Julen sitter inte i gardinerna.

Snart är det december,
och stora julstressen börjar för många.

Den här tiden på året brukar jag alltid skriva
ett anti-stress-julblogginlägg.

Jag brukar berätta lite om hur vi i
familjen "Prack-så-liiti-som-möjligt" firar jul.

Till lillajul tar vi fram el-ljusstaken
och ställer den i nåt fönster.
Om nåt av barnen råkar vara hemma får det barnet en liten julklapp.
bara nåt symboliskt, typ godis eller nåt.

Sen lever vi precis som vanligt,
med jobb, skola och hemmakvällar.
Tills jag bestämmer mig för att baka
eller inte baka pepparkakor.

Bakar jag inte, så är vi utan.
bakar jag, så får jag förbereda mig lite.
Jag vill helst vara ensam hemma.
Det ska helst vara på en ledig dag.
och jag måste lyssna på Black Sabbath.
På hög volym.
Annars får det vara.

Mamma och jag har som tradition att
baka Brobykakor tillsammans.
Men det är piece of cake (hahaa)
så det tar jag ingen stress av.

Vi hyssestädar inte, utan städar som vanligt.
Vi byter inte gardiner, för det tycker vi att är onödigt.
Vi handlar inte hysteriskt för ingen bryr sig.
bara det finns köttbullar och kålrotslåda,
och lite sånt är vi nöjda.
Man kan ändå inte äta hur mycket som helst fast det är jul.
och butikerna är ju knappt stängda alls
över jul numera.

Vi köper några julklappar år barnen,
och år våra föräldrar.

Vi har julgran (plast pga allergi).
men den brukar inte stå framme många dar.

Sen på julafton kommer mamma hit på mat.
Edgar är här,
och Moa kommer hit senare på kvällen.

Vi tänder lite ljus och njuter av att vara tillsammans.
Sen på juldagen och julannandagen
gör vi så lite som möjligt, bara latar oss och myser.

Nyårsafton har vi inte firat på flera år.

Sen börjar vi vänta på våren.

Var så god du kan.

Jag träffar på en muslimsk man ibland.

Jag känner honom inte bra, men våra vägar korsas nu och då.

Efter terroratacken i Paris kom han fram

till mig en dag och frågade om han får ge mig några 

små häften att läsa.

Om islam.

Förstod att han ville förklara.

Att han ville visa vad han tror på.

Att han ville ta avstånd från det som hänt,

och att det här var hans sätt att göra det.

Jag tog emot hans häften.

Det hade varit oartigt att göra annat.

Och jag lovade att läsa dem.

Så det har jag suttit och gjort i kväll.

För sånt intresserar mig.

Jag har läst stora delar av bibeln också,

fast jag inte är kristen.

Har även läst ganska mycket om buddhismen.

Om olika kulturer.

Om folks sätt att leva.

Det är alltid intressant att veta vad andra människor tror.

Vad de lever efter för rättesnören.

Och det är ju inga märkvärdigheter.

Vad religionen än kallas, 

så är grundregeln densamma.

Gyllene regeln.

Var mot andra så som du vill att de ska vara mot dig.

Hur svårt är det?

Jag tycker att det är väldigt enkelt.

Och jag behöver varken bibeln eller koranen

eller nån annan bok för att leva så.

Har sagt det förr, 

och jag säger det igen.

Jag tror inte på Gud, 

jag tror på att vara god.

Tragiskt.

En ung tjej har blivit våldtagen i Kempele.
De misstänkta är två nästan lika unga killar.
Två asylsökande killar.

Så tragiskt för flickan.
Och så onödigt av pojkarna.

Vad lär vi oss av det här?

Jag tror att vi måste lära våra flickor att vara aktsamma.
Många av de här pojkarna behandlar inte
tjejer som pojkarna här gör.
Vi behöver inte lära flickorna att vara fientliga
eller rasistiska.
Men vi måste lära dem att vara realister.
Att vara lite försiktiga i umgänget med de
här "nya", "spännande" och "snygga" killarna.
Läste att flickor dras till ställen där de nya
killarna bor, just för att de verkar spännande.

Men de har inte blivit uppfostrade  på samma
sätt som europeiska killar.
De ser inte på tjejer på samma sätt.
Det är bara att konstatera,
och det är inte rasism att konstatera det.

Skillnader finns.
På gott och ont.

Jag tycker att när de nya asylsökande
männen kommer hit, borde de få en kurs/föreläsning
i hur kvinnor ska behandlas här.
Och föreläsarna ska vara män.
Män som skulle säga:
"Nu är du här, så här behandlar vi kvinnorna,
de är lika mycker värda som vi är.
Tjejerna går lättklädda, men de är ändå
helt vanliga tjejer. Och våldtar du en tjej
åker du hem igen. Punkt slut."

Jag tycker att vi ska välkomna flyktingarna.
Oberoende varifrån de kommer.

Men våldtäktsmän ska åka hem igen.
Vi kan ju tyvärr inte skicka hem
finländska våldtäktsmän, men vi
behöver inga fler heller.

Äntligen!!!

Edgar och jag har målat i kväll.
Det var så kul och mysigt!

Och jag är så glad över att jag äntligen får måla med honom.
Ända sen han var liten har jag försökt.
Vi har testat kritor, tusch,
vattenfärger och färgpennor.
Han gillade tanken,
och tyckte det var kul medan
vi ställde fram allt.
Sen tröttnade han på två minuter.

Och där satt jag då med mina kritor.

Sen började jag måla tavlor.

Först tittade han lite ointresserat.
Sen en dag sa han att han också ville.

Nu målar han nåt nästan varje gång han är här.

Men det ska vara på canvas.
Det ska vara akrylfärger och ordentliga penslar.

Som en riktig konstnär.

Han har ett eget system också.
Vi tar fram en duk att måla på.
Sen frågar jag vilka färger han ska ha.

Han räknar upp dem
och jag portionerar ut dem på paletten.

Sen bara målar han
Och han gör de mest underbara tavlor.

Sorg och rädsla

Stiger upp och läser om de hemska
ofattbara terrordåden i Paris.

Sitter här i min trygga lilla värld
och känner stor sorg.

Känner rädsla också.
Inte för att själv bli offer för terrorism,
men rädsla över vad det här kan ställa
till med i världen.

När sådana här saker händer börjar vi
söka syndabockar.
Helt förståeligt, och inte mer än rätt.

Men vi ska söka de rätta syndabockarna.

Det är just nu som det är viktigt att inte döma
någon på grund av hudfärg eller nationalitet!
Egentligen är det viktigare nu än någonsin.

Alla muslimer är inte terrorister!
Alla mörkhyade är inte terrorister!
Alla tyskar var inte nazister heller.

Börjar vi nu dra alla över samma kam
så kan det gå verkligt illa.


Det finns onda människor här i världen,
som vill starta krig.
Jag misstänker att det är så här de gör det.

Vi ska inte låta dem få som de vill!!!

Flytta hemifrån??!!

Jag är hemma med sjuk hals idag, och har passat på att
utnyttja tiden till att höra mig för lite på olika ställen
om Edgars framtid.

Jag fick nämligen ett brev från Fpa om att
hans handikappbidrag tar slut när han fyller
16 år i sommar och då är det dags att ansöka
om annat bidrag eller eventuell pension.

Jag har pratat med Omsorgsbyrån och jag har
ringt till en av nejdens specialskolor för att höra
vad vi kan hitta på till hösten.

Meningen är att han ska gå i skola nåt år till och
sedan flytta hemifrån.

Flytta hemifrån!!??

Ja, han ska det, hur hemskt det än låter.
Om nåt år är det dags.

Det skär i mitt hjärta att tänka på det,
men jag vet att det är bäst att göra det i tid.

Ju yngre han är när han flytta desto lättare
har han att anpassa sig.

Eller som en av damerna jag pratade med i dag sa:
"Det är bäst att göra det så länge ni alla vill,
och så länge ni kan hjälpa honom att anpassa sig.
Det värsta är att måsta göra det när man måste,
dvs. när föräldrarna blir så gamla att det inte längre
finns nåt annat alternativ"

Men det gör ont att tänka på det, det gör det.

Å andra sidan hinner han växa till sig en hel del
under några år så det känns kanske bättre sen
när det är dags.

Bilden är från Edgars 14-års dag förra året.

November och farsdag

Det här är en typisk novemberdag.
I alla fall vad det gäller vädret.

Här inne är det ganska skönt dock.
Ljusen brinner på bordet
och det doftar äppelkaka i huset.
Jag har haft besök så jag bakade en kaka.

Är ensam hemma för tillfället.
Ibland är det ganska skönt att vara helt ensam.

Vet inte riktigt varför jag skriver nu.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Men det brukar dyka upp nåt.
Likadant är det när jag målar.
Jag tar en ren duk och ett kolstift
och så kommer bilden av sig själv efter ett tag.

Jag har ju huvudet fullt av ord och bilder.
Det gäller bara att släppa ut dem.

I morgon är det farsdag.
Alla pappors dag.
Moa kommer hit för att fira Mikael.
Min pappa får ljus eller en blomma
på sin grav.
Edgar är hos sin pappa.

Bra pappor allihopa.

Önskar att alla barn skulle få ha världens bästa pappa.

Det hade jag och mina syskon.
Det har Moa.
Och det har Edgar.

Världen tränger sig på

Jag försöker leva mitt liv i harmoni.
Jag tycker att jag lyckas bra med det.

Men så tränger sig världen på.
Krigen.
Bomberna.
Terrorismen.
Människor som flyr.

När krigen sprider sig,
och många länder är sönderbombade,
kan man undra vad som händer sen.

Hur många länder kan man kriga sönder
innan hela världen går i bitar.

Hur mycket pengar kan man sätta på krig
innan hela världen blir utarmad.

Ibland undrar jag om det inte vore bättre
att hela världen vore lite fattigare.

Bara så pass att vi inte hade råd med vapen.

Mina "lyckor"

En av mina facebookvänner skrev ett inlägg om ett barns lycka över
att kunna cykla med sin nya cykel.
Det var så fint formulerat så jag riktigt kunde känna hennes och barnets lycka.

Små men stora saker.
Stora lyckokänslor som nästan tar andan ur en.

Funderade lite på mina "lyckor".

Det är just det lilla.
Kramen jag fick av Edgar i kväll.
"Bara för att du är så gullig mamma"
Glädjen i hans ögon när han lyckas vinna över oss i Uno.
Rodnaden på hans kinder när vi talade om den söta tjejen
han träffat i simhallen.

Min lycka över att Mikael kommer hem från jobbet.
Att se att han också blir glad när jag möter honom i tamburen.

Sms:et jag fick av Moa på morsdan.
"Grattis på Skruttmammedagen!"
Kramen jag fick när hon var hemma och hälsade på sist.

Att få sätta sig ner med mamma och lacka hennes naglar.
Bjuda henne på nåt hembakt, eller på hemlagad mat,
och se hur hon njuter av att få äta nåt "som smakar som det ska"

Att komma till jobbet och mötas av nåt barn som med strålande ögon
kommer rusande och har något att berätta.

Att måla en tavla som nån blir glad av.

Det är de små sakerna som blir mina "lyckor"

Mommodag

Idag har vi haft mommo här.
Edgars mommo alltså.
Min kära mamma.

Som vanligt nät hon är här har det hänt en massa.
Hon är ju sån.
Vi har spelat Uno.
Hon vann för det mesta.
Edgar var imponerad, och blev inte ens
sur över att förlora.
Vi har spelar "Gissa kort", och då vann Edgar.
Vi har druckit kaffe och ätit äppelkaka.
Vi har titta på tavlor och foton.
Vi har ritat.
Edgar och mommo har lyssnat på musik och sjungit.
Vi har packat en julklapp.

Och plötsligt hade det gått flera timmar.

Det är mommodag det.