Hur ser vi på varandra?

Idag har vi varit på skivmässa,
Mikael och jag.
Vi var där som försäljare
och vi pratade med en massa
olika människor där.

Mikael kände många,
jag kände en del.
Följde intresserad med
hur folk bemöter folk.
Hur de ser på varandra
när de står och pratar.

Man ser mycket i en
människas blick.
Nyfikenhet, nonchalans,
kyla, ointresse,
vänlighet, flirt,
själviskhet eller humor.
Och en massa annat.

Idag var det mest män.
Det brukar vara det på
skivmässorna.

De flesta som vi pratade med
känner mig som Mikaels fru.
Och just det där är lite kul.
Hur pratar män med en annan
mans fru (om de pratar)

Ganska få vågar vara
vänliga på riktigt.
De flesta är lite försiktiga.
Somliga pratar med mig,
men tittar under tiden
ändå hela tiden på min man.
Som om män inte fick
prata med kvinnor på riktigt.
Typ: "Jo, jag pratar med din fru,
men jag gör det med din tillåtelse"
eller, "Jag pratar med din fru,
men jag ser inte på henne."

Kan vi liksom inte bara vara människor?
Behandla varandra likvärdigt?

Det ligger tydligen djupt
det där beteendet.

Men trevligt var det idag.
Och alla var bra typer.

Ingrott beteende gör
inte alltid folk till dåliga människor.

Loppiskonst

Förr i världen talade man
om marknadskonst.
Ofta sådär lite nedlåtande.
Som om det inte var riktig konst.
Ändå var det ju nån
som hade suttit och målat
de där tavlorna.

Som hade njutit av det.
Av sina händers verk.
Det var kanske inte så stor konst,
men alla blir inte stora konstnärer.

Jag tycker inte att just det
är så vidare viktigt.

Inte för mig.

För mig är det glädjen
när jag målar som är det viktigaste.

Och leendet jag ser i
betraktarns ansikten
när de känner igen nåt
i mina tavlor.

Merknadskonstens tid
är kanske förbi,
så nu ska jag testa loppiskonst.

Min man förde lite saker
till sitt loppisbord igår
och då skickade jag med
några småtavlor.

Mest för att jag har för många,
men också för att se
hur folk reagerar.
Och för att föra Gladkonsten ur huset.

Inte gläder den nån här.
I vårt källarförråd.
I ett hörn i vårt vardagsrum.

Kan ju hända att ingen köper.

Men kanske nån tittar.

Och ler lite.

Det här är en av småtavlorna som fick fara till loppis igår.

Äntligen!!

Nu har jag äntligen kommit igång!
Med målandet alltså.

När vi var mitt i flytten
i februari hade jag inte tid,
och sen skulle vi ju bo in oss
så då blev det heller inte målat nåt.

Men nu börjar vi vara vana
att bo här, så nu funkar det
med målandet också.

Det har blivit en del småtavlor.
En dödskalletavla,
och nu håller jag på med
ett beställningsarbete.

Man behöver tydligen inte
bo i en liten röd stuga
på landet för att måla Gladkonst.

Det funkar i ett höghus
i stan också.

Kravlöst och skönt

Långfredag.
Skön fredag, skulle jag säga.
En helt kravlös dag.
Åtminstone här hos oss.

Vi bara slappar.
Mikael och jag har läst.
Edgar har varit på iPaden.
Och spelat gitarr och sjungit.
Och så har vi spelat Uno.

Handlat har vi också.
Numera kan man ju det.
Fast det är långfredag.

Vi gillar påsk här hos oss.
Just det där kravlösa.
Lediga dagar utan stress.

Helt annat än julens hysteri.
Fast inte brukar vi
egentligen ta nån stress
av julen heller.

Vi är ju inte sådana.
Vi prackar int.

Så vill vi ha det.

Måste bara sätta in en bild
på det minsta påskgräset ever.

Edgar hade hem det från skolan.

Jag älskar det!

Inte vara rädd

Öppnar bloggen,
trycker på "nytt inlägg",
och tänker att jag ska skriva
nåt klokt om det som hände igår.
I Stockholm.

Men det går inte.
För det är ju inte klokt.
Och jag blir inte klok på det.
Dåd som gårdagens ryms inte
i min lilla hjärna.

Hur någon kan göra så.
Hur någon kan ha en så
smal syn på världen.

Jag är en vanlig småstadskvinna.
Där jag lever är det
för det mesta tryggt.
Terrorn händer inte här.
Tror vi.
Men världen har blivit sådan
att vi alla upplever terrorn.
Så det händer här.
För terroristerna sprider
rädsla i hela världen.
Även i små trygga städer.
Fast själva dåden
utförs annanstans.

"Inte vara rädd",
heter en barnbok jag läst
många gånger i år.
Den handlar om att försöka
möta det man är rädd för.
Att gå upp på vinden
fast där finns fladdermöss.
Att gå ner i källaren
fast där är mörkt.

Inte vara rädd.

Det är inte lätt,
när mörkret är tätt.

Inte vara rädd.

Födelsedagen

Ska väl skriva lite
om den här dagen.
Födelsedagen.
Det har varit en bra dag.
Blev uppvaktad med sång
när jag vaknade.
Edgar och Mikael sjöng.
Lite falskt, men vacker ändå.
Just det att de gjorde det.

Mamma var hit också.
På eftermiddagen.
Vi drack kaffe och
åt prinsesstårta.

Sen blev det mera sång.
Syrrans man ringde och sjöng.
Vackert men falskt det också.
Blev så glad över
att han kom ihåg att ringa.

Syrran ringde också.
Hon är med sina döttrer i Rom.
Så det blev hälsningar
från Italien.

Och så alla facebook-grattisar!
Över 350 st so far.
Jag försöker alltid svara
personligen åt alla.
Med deras namn och en smiley.
Tycker att det hör till.

En bra födelsedag!

Och så är helgen slut.
Igen en gång.

I morgon ska jag
bjuda jobbkompisarna
på choklad :)

För gammal för att dö ung.

Det är min födelsedag i morgon.
Jag fyller 56 år.

56 år.

Det är nu jag är närmare 60 än 50.
Jag känner ju mig som vanligt.
Givetvis.
Men dock.

När jag var yngre
trodde jag (vet inte varför)
att jag var en sån som
skulle dö ung.
Har ingen aning om
varifrån den tanken kom,
men jag trodde faktiskt det.

Vi levde ju ett ganska
hektiskt liv då.
Mycket jobb,
och mycket festande.
Party & rock'n roll.

Så som bara de som
inte har barn kan leva.

Ett ganska själviskt liv.

Men liv kan ändras.
Även party & rock'n roll
kan bli trist och enahanda.

Och livet fortsatte.
En del saker tog slut.
Nya saker började.

Och plötsligt är jag för gammal.
För gammal för att dö ung.

Nu vill jag leva länge.

Och vara tantcool.