Ändå älskar vi ju musik.

Vår vana trogen satt vi här och filosoferade på småtimmarna, Mikael och jag.
Igår handlade det om musik.
Om att vi numera ofta faktiskt hellre lyssnar på tystnaden än på musik.
När vi är på tumis alltså.
Är kidsen här är det nog musik i huset, mest hela tiden.

Vi är båda två såna som har lyssnat på otroligt mycket musik i våra dar.
Både live och hemma på rummet.
Och hos kompisar.
Och i bilen.
Och på jobbet.
Och på stranden.
Ja nästan överallt  faktiskt.
När man var ung kunde man knappt vara någonstans utan musik.

Numera skulle det aldrig falla oss in att lyssna på musik i bilen.
Kidsen vet det också, åker de med oss så är det tyst i bilen.
Nå, sjunga får man nog.
På stranden vill vi bara lyssna på havet, och på fåglarna.

Vi går nästan aldrig ut nånstans (på krog eller på konserter) och lyssnar på musik.
Allt känns lite som "been there, done that", numera.
Och mycket av den musik vi älskade förut, orkar vi inte alls med idag.
Fast det är ju kanske helt naturligt, man förändras ju genom livet.

Visst lyssnar vi här hemma ibland, men då är dt frågan om riktigt aktivt lyssnande, och väl utvalda skivor. Musik som bakgrundsljud (som man alltid hade när man var ung) existerar knappt hos oss längre.
Vi lyssnar hellre på klockan som tickar.

Så har vi lyssnat bort musiken när vi var unga?
Är kvoten fylld?
Ibland känns det lite så.

Ändå älskar vi ju musik.

Små brott lönar sig inte heller.

Satt och pratade om användning av milda droger igår.
Om hur det blivit mer och mer accepterat bland folk och hur farligt det ändå är om man använder länge och ofta. Men drogers farlighet eller inte farlighet är inte det jag vill skriva om idag, utan idag ska det handla om små brott.
Typ när nån köper hundra stockar snus i Sverige och tar dem över gränsen, fast hen vet att man bara får ta tre.
När nån odlar sitt eget röka fast hen vet att det är olagligt.
När nån kör 120 fast hen vet att fartbegränsningen just där är 80.
Och sånt.
Just såna där små saker som är fel fast de inte känns så värst fel.
Såna där "jamen det är väl inte så farligt"-saker.

Likväl bryter man mot lagen.
Likväl kan man bli fast.
Polisen måste göra sitt jobb, fast de antagligen också tycker att det är löjligt att man inte får ta med sig mer än tre stockar snus över gränsen, eller odla lite röka bakom morotslandet.
Tror ändå inte det finns nån polis som är så snäll så att hen är beredd att mista jobbet för det.

Så det är bara att ta det.
Bryter man mot lagen, får man ta konsekvenserna.
Fast det kan kännas onödigt.

Ingen vits att pipa och tycka synd om sig själv då.

Och varför skriver jag om det här?
Pjaa, nånting ska jag väl skriva om.
Och det här dök upp just idag.

Och så tycker jag ibland att folk piper för mycket om självklara saker.

På håret

Konstigt det här med hår.
Att det kan vara så stor del av ens identitet.

Jag har haft svart hår sen nångång i mitten på 80-talet.
Då var det blåsvart och punkigt.
Nu på senare år har jag haft en längre och lite mjukare frisyr.
Men det börjar bli grått, och det är jobbigt och ohälsosamt att färga var sjätte vecka.
Så jag beslöt mig för att sluta färga.

Idag gick jag så till frissan.
Vi hade chattat och funderat tillsammans hur vi skulle göra.
Hon känner mig och vet att jag alltid kommer att vilja se lite vild ut, hur gammal jag är blir.
Hur grått mitt hår än blir.

Men jag var jättenervös!!
Rädd för att jag inte skulle vara Lilli mer.
"Hon med det svarta håret"

Nå, nu är jag kortklippt och mitt hår äe sådär rockigt spretigt.
Ganska grå-svartstrimmigt, men inte helgrått.

Och det är jag i alla fall.
Ja visst farao är det det!!!

Höjdhoppande mördarfår.

Fintjejen behövde lite paus från skolarbeten och allt så hon tog bilen och åkte iväg lite.
Hon styrde kosan mot ett områd med lite skog, lite ängar och lite strand.
Eftersom hon visste att havsluft gör gott, tänkte hon parkera bilen och promenera ner till stranden och låta vinden från havet blåsa ur skallen lite.
Hon stiger ur bilen, låser den, och vänder sig sen om för att börja gå mot stranden.
Då står hon plötsligt öga mot öga med fyra får som blänger förnärmat på henne.
"Ääää....Hej!", säger hon, och försöker se van och vänlig ut.
"Bäääää!", säger fåren i kör, för så brukar får göra.
"Ok, jag ska bara gå ner till stranden här", säger fintjejen.
"Bääää!" säger fåren.

Fintjejen börjar gå, och låtsas som om det regnar.
Plötsligt hör hon ett litet tassande bakom sig.
Ett försiktigt tassande.
De jäkla fåren följer efter!!
Hon går lite snabbare.
Det gör de jäkla fåren också.

"Stick! Gå hem!!", säger hon.
"Bääää!", säger fåren.

Hon joggar lite.
Det gör fåren också.

Hon stannar.
Det gör fåren också.
De omringar henne.

"Bääää!", säger de.

Då tar fintjejen telefonen och ringer far sin.
"Pappa, jag är omringad av fyra mördarfår!!! Hjälp!!, säger hon
"Bääää!", säger fåren.

Far hennes kände bonden som ägde fåren och det tog inte lång stund innan fintjejen blev räddad ur knipan. De höjdhoppande fåren blev förpassade tillbaka till sin hage, och tjejen kunde skratta åt hela episoden.

Och fåren?
De sa "Bääää!"

Krämpor!

Jag jobbar med en massa andra kvinnor.
Ungefär hälften av oss är  strax över eller under 50.
En härlig ålder egentligen, men också en ålder då alla möjliga krämpor börjar dyka upp.

Vi brukar skratta lite åt det där ibland.
Vi blir rynkiga och skruttiga och har "korvar" lite varstans.
Det värker här, det värker där.
Man råkare ut för ett och annat som behöver opereras och en del av oss börjar vara ärriga som gamla krigare.
Så det är ju egentligen inget att skratta åt.
Men, att skratta är ändå bättre än att gråta, och med humor och en bra dos fan anamma läker de flesta krämpor bättre.

Så keep smiling tanter!!
Vi fixar åldrandet galant på det sättet!

Den bästa pappan.

För ett år sen satt jag här med kära maken när min bror ringde och bad mig komma till sjukhuset.
Pappa hade blivit jättedålig, och han hade inte långt kvar.
Jag blev skärrad först förstås, men vi visste ju alla att han inte skulle leva länge till.
Ändå blev det för snabbt.
Det är ju alltid för snabbt.

Ett år nu sen jag fick hålla pappas hand.
Ett år sen han ännu fanns hos oss, även om han knappast den kvällen mera var medveten om att vi fanns hos honom.
Men vi var alla där, och pratade med honom och sa att han var världens bästa pappa.
Och när jag höll hans hand och sjöng sakta för honom öppnade han ögonen för en stund.

Och så vaknade han aldrig mera.

Sorgen efter pappa har inte varit en omskakande sorg.
Vi visste ju, och hade sörjt ett tag redan innan.

Men det är en saknad.
En stor saknad.

Ibland går jag till hans grav.
Kanske inte alltid med blommor eller ljus.

Men för att säga hej.
För att säga att han var den bästa pappan.

Tankar på gravgården

Häromdagen hade jag lite överlopps tid mellan jobbet och ett möte.
Jag hann inte fara hem till Furuholmen, så jag vandrade omkring lite runt Pedersöre kyrka medan jag väntade på att mötet skulle börja.

Det är så vackert där!

Igen en gång slogs jag av hur bra för själen det är att vandra omkring på gravgården och tänka.
Rofyllt.
Och så fylls man av tankar på sin egen och traktens historia.
Jag brukar vandra omkring så där sakta, och läsa på gravstenarna.
Fundera lite på människorna som funnits en gång.
Levt.
Kanske lidit.
Kanske älskat.

Ett litet murknat träkors vi muren längst bort.
Ett stort granitmonument med förgylld text.

När man väl ligger där, i skuggan av kyrkotornet, med de vackra stora träden som vakar över gravarna, är ingen mer värd än nån annan.
Träkors, eller granitmonument spelar ingen roll för den som är död.
Alla har levt här.
Alla har skapat historia.
På sitt eget sätt.