Glädje och sorg

Som ni kanske har förstått
så är jag en människa som
strävar till glädje.

Glädje är livsviktigt.

Men för att kunna ta till sig glädjen
måste man ha kännt sorg.
När glädjen så småningom
börjar komma tillbaka
efter en stor sorg
så är det en annorlunda glädje
än innan sorgen.

Det är en glädje fylld
av tacksamhet.
Fylld av undret
över att kunna känna glädje igen.

I sorgen är man ofta
innesluten i nån slags kokong.
Solen går upp varje dag,
och den går också ner.
Gräs växer och blommor
knoppas och slår ut.

Man vet allt detta.

Ändå är man innesluten
i sorgens grå mantel.
Man ska vara det.
Den skyddar en .

Men så småningom
börjar den där manteln
kännas tjock och tung.

Man börjar höra och se
omvärlden.
Blommornas färg.
Gräsets och bladens skira grönska.

Och till slut faller manteln.
Man sparar den nog.
Man vårdar den kanske också.

Men man låter den falla.

Och kvar finns glädjen.

Glädje över livet självt.

Vår, vin och vingliga ben.

Solen skiner!

Det är en riktig vårdag,
och det ska det ju vara för snart är det maj.

Sitter och tittar ut genom fönstret,
och fast jag är förkyld så spritter
det till lite i mig.

Så där så att jag skulle ha lust
att dra på mig solbrillorna,
högklackade skor, minikjol
och läderjackan och gå ut och festa.

Dricka ett par glas vin
medan jag sminkar mig och
sen ge mig ut i vårkvällen.
Gå på krog.
Slå klackarna i taket.
Gå hem på vingliga ben i natten.

Men så kommer jag ihåg
att jag inte gillar att gå på krog.
Det är länge sen jag slutade gilla det.

Jag inser att jag inte längre passar i minikjol,
och att mina ögon numera
mår bäst utan för mycket smink.
Jag får ont i fötterna av högklackat,
så jag skulle inte klara en helkväll
med sådana.

Vin är jag heller inte så förtjust i längre,
och skulle numera inte
ens komma på tanken att dricka
så mycket att jag blev berusad.

Men solbrillorna
och läderjackan kan jag ha.
Och vårkänslorna.

Jag ska bara bli frisk först.

Konstigt, men lite intressant.

Konstig känsla att vara bara hemma så här.
Ja, jag är alltså sjuk,
och har suttit här hemma sen i lördags nu,
Jag har varit utanför dörren tre gånger på den tiden.
En gång med Edgar till tandläkaren,
en gång till postlådan på andra sidan vägen,
och till arbetshälsovårdaren idag.

Det är ganska intressant på ett sätt,
att vara sådär lite halvt avskärmad
från verkligheten.

Man håller kontakt med omvärlden via
datorn och telefon.
Och så berättar familjen vad som har hänt
i jobb och skola.

Det är sällan man sitter så här,
i sin egen lilla bubbla.

På ett sätt förstår jag att man kan bli van.

Jag tänkte på det också den gången
jag låg på sjukhuset i Vasa i tio dar.
Då var jag riktigt avskärmad,
för jag hade ju nästan inget besök.
Jag tyckte inte att det var nödvändigt,
och så var det viktigare att de
alla höll igång vardagen här hemma.

Det var trist så förbenat på ett sätt,
men samtidigt var det lite skönt
att bara få strunta i allt ett tag.
Bara kolla dumma serier på TV,
och läsa underhållande böcker.
Nästan ha en mat-och-sov-klocka
som Skalman.

Men visst farao skulle man börja
klättra på väggarna efter ett tag.

Men, som sagt,
det är intressant samtidigt.

Ett tag.

Stolt. Igen.

Det här läsåret jobbar jag i Edgars skola.
Vi håller till i olika delar av skolan,
men vi ses ibland i korridoren, i matsalen
eller på gården.

Ibland har vi tid att byta några ord,
eller att ge varandra en snabb kram.

Ibland ser han mig knappt när vi möts,
om han råkar ha viktigare saker för sig.

I skolan ser jag hur stor han har blivit.

Här hemma är han ganska mycket
mammas pojke än.
Han vill vara det,
och jag låter honom vara det.
Tids nog hinner han vara vuxen.

Men i skolan ser jag hur vuxen han ändå kan vara.

Idag när jag gick i korridoren
med "mina" barn kom han gående.
Han hade nån slags burk i handen
och såg ut som om han var ute på ett uppdrag.

Han kastade en blick på mig när han gick förbi.
"Jag ska gå med den här till personalrummet", sa han.
"Jag går själv"

Så där bara.

Han är såå långt ifrån killen
som smet och gömde sig när han fick en chans.
Som satte sig ner på golvet
och strejkade ibland.

Och jag är så stolt över honom!
Igen.

När man blir tom

Att bli tom är en konstig känsla.
Ni vet, när man tänkt på något länge.
Finslipat ett arbete eller en idé,
och sen får det klart.

Då är man på ett sätt nöjd,
men på ett sätt vemodig och tom.

För vad ska man nu göra?

Vad ska bli nästa projekt?

Man vill, men man orkar inte riktigt.
Orkar inte börja på.

Jag satt här många dagar framför en vit canvas.
"Kom igen nu!", bad den.
"Fyll mig med färg!!"
"Du kan ju!"

Och jag satt där.
Och satt där.

Och plötsligt stack hon upp huvudet!
Maskroskvinnan.

Hon har grön skarf på huvudet.
Min mammas gröna ögon.
Annars är hon inte lik min mamma alls.

Hon ska vara omgiven av maskrosor.
Vackra maskrosor.
Och fast man bara ser hennes huvud,
så vet man att hon har gula gummistövlar,
och mull under naglarna.

Och man vet att hon är lycklig.

Brillor.

Jag vet att man inte borde göra reklam på bloggen,
men nu tänker jag göra det i alla fall.
Måste bara berömma Brillo i Jakobstad.
Superbra personal där!!

Köpte nya glasögon åt Edgar där i höstas
och nu har det visat sig att de ändå inte
har riktigt rätt passform.

Han ville ju ha vuxenbågar,
och de är riktigt snygga på honom.
Men att hitta rätt sorts bågar åt honom
är inte alls lätt.
Han har nämligen nästan ingen näsrygg,
och så har han ju små öron.
Han borde kanske ha barnbågar,
men det ser inte så bra ut på honom nu när
han börjar bli vuxen.
När ansiktet är vuxenstorlek,
men näsa och öron är sgs barnstorlek.

Nu har han själv hittat ett par av mina
gamla glasögon här hemma.
Ett par som är väldigt lite använda,
så bågarna är i nyskick.

Och de passar perfekt på hans huvud.

Ringde Brillo idag
och de lovade att försöka
passa in hans linser i mina bågar.
Jag vet nog att de säkert gör så på
andra ställen också men hon som
jag talade med var så vänlig och
fattade precis vad jag menade.

Och hon försökte inte ens  sälja
nya bågar åt oss, vilket jag är
väldigt tacksam över.
Många skulle ha försökt med det först.

Hänger i Vasa

Mikael och jag var till Vasa idag.
Vi var och hängde min utställning.

42 stycken tavlor i galleriet
vid Hantverkarboden.
Det var så roligt!
Och jag är så nöjd!

Jag gillar det råa stuket
på väggarna där.
Man får slå in spikar
var som helst, och styra
och ställa hur man vill.

Inget finlir, utan raka rör.

Två veckor ska de hänga där nu.