Sen sov jag ett tag till utan mask, men det är ju inte så bra för då får jag för lite syre.

Nå, det har inte gjort så mycket att jag varit trött, jag får ju vila hur mycket jag vill egentligen. Men lite retar det mig nog, jag har ju så mycket roligheter jag skulle vilja göra. Har inte målat alls idag, och inte har jag orkat sticka mycket heller.

Nå, det är ny dag i morgon, så om jag bara sover bättre i natt, vet man aldrig vad jag gör för underverk i morgon.

Jag har köpt ljus, för nu börjar kvällarna mörkna och då brukar det gå åt mycket stearinljus här hos oss. Och tro det eller ej, de håller också huset lite varmare och torrare nu när det är fuktigt, så man behöver inte ha på värmen för det.  

Den är här nu, den tiden på sommaren då jag gör såna saker som att bränna ljus, sticka halsdukar, söka fram sockor, längta efter att börja använda läderjacka igen och då känns hösten nästan välkommen. För jag har börjat gilla hösten, på riktigt. Fast bara fram till november, den månade har jag ännu lite svårt med. Det är mörkret förstås. Men det är bättre nu när jag får vara hemma. Då hinner jag ändå uppleva lite dagsljus. Förr jobbade jag ju alla ljusa timmar på dygnet, och det avskydde jag verkligen. Den här hösten är ju också ovanligt efterlängtad eftersom min sjukpension börjar i oktober. 

Det här blev ett bla-bla-bla-inlägg. Har inget av vikt att säga, men jag har bestämt att jag ska försöka skriva ett blogginlägg om dan, nu när jag börjat igen. Så det känns lite ovant ännu. Men det tar sig nog, det brukar det göra.

Bilden har inget alls med texten att göra, men det är alltid roligare att ha med en bild 😉

 Följ hjärtat

Jag funderar ofta på hur jag går min väg genom livet. Vilka val jag gör, eller har gjort, och hur det har gjort mig till den jag är. 

Man påverkas ju alltid av dem man lever med, umgås med, och dem man träffar sporadiskt eller bara i förbifarten. Föräldrar och släktingar kan man inte välja, men som vuxen sen, kan man nog välja hur man påverkas av dem. Som barn suger man ju i sig allt, och har man tur med de föräldrar man får, kan det gå bra för en i livet. Jag känner att jag hade tur där, föddes till föräldrar som lärde mig mycket och som älskade mig och lät mig bli den jag är. Och med tiden har jag valt det av den lärdomen som gjort mig lyckligast. Men det har varit en krokig väg ändå, vägen jag gått. Innan jag lärde mig hur jag vill leva det här livet.  Innan jag vågade.

Det är inte lätt nämligen, att leva sitt liv som man själv vill. Ofta lever man det liv som andra vill att man ska leva, eller som man tror att samhället förväntar sig att man ska leva det. Man följer samhällets ramar för hur en framgångsrik och lycklig människa ska vara. Sen kan det visa sig att det inte alls är det man blir lycklig av. Har man mod, och lite tur, kan man komma fram till sin egen lycka i nåt skede i livet. Om det inte skiter sig innan man kommer så långt.

Jag känner mer och mer att jag är framme i min lycka. Tack vare Mikael, tack vare barnen och tack vare konsten och mina vänner. Ja, och så hunden Zappa förstås, han är också viktig!

Frisk är jag inte än, men eftersom jag lärt mig hantera min sjukdom och accepterat den, så går det ändå rätt bra att leva med den. Det kan till och med hända att den hjälpt mig att komma fram till min lycka, genom att den tvingade mig att stanna upp. Att ta paus från allt "onödigt" och bara fokusera på att börja må bra. 

Så vad ska då göra med denna lycka! Jo, jag ska bara ta dagarna som de kommer, och göra vad jag vill. Träffa dem jag vill, och låta bli om jag inte vill eller orkar. Mest kommer jag nog att vara hemma, måla och dona på som vanligt, Leva mitt liv med mina kära, och med tacksamhet minnas de som lärde mig att våga.

 Vardagsrumsmålande

Det blev ju inte mycket målande i rummet jag gjorde om just för det ändamålet. Nu används det som förvaring för målargrejor, diverse träsaker som ska målas och färdiga tavlor. Det står en säng där också, och ett litet sängbord, och när Edgar kommer och sover över är det hans rum för en natt eller två.

Det tycks bli så där när man lever för att skapa, eller egentligen skapar man ju för att leva. Livet vore så mycket tristare om man inte fick göra nåt med sina händer. Och när jag inte skapar, tänker jag på skapande. På vad jag ska måla, vad jag ska skriva, eller vilka nya former mitt skapande skulle kunna ta. Att göra masker i pappersmassa hart jag funderat på länge, så vem vet, kanske jag tar tag i det till hösten. Att jobba i lera tycker jag om, men det är lite svårt att syssla med det hemma, då det ska brännas. Jag har försökt gå nån kurs på Arbis ibland, men det funkar inte för mig att vara kreativ en viss dag, en viss tid en gång per vecka. jag vill jobba tills jag blir klar, utan att behöva gå hem och vänta en vecka på att få fortsätta.

Så vårt hem ser inte ut som ett vanligt hem, och det kommer det nog aldrig att göra. Jag lever efter principen " måla hela världen, full av solsken varje dag", som i sången mamma ofta sjöng för mig när jag var liten. Hon såg nog det i mig, misstänker jag 😊. Och vad säger min man om att leva i ett hem som vårt? Jo han är nöjd, han vet att jag är lyckligast när jag får skapa. Har jag inget att måla på skaffar han det år mig. Han gör mig till en lycklig kvinna 💖

 ....tre år senare

  Jaa hörni, det här blev en lång bloggpaus.

Så lång, att jag inte orkar berätta om allt som hänt sen senast.

Det är enklast, och bäst att fortsätta som om det inte varit nån paus alls. Som om allt var som vanligt bara.  

Här hos oss är allt som förr, förutom att jag nu äntligen ska få min sjukpension i höst. Fem år tog det, men nu är jag snart där.  Jag mår bättre än då när jag kraschade ihop, men frisk är jag inte än, och jag kommer nog aldrig att bli som jag var. Men det är okej, och nu när jag får pensionen är det tillåtet att vara som jag är. Ingen kan ställa krav på mig, och eftersom jag själv också lärt mig att inte göra det, kommer nog livet att bli ganska skönt framöver. Frihet. Jag kommer äntligen att vara fri!

Jag målar fortfarande mycket, men mitt målande har förändrats en aning. Det är inte så mycket gulliga katter numera (jo, det är det nog, men bara ibland), utan det har blivit mera coola, mystiska kvinnor. De lever sina liv bland träd och blommor eller så svävar de i luft eller hav. Vi har riktigt roligt, mina kvinnokompisar och jag! Och jag är så glad att jag har dem, eftersom jag inte orkat umgås med riktiga människor så mycket de senaste åren.  Känns lite som om jag skapat mig låtsaskompisar.  

Annars då? Tjaa, jag tassar väl mest på här hemma med Mikael och Zappa. Sonen hälsar på ibland, och det är alltid kul. Jag har medvetet försökt ge honom lite mera space och mera tid att umgås med sin pappas familj, för där har det dykt upp en liten underbar kille, Edgars lillebror. Det är ju jätteviktigt att han får ett nära förhållande med lillebror. Han är såå stolt över honom!! Och han är ju vuxen nu, skruttungen min, det är ju meningen att han ska ha ett eget liv. Fast visst rings vi fortfarande två gånger per dag, det kommer vi nog alltid att göra. 💖   

Nåjaaa, första inlägget på tre år.  Få se då om det bli flera.