48-timmars regeln.

Upp som en sol,

ner som en pannkaka, 

brukar de visst säga.

Det är den gågna veckan i ett 

nötskal för oss.

Det var sååå kul i söndags!!

Både Edgar och jag såg fram emot måndan,

Han väntade på skolstarten,

och jag var verkligen 

på hugget att börja jobba igen.

Well, den glädjen varade inte länge,.

Edgar var i skolan två dar.

Sen blev han sjuk.

Jag hann jobba tre dagar.

Så var det min tur att bli sjuk

Febersjukan-magafari from hell.

Nu är det söndag igen.

Edgar är frisk

och ser fram emot att få 

fara till skolan i morgon.

För mig ser det sämre ut.

Men det är klart.

Det finns värre saker.

Och eftersom jag

jobbar på dagis

är det extraviktigt att

jag är riktigt frisk 

innan jag far tillbaka.

48-timmars regeln borde gälla
även för personalen,
men far jag i morgon
blir det inte riktigt 48.

Vet att man borde hålla hårt på den,
men ibland är det ju nån
timme hit eller dit,
så då får man bara använda
sunt bondförnuft
och vara lite försiktigare än vanligt.

(Bilden har absolut ingenting med texten att göra,

tyckte bara att vi behövde en bild)

Det var den sommaren.

I morgon börjar Edgars skola
och mitt jobb.

Så det var den sommaren.

En ganska skön sommar.
Fast ganska fattig.
Det är ju så när man är arbetslös.

Å andra sidan är ju sommaren
precis rätt tid att vara arbetslös.

Nå, nu börjar jobbet hur som helst.

Jag ska jobba på dagis igen!
På mitt favoritdagis dessutom.
Det ska bli jätteskoj!

Edgar ska börja i Lannäslund
och det ser han fram emot.
Funderar redan på om där
månne finns nån tjej
som han kan bli kär i.
Ser fram emot att få egen iPad.
Han får köpa en sån förmånligt
via skolan, för de använder
iPad i undervisningen.

Det är en bra dag i morgon.
För oss alla.

Inget fel på den här dan heller förstås.

Jag är en tjockis!!

Jag är en tjockis.
Så är det.
Rejält överviktigt.
Och jätteviktig för somliga.

Men jag mår ganska bra.
Speciellt nu när jag slutat snusa.

Övervikt behöver
nämligen inte betyda dålig hälsa.
Det kan göra det, givetvis.

Nå det om det.
Det jobbigaste med att vara tjock
är att man är osmidig.
Vissa saker blir svåra att göra.
Sitta på golvet går bra.
Att ta sig upp är värre.
Sånt menar jag.

Så jag har börjat promenera.
Väldigt försiktigt.
Korta promenade för att bli van.
Jag rör på mig väldigt lite numera.
När jag bodde i stan gick
eller cyklade jag vart jag än skulle.
Nu blir jag skjutsad överallt.
Den där motionen man får
så där av sig själv är borta.

Nu har jag promenerat
varje dag den här veckan.
Mest för att få in det i systemet.

För att bli van med att komma iväg.
Det är ju det som alltid är svårast.

För mycket kärlek.

Edgar älskar kärlek.

Han älskar att kramas,
och han vill ofta pussas.

Men nu är han ju 16 år.
Vi får tyvärr börja
begränsa kärleken lite.

Jo, han ska få pussas.
Och han ska få kramas.

Men helst inte när vi är på café.
Eller sitter i väntrummet på HVC.
Sådana ställen.

Och han ska inte längre sova med mig.
Nå, det gör han ju inte heller,
men ibland skulle han vilja.

Bara för att det är så mysigt.

Det är ju tyvärr så,
att det finns oskrivna regler.
Egentligen avskyr jag sånt.

Egentligen skulle jag ju
vilja att vi kunde
kramas var som helst.
När som helst.
Hur mycket som helst.

Men för Edgars skull
måste vi börja begränsa det.
Folk tittar om det blir
för mycket kärlek.

Men jag känner mig
som en hemsk mamma
när jag avvisar honom.
Tillrättavisar honom.

Men ibland måste jag.
För hans eget bästa.

Han får se till
att skaffa sig en tjej
att pussas med i stället.

Augusti - I'm in love

Jag är, som ni kanske vet
väldigt kär i min man.

Och nu är det augusti.
Och i augusti
är jag alltid lite extra kär i honom.

Augusti är vår månad.
Det var i augusti
för sex år sedan
som vårt liv
tillsammans började.

Första delen av augusti 2010
gick åt till att vara nervös.
Skulle jag eller skulle jag inte.

Till slut vågade jag fråga
om han har lust att gå ut med mig.

Och han sa ja!!

Resten av månaden
gick sen åt till att vara
jättekär :)

Och så har det fortsatt.

Augusti - I'm in love

Hon finns där för oss.

Efter att ha pratat om livet med Ann-Sophie från Radio Vega
så har jag funderat lite till på ett och annat.

Relationen till föräldrarna t.ex.
Våra underbara föräldrar.

Pappa var ju den som märktes.
Pappa satte spår.
Han älskade att debattera.
Han målade.
Han skrev.
Han agerade.

Mamma har alltid funnits där.
Bredvid honom.
Tillsammans
funderade de.
Tillsammans
filosoferade de.
Men sen var det han
som hade förmågan
att uttrycka sig
i tal, skrift och bilder.

Mamma har alltid funnits där.
Hon matade fyra barn.
Hon tvättade fyra barn.
Hon såg till att
vi mådde bra.
Att vi var hela och rena.
Hon förmanade när det behövdes.
Kramade när det behövdes.

Där emellan hann hon
med sina intressen.
Hon odlade både blommor
och grönsaker.
Hon handarbetade massor.
Hon sjöng.
Hon dansade.
Hon bubblade av liv.

Och det gör hon än.
Bubblar av liv alltså.
Hon vill vara med överallt.
Hon är inte hel längre
utan sin livspartner.

Men hon finns där för oss.
Som hon alltid har gjort.