måndag 28 mars 2016

Back to black

För snart två år sen bestämde jag mig för
att sluta färga håret.
Min ursprungliga hårfärg är mörkbrun,
men jag har haft svartfärgat hår
i åtminstone 25 år.
Och jag trivdes jättebra med det.

Men jag fick mina första gråa hårstån
innan jag fyllde 30 och ju äldre jag
blev desto fler blev de förstås.
Till slut blev det lite jobbigt med färgandet
tyckte jag för jag var ju tvungen
att färga så ofta.

Och så var det ju min hudsjukdom.
Jag tänkte att hårfärgen kanske inte var så bra.
Att mina utslag blev värre av den.
Där märkte jag absolut ingen skillnad,
så där tänkte jag nog fel.

Men jag älskade som sagt att ha svart hår.
När jag slutade färga kändes det
först helt ok.
det var sååå skönt att inte behöva
hålla på och klotta med färgen varannan månad.
Och jag har ganska snygg grå nyans
på håret, så det är helt ok det också.

Men jag känner mig inte som Lilli.
Det gråa är inte jag.

Så jag kommer att färga
mig svart (eller åtminstone mörk) igen.

Och det kommer såååå att vara jag
som drar på mig läderjackan
och solbrillorna nu när vårsolen kommer.


torsdag 24 mars 2016

Våga leva tills man dör.

På grund av olika omständigheter
har jag tänkt en hel del på livet
och döden den senaste tiden.

Att våga leva.
Att våga dö.

Att våga leva tills man dör.

Jag tror att alla är rädda för döden.
Mer eller mindre.

Inte bara för sin egen död,
utan för att nån man älskar ska dö.

När det gäller ens egen död
tror jag att man är mera rädd för hur
man kommer att dö än för
att man kommer att dö.

Att våga dö.
Att våga bli gammal.

Vissa väljer att dö för egen hand.
Väljer att välja hur,
När.

Är det själviskt?
Jag tycker inte det.
Man kan faktiskt vara
så rädd för döden så att
man inte vågar leva tills man blir gammal.
Hur konstigt det än låter.

Sen finns det givetvis andra orsaker till att ta sitt liv.

Vissa är för nyfikna
för att inte vara med till slutet.

Vissa får inte vara med
fast de skulle vilja.

Det tycks som om ju mer vi vill
leva länge desto svårare
får vi att acceptera döden.
Ju mer vi strävar mot superhälsa
och evig ungdom
desto räddare blir vi för ålderdom och död.

På når sätt känns det som om
folk hade en mera hälsosam
inställning till döden förr

Man levde.
Man dog.

Och så var det inte mer med det.

Kanske är vi mest rädda för sorgen.
Vad vet jag.


Vila!

Jag är sjuk idag.
Inte så där jättesjuk, men sjuk ändå.
Har magsjuka.
Så det gäller att vila och försöka
undvika att smitta ner andra.

Ibland när man får såna här smittor
undrar jag om det inte är kroppens sätt
att säga till att man måste vila.
Misstänker att man inte får smittorna
om man är stark och "i skick".
Visst har jag mått bra nu,
men jag vet att jag har massor
att tänka på och att jag är lite
trött sådär mentalt

Jag har varit tvungen att tänka på.
och ta tag i saker som jag egentligen
inte vill ta tag i.
Saker som jag inte är riktigt
färdig för.

Så jag antar att det är just då
som kroppen är mottaglig.
Just då som den säger:
"Nu ska du vila, nu ska du ta lite time out,
nu tar jag emot lite bobbor så du blir
tvungen att ta det lugnt"

Och då är det bara att lyda.
Låta sig vara svag en dag eller två.

Och så tar man nya tag sen.

Ja, och så önskar jag alla en glad påsk!




onsdag 23 mars 2016

Det känns som om jag sviker honom

Jag har hållit pappret i min hand flera gånger.
Jag har läst det.
Jag har tagit fram ett kuvert att skicka det i.
Jag har tagit pennan i min hand.

Men än ligger det där på bordet.
Oifyllt.

Jag talar alltså om Edgars boendeansökan.
Vi har tagit beslutet.
Han ska flytta hemifrån i ungefär
samma ålder som andra unga.
Om ca 3-4 år.
Han ska få bli vuxen, precis som andra.

Ändå känner jag mig som en svikare.

Tänk om han inte vill sen.
Tänk om han är ledsen mest hela tiden
när han flyttat.

Tänk om han inte förstår varför han flyttar.
Om han tycker att vi sviker honom.

Men jag ska göra det.
Jag ska fylla i det där pappret.

Men inte idag.




tisdag 15 mars 2016

Humöret på topp!!

Vilken skön dag det har varit!!

Vårsolen skiner och det är varmt och
härligt ute.

Humöret är på topp
och det känns såå
skönt efter de tunga veckorna vi haft.

Det tunga känns lite mindre tungt just idag,
och jag känner att allt kommer
att ordna sig.

Inte ens det kommande
blankettkriget
inför allt det nya som väntar för
Edgars del känns jobbigt idag.

Vissa dar älskar man livet mer :)


söndag 13 mars 2016

Då behövde han en kram

Edgar har tagit det här med sin mummis död
riktigt bra,
Han har verkat förstå, och han har varit lugn.

Igår var det begravning och det klarade han också bra.
På minnesstunden läste han en dikt
tillsammans med en av mummis vänner
och han gjorde det så bra.

Jag tror att alla som var där hade tårar i ögonen.
Jag grät både för att det var sorgligt
och för att jag var så stolt över honom.

När han hade läst klart kom han och satte
sig igen och då började tårarna rinna
för honom också.
En tyst och stilla gråt.

Men det var bra.
Han ska också få sörja.
Och nu vet jag att han förstår.

Han grät ingen lång stund och
jag satte mig bredvid honom och frågade
om han behövde en kram
Han höll om mig hårt en stund,
och sen lugnade han sig.

Min duktiga pojke!
Jag är så stolt över honom.
Igen.

fredag 4 mars 2016

Nu vet han

Edgar tog ett stort steg mot yuxenvärlden idag.
Han fick vara med när de följde hans mummi
från sjukhuskapellet till kapellet
där begravningen skall hållas nästa vecka.

De öppnade kistan, och de som var med
fick se henne.
Edgar satte ned en röd ros åt henne
i kistan, och han lär ha varit så duktig.
Jag var inte med men hans pappa berättade.

Han var med och bar kistan
en bit också, och klarade det galant.

Han fick vara med på mummis
sista bilresa och åkte med
begravningentreprenören i bilen.

Det var stort för Edgar.

Vi funderade länge på om vi skulle
låta honom vara med när de öppnade
kistan, men han hade sagt flera
gånger att han vill se henne,
så vi beslöt att han är vuxen nog.

Och det var han.

Igen en gång visade han sin
styrka och mogenhet!

Nu behöver vi inte heller oroa
oss över hur begravningen ska gå nästa vecka.

Och nu frågar han inte längre
var hon är.
Han vet.