lördag 28 februari 2015

Man måste tänka lite

Jag tycker inte om rasism.
Jag tycker inte om fördomar.
Jag tycker inte om "inte på min bakgård-fenomenet".

Jag tycker att alla är lika bra.
Att alla bör få en chans.

Sen finns det förtås skitstövlar i alla delar av världen.
I alla färger.

Det finns garanterat en massa vita skitstövlar, en hel hop med svarta finns det säkert också.

Skitstövlar från New York, skitstövlar från Paris, skitstövlar från Långtbortistan och skitstövlar från lilla Jeppis.

Skitstövlar gillar jag inte.


En mening som man ofta hör när man talar med folk med rasistiska åsikter är: "Jamen ha e ju ok fast a e utlänning, ha e ju X:s kaveri"

Hmmm......de flesta är nåns "kaveri"
De flesta har familj, vänner och människor som älskar dem.

Undrar om de som ropar glåpord, eller skriver rasistiska eller fördomsfulla slagord nångång funderat på det där? Vems lillebror är det här? Vems älskade kusin? Vems mamma?

Jag har säkert också fördomar.
Jag har säkert också kläckt ur mig saker som anses rasistiska.
Berättat sådana vitser nångång i min ungdom.
Det hoppas jag att jag är förlåten för i så fall
Alla kan säga dumheter ibland.

Men man måste försöka så gott man kan.
Man måste tänka lite.


Dagens bild har faktiskt lite med texten att göra, för den handlar om kärlek och acceptans

Alla måste få en likvärdig chans!

fredag 27 februari 2015

My day, my way

Vaknade rätt tidigt i morse.
Edgars pappa skulle hämta oss före tio för vi skulle med Edgar på årskontroll till barnpolikliniken.
Allt gick bra där. Edgar växer så det knakar fortfarande och de var nöjda med honom så där annars också.

När vi var klara där for jag till mamma och vi gick för att äta lunch i matsalen vid Hötorgscentret där hon bor. Det är helt ok att äta där nångång. Rätt bra mat till rimligt pris. Fast inte så mycket att välja på om man vill äta vegetariskt förstås.
Sen for jag till Mystic Magasinet för att hämta mina tavlor som hängt där hela februari.
Satt en stund där och pratade med paret som äger butiken ,och vi hade som vanligt riktigt trevligt.
Det är såå synd att de lämnar Jakobstad och flyttar butiken till Vasa!
Mikael kom och hämtade mig och tavlorna, och så for vi med en del av dem till Hötorgscentert.
Där ska jag ställa ut nu nästan hela våren.
Jag trodde att det var frågan om ett par veckor eller en månad men de sa att de vill ha mina tavlor där hela våren om det är ok för mig. Och det är det ju! Jag kommer att byta tavlor ibland så det blir lite omväxling.
Åldringarna som bor där var jätteintresserade när jag kom in med tavlorna och flera av dem stanande och tittade och frågade om mitt målande.
Glada miner överallt, så det bevisar att jag är på rätt väg med mina tavlor.
Min mening med dem är ju att glädja, och så blev det idag.

När jag kom hem tvättade jag lite lakan och sånt och sen satte jag mig ner för att kolla skid-VM på TV.Och somnade i fåtöljen.
Somnar man så behöver man det, tror jag, så det var helt ok.
Och de skidade lika bra (eller dåligt) utan mig.

Nu har jag målat lite, och snart kommer Mikael hem från jobbet.
Då blir det kaffe och sen ska vi ha en riktigt skön tumiskväll.

Det här har varit en dag i min smak.
Så här vill jag leva.


Dagens bild är från Hötorgscentret, så den har mycket med texten att göra.

torsdag 26 februari 2015

På stan

Edgar och jag har varit på stan idag.
Det är riktigt roligt att ta en stadstur med honom numera.
Vi var till Sesam och åt först, och sen bestämde vi oss för att det var godisdag så vi gick och köpte oss varsin godispåse. Godisköpande fixar Edgar galant numera. Han plockar lösgodisarna själv, han väger dem själv, och det bästa av allt, han tar inte för mycket. Man behöver inte stå och bromsa honom, han plockar sina favoriter i påsen men sen är det bra.
Efter godishandlandet for vi till Mystic Magasinet. Jag skulle ha ingefäratabletter och så hade jag kollat in en orange väska som jag ville ha. Edgar hittade en grön T-shirt med Buddha på som han blev väldigt förtjust i, så han fick den. Han vet nog inte vem Buddha är, men jag var nöjd över hans val. Det var en T-shirt jag själv skulle kunna ha.
Klädshoppande går bra det också numera. Edgar går själv in i provhytten och provar, kommer ut och visar mig hur det ser ut och sen går vi och betalar.

Det är inte många år sen jag bävade för att ta honom med till butiken.
Han sprang omkring så jag fick jaga honom mellan hyllorna, eller så fick jag hålla i honom nästan med våld. Han plockade allt möjligt i köpkorgen och det var allmänt katastrofalt mest hela tiden.

Men numera har vi kul när vi är ute och shoppar.
Fast det kan ju bli dyrt förstås.



Dagens foto föreställer Edgar som liten.
Glad och gullig redan då, med busglimten i ögat.

onsdag 25 februari 2015

Onsdagsfunderingar

Sitter och tittar på gamla bilder.
Bilder av mig, och mina kära.

Kom fram till att jag har förändrats genom åren.
Förstås, konstigt skulle det ju vara annars.
Men sen kom jag på en annan sak.
Utsidan har gått igenom en hel del förändringar, men insidan har hållits rätt så likadan genom åren
Klart att livet lär, det ska det ju göra.
Jag har gjort mina tabbar och misstag och jag har strulat till det ibland.
Men det grundinställning jag har till livet finns där i botten ändå.

Det känns skönt att det är så.
Skönt att fortsätta vara glad.
Att fortsätta vara snäll (jag lär ha varit ett snällt barn)
Härligt att ha hittat tillbaka till kreativiteten.
Härligt att älska livet.


Dagens foto har mycket med texten att göra.
Edgar och jag sommaren 2006.
Edgar som lärt mig så mycket.
Lärt mig vad som är viktigt här i livet.
Det är inte hur man ser ut, vad man äger, eller hur "viktiga" vänner man har.

Det viktigaste i livet är kärlek.

tisdag 24 februari 2015

Sportlovsafton

I kväll är det kvällen innan sportlovet börjar för oss.
Det måste ju alltså heta sportlovsafton.

Vi har varit och storhandlat.
Vi har ätit glass (Edgar och jag).
Vi har slappat.
Jag har målat.
Och så har vi sett på Lilyhammer på TV.
Ett av de få TV-program vi gillar. (fast Edgar gillar det inte)

Ser redan fram emot morgonens pyjamastassande.
Det är så mysigt att bara lalla på här och veta att man inte behöver fara iväg nånstans.

Mycket annat har jag inte att komma med i kväll.

Jag har ju för farao sportlov!!!

Dagens bild har absolut inget att göra med sportande.



måndag 23 februari 2015

Måndagsmummel

Så blev det då kväll igen,
Dagen har gått fort.
På jobbet var det lugnt, och sen hämtade jag Edgar och vi åkte hem med Vip-taxi.
Vi åt lite, slappade en stund och sen for vi iväg på kalas.
Min brorsdotter och hennes man firade sina födelsedagar.
De fyller år så pass nära varandra så de brukar fira tillsammans.

Det var riktigt roligt att träffa släkten.
Det är ett tag sen vi träffat så många av dem på samma gång.
Säktens yngsta charmade som vanligt allihopa.

Annars inte mycket att skriva om den här dagen.
Jag är ganska trött nu, men ska sitta uppe en liten stund till i alla fall.

Småflinade lite åt Edgar idag när vi åkte iväg till kalaset.
I bilen funderade vi över vem alla som skulle komma på festen och jag sa då att de tre småkillarna antagligen skulle vara där.

"Skitgulliga och söta ungar!", var hans kommentar.

Han börjar låta mer och mer som den tonåring han är.

Dagens foto har inget med texten att göra utan är en påminnelse om att det snart är sommar.





söndag 22 februari 2015

Morgon med munspel.

Edgar spelar munspel samtidigt om han lyssnar på spelmansmusik.
Han älskar Vestersundsby spelmän.
Inte många fjortonåringar som gör det.
Men så är han inte som alla andra fjortisar heller.
Han är Edgar.

Men det är ganska ok med hans munspels-spelande numera för han försöker nyansera det lite och följa med i musiken. Förr var det bara så mycket ljud som möjligt som gällde.
Då kunde det faktiskt hända att munspelet råkade komma bort ibland.
Så där lite mystiskt.
Sen hittade vi det alltid igen efter nån dag.


Idag kommer kära mor hit.
Hon brukar ofta göra det de helger Edgar är hos oss.
De tycker ju så mycket om varandra de två.
Fast Edgar förstår inte alltid riktigt att mommo inte alltid vill (eller kan) göra samma saker som han. Hon är ju hans kompis, tycker han.
Och mommo gör sitt bästa.
Hon har minsann fått vara med.
Hon har fått spela korgboll, åka tåg (i köket) från Grekland till Ryssland, hon har varit med i Jönsonligan och försökt lirka upp kassaskåp och hon har fått lära sig spela Uno.
Och hon har klarat det mesta galant.
Inte alla 86-åringar som får vara med om sånt.

Dagens bild är en av mina favoriter, och har mycket med texten att göra.



fredag 20 februari 2015

Pyjamastassande med rutiner

Tidig lördagsmorgon.
Ja nu är det ju inte så tidigt längre, men vi steg upp ganska tidigt.
Edgar är hos oss den här helgen och hela veckan.

Hos sin pappa har han lite andra rutiner än här. De lägger sig tidigare och de stiger förstås upp tidigare. Så första morgonen hos oss (alltid lördag) vaknar Edgar alltid ganska tidigt. Jag vaknar av att han sätter sig på min sängkant och säger: "Mamma stig upp nu!"
Jag försöker alltid få honom att gå och lägga sig en stund igen, och nån enstaka gång kan det lyckas.
Men för det mesta stiger jag upp genast och fixar frukost.
Sen när han har fått mig att stiga upp, äter han sin frukost (oftast framför TV:n i sitt rum) och sen kan han krypa ner under sitt täcke igen och mysa där hur länge som helst.
Men jag ska vara uppe.
Märker han att jag försvinner in i sovrummet och kryper ner undet mitt täcke så kommer han genast dit och ser till att jag stiger upp igen.
Så jag har slutat försöka ens.

Sen går förmiddagen.
Vi tassar på här i lugn och ro.
Han i pyjamas, och jag i myskläder och ullsockor.
Mikael är familjens sömntuta så han får sova tills han ska iväg på jobb klockan elva.
Ungefär den tiden börjar Edgar tala om lunch, så då brukar jag fixa nåt åt honom.
Själv vill jag inte ha mat två gånger om dan på helgerna. Ett ordentligt mål mat räcker.

Vi har det ju ganska skönt här på lördagarna.
Ibland kan det hända att vi pyjamastassar precis hela dan.

Men det finnas alltid en viss rutin i det.
Edgar gillar rutiner.
Har vi gjort nån sak likadant två gånger så ska det alltid göras så.

Hos oss är det sant som det sägs:
"En gång är ingen gång, två gånger är redan en vana"

Dagens bild har absolut inget med pyjamastassande att göra.


torsdag 19 februari 2015

En vanlig kvinnas liv.

Det är tyst i huset, det är bara jag som är vaken.
Sitter och lyssnar på fågelkvitter utanför fönstret, en och annan bil kör förbi också.
Vanliga vardagsljud.
Men här inne är det som sagt tyst.
Man tänker bra när det är tyst.

Sitter och tänker på att jag snart har levt i 54 år.
En vanlig kvinnas liv.
Ett liv där jag till slut fick bli riktigt lycklig.
Till slut kom jag så långt att jag kan känna mig glad, fri och trygg.

För det har ju hänt en del saker i mitt liv.
Fina saker, tragiska saker och saker som har varit lite både och.

Min barndom var trygg och lycklig, och det är antagligen därför jag ändå klarat resten av livet så pass bra som jag gjort. Har man en stabil grund att stå på så klarar man kanske av lite kullerbyttor emellanåt.

Jag blev änka när jag var 36 år. Min första man blev sjuk, och orkade till slut inte leva längre.
För min del betydde det en stor sorg, och sen några år av total vilsenhet.
År när jag kände att jag inte hörde hemma någonstans.
Jag gifte om mig ändå, och Edgar föddes.
Underbara Edgar med sin extra kromosom!
För min del var hans Downs-syndrom ingen katastrof,man får bara lära sig att leva lite annorlunda, men för hans del önskar jag ju givetvis att han fått vara ett helt vanligt barn.
Sen skilde vi oss, Edgars pappa och jag.
Då var Edgar tre år.

Sen bodde Edgar och jag ensamma några år.
Han var hos sin pappa varannan helg och det funkade rätt så bra.
För min del betydde det år av ständig trötthet, och otrygghet.
Jag oroade mig för att jag skulle bli sjuk och vad som skulle hända med Edgar i så fall.
Det var också under den här tiden jag hade panikångest några gånger.

Så brann vårt hem.
Edgar var då nio år, och stod på gården med mig och massvis med nyfikna människor och såg på när hela huset förstördes.
Fyra familjer blev utan hem den dagen.
För min del betydde det både tragedi och en kanske nödvändig rensning.
Så klart är det hemskt att mista allt, men på nåt sätt rensade det bort mitt gamla liv, och jag kunde börja helt om från början.

Och ett tag efter det träffade jag Mikael.
Mikael som såg människan i mig.
Han såg kvinnan bakom allt det struliga som hänt i mitt liv.

Och då blev jag trygg.
Nu mår jag bra.





Coolt



..and that's all I have to say about that.

Barnbilder på nätet.

Det där med att sätta ut bilder på sina barn på nätet finns det många åsikter om.
Jag sätter ut bilder på min son.
Helt vanliga bilder.

Jag vet att det finns en minimal risk att nån ska "stjäla" bilder man lägger ut på nätet men med tanke på hur många miljoner bilder det läggs ut på nätet varje dag över hela världen så är nog risken för att nån ska nappa just mina bilder ganska liten.

För i vårt fall tror jag faktiskt att fördelarna är större än nackdelarna.

Min son heter Edgar.
Han har downs-syndrom.
Jag vill att folk i samhället där han bor ska veta vem han är.
Jag vill vänja dem vid att det bor olika sorts människor i deras närhet, och att det inte är nåt konstigt med det.
Medvetenhet ökar förståelse.

Det är en säkerhetsfråga för Edgar också.
Om många människor vet vem han är, är det större chans att han får hjälp om han råkar behöva det på stan nån gång.
Nu är han ju nästan aldrig ensam på stan, men det kan ju hända att han tappar bort sig nån gång.

Så jag fortsätter att sätta ut bilder på honom.

Dagens bild har mycket med texten att göra :)


Hemmadag igen

Är hemma idag igen eftersom jag har hostat mig igenom den här natten också och inte sovit mycket.
De stunder jag sov, sov jag i fåtöljen i sittande ställning.
Ingen god kvalitet på den sömnen precis.

Man varför börjar man alltid hosta just på natten??
Dagtid kan det gå långa stunder utan att man hostar alls, men så fort kvällen och natten kommer så börjar det klia och irritera i halsen.

Hur farao kan hostan veta att det är natt??

Nå, nog vet jag att det är för att jag ligger, men ibland tycker jag att hostandet börjar redan innan jag lägger mig ner.
Men, det här går också över.
Hostor och förkylningar gör ju det.
Mina hostor brukar vara intensiva, men inte så långvariga.

När jag ännu bodde hemma kommer jag ihår att mamma brukade ställa en termoskanna med nån slags te av aniskrydda bredvid min säng.. Alltså bara aniskrydda i hett vatten. Det där tog jag en klunk av nu som då på natten när det var som värst. Inte vet jag än i denna dag om det hjälpte, men det lindrade för stunden.

Men det måste finns annat att skriva om än hosta.

Jag blev glad idag när jag läste på fb om kvinnan med Downs-syndrom som fick vara modell och gå på catwalken, lika mycket värd som de andra modellerna. Glädjen och stoltheten i hennes blick när hon gick där var obeskrivbar! Det lyste om henne!
"Jag duger!"
"Jag kan!"

Samma blick som jag ser i Edgars ögon när han gör ett mål i en fotbollsmatch.
Eller när han står på scenen i skolan när de har nån teaterföreställning eller när de uppträder med sång.

"Jag kan! Jag duger!"




onsdag 18 februari 2015

Tråkdag

Har varit hemma idag.
Hostade hela förra natten och sov sammanlagt högst en timme.
Hade jätteont i halsen också.

Sen på förmiddagen sov jag nån timme halvsittande i fåtöljen i vardagsrummet.
Så det har varit en seg och tråkig dag och jag hade inte varit till nån nytta på jobbet.
Inte för att jag hade orkat heller.
Man blir trött i hela kroppen av att hosta en hel natt.

Så jag har bara slöat idag.
Försökt sova lite.
Läst lite.
Suttit vid datorn lite.

Just nu har jag inte ont i halsen.
Men kliar gör det.
Hela tiden.

Hoppas att det inte blir en hostnatt till.
Jag skulle så gärna fara till jobbet i morgon.
Och jag skulle vilja orka måla.

Det här blev ett tråkblogginlägg.
Men livet är ju lite tråkigt ibland.
Man måste ha tråkigt ibland för att kunna ha kul sen igen.
För att veta skillnaden liksom.

Dagens bild får bli en tavla.
En gladkonst-tavla :)



tisdag 17 februari 2015

Om facebook igen.

Häromdan skrev jag ett inlägg om nackdelar med facebook (fast jag tycker om facebook, så det finns nog mest fördelar).
Nångång före jul fick jag ett telefonsamtal av en mycket förnärmad kvinna.
Hennes man är en ungdomskompis till mig.
Vi var vänner på facebook, men annars har jag inte haft nån kontakt med mannen ifråga på minst tjugo år.
Och allt jag hade att göra med honom när vi var unga var att vi ibland umgicks i samma kompisgäng.

Nå, hur som helst så var den här kvinnan väldigt arg på mig.
Hon bad mig sluta skicka meddelanden åt hennes man på facebook.
Jag var helt oförstående för jag hade aldrig skickat ett endaste meddelande åt hennes man.
Eventuellt har jag gillat nån av hans uppdateringar nån gång, men det är jag inte ens säker på för han är inte vidare fb-aktiv.
Det är däremot jag, och eftersom han och jag är fb-vänner så ser han ju mina statusar.
Så hans fru (som inte är på facebook) trodde att allt hon såg av vad jag skrivit var riktat direkt till hennes man.

Så vad göra?

Tänkte först att jag kanske borde kontakta honom och be honom förklara för frun hur facebook funkar och att alla andra av mina vänner ser precis samma saker som han gör, men så tyckte jag att det skulle bli pinsamt för henne och ställa till det för dem.

Så jag skickade ett sms åt damen ifråga och bad henne ha nån att förklara för sig hur facebook funkar. Berättade också att mina statusuppdateringar inte är riktade till hennes man utan att alla andra mina fb-vänner också ser dem.
Dessutom sa jag att jag tyckte att hon var skyldig mig en ursäkt.

Jag hörde inte av henne efter det.

Nu har jag sett hennes namn ploppa upp här på fejan så jag hoppas att hon numera förstår hur det funkar.

Och nej, jag är inte längre vän med hennes man,
Man ska inte göra saker och ting svårt för folk om man kan undvika det.
Och han och jag har som sagt inte sett varandra på minst tjugo år så vi behöver nog inte vara fb-vänner heller.

Men så där konstigt kan det bli.

Nu efteråt kan jag skratta åt det hela, men det var inte så kul då när hon ringde och skällde ut mig.


Tisdags-snack.

Det har varit en riktigt bra dag idag, trots ont i halsen, hosta och allmän krasslighet.
Jag tvekade nog i morse, men for till jobbet i alla fall.
Tänkte att jag ska försöka orka jobba den här veckan nu om jag inte får feber.
Nästa vecka jobbar jag bara måndag och tisdag och sen blir det sportlov.

Edgar har pappavecka nu, och det är bra så smittar jag inte honom med den här förkylningen.
Han har inte varit mycket sjuk i vinter och det skulle ju vara bra om det kunde fortsätta så.

Nu ska jag koka en kopp te och sen krypa ner under täcket med en bok.
Kanske sova en stund.
Det tycks gå att sova nästan hur mycket som helst nu.

Störs lite av att jag inte orkar måla.
Jag har en halvfärdig tavla och sprillans nya penslar.

Nå, om, inte förr så till helgen.
Dagens bild sätter jag in bara för at pigga upp mig själv (och kanske er).
Den har som vanligt inte det minsta att göra med den här texten :)







måndag 16 februari 2015

Måndagsbabbel

Dagen har varit helt ok än så länge.
Mår lite halvkrassligt för jag har tydligen nån förkylning som inte vet om den ska bryta ut eller dra sig tillbaka. Så jag går lite på halvfart just nu.

Har målarabstinens för jag har haft värk i nacken och axlarna och vågar inte greppa penseln innan det börjar kännas bättre. Tur att Mikael är en hejare på att massera bort min spänningshuvudvärk!

Igår fick man verkligen se de sämsta sidorna av facebook och jag blev både förvånad, arg och besviken över hur vissa fullvuxna människor kan bete sig.
Skvaller, rasism och allmän oförskämdhet är inget man vill hitta på sina facebookvänners sidor.
Jag tar helt kallt bort sådana vänner, eftersom det inte går att börja tjafsa med dem.
En människa som anser att lycka är skenhelighet, att snällhet är vekhet och att glädje inte får visas kan man inte argumentera med.

Nå, jag fortsätter leva enligt mina principer så får andra göra som de vill.
Men sådana "vänner" väljer jag bort.

Och så fortsätter jag att vara glad och lycklig.

Dagens bild har faktiskt med texten att göra, för den visar precis hur glada och lyckliga vi är här hos oss för det mesta (välja glädje, ni vet).


söndag 15 februari 2015

Ytlig glädje?

Den här veckan har jag följt och delvis deltagit i två olika diskussioner på facebook om att folks inlägg är ytligt glada och "glansbildsaktiga". Att det inte kan vara så där i riktiga livet.
Det kanske det inte kan nä.
Men man ska ju inte ta facebook på så stort allvar.
Misstänker nog att folk helst tar "de tunga sakerna" nån annastans än på facebook.

Det är ju skvallret ni vet.
Hur många kaffebordsdiskussioner hör man inte börja med orden "jag såg på facebook att..."?
Jag tror att vi alla gjort oss skyldiga till det nån gång.
Jag vet att jag har det.

På min facebook-sida försöker jag förmedla glädje.
För min egen skull (för man kan faktiskt välja glädje), och för andras.
Jag vill att de som kikar in och läser mina inlägg och tittar på mina bilder ska bli glada.
Kan jag sprida ens lite glädje åt nån nu och då så blir jag själv glad och nöjd också.

För det är så viktigt!
Alla har vi mått dåligt ibland, och min lista på katastrofer i livet kan göras lång.
Just därför är det livsviktigt att försöka sprida glädje!
Vi har bara ett liv (tror jag)!

Så please låt oss försöka vara glada så länge vi kan!
Man vet aldrig när livet gör nästa kullerbytta.

Jag är i alla fall glad.
Och tar risken att nån tycker att jag är ytlig.
Det är det värt.

Sätter som vanligt in en bild som inte har nånting att göra med texten.



Eller jo, det kanske den har, den här gången.

lördag 14 februari 2015

Skön vändag

Vilken skön dag det har varit!
Jag steg upp i god tid, men inte för tidigt.
Jag skulle ju iväg till Mystic Magasinet!
Det är min favoritbutik här i Jeppis och det är så synd att de nu packar ihop och flyttar till Vasa.
Jakobstad är ingen lätt stad att ha affär i så jag förstår nog deras beslut.

Nå, hursomhelst så packade jag en gammal kappsäck full med färg och penslar och for iväg.
Jag satte min ner där i en soffa och började skissa en uggletavla.
Två nyfikna småtjejer höll mig sällskap ett tag och vi funderade lite över ugglorna medan jag skissade.

Sen satt jag där då och målade i tre timmar.
Pratade lite med folk emellanåt och hade det riktigt mysigt.
Tavlan hann inte bli riktigt klar, men en god bit på väg kom jag.

När jag satt där idag kom tanken på en av mina drömmar för mig igen.
En dröm om vad jag skulle vilja göra nån gång.
Jag skulle vilja ha en pytteliten affär där jag skulle sälja konst och roliga gamla prylar. Inte riktigt antikviteter, det har jag inte tillräckligt med  kunskap för.
Men sköna retrogrejor till ett rimligt pris.
Så skulle jag samtidigt kunna sitta där och måla.
Jag skulle också ha en vägg som olika konstnärer kunde hyra in sig på för typ en månad i taget.

En vacker dag ska jag göra det där.
Kanske när jag blir pensionerad från mitt vanliga jobb.
Lite som en hobby.

Kanske det aldrig blir av, men det är roligt att drömma.

Nu har jag precis vaknat efter att ha haft en skön tupplur med kära maken.
Och än har vi resten av kvällen kvar!

Life is good!

Dagens bild är en av mina uggletavlor.
Har snöat in på att måla ugglor.


fredag 13 februari 2015

En spark i baken på lat bloggare.

Det här med att vara veckans blogg var riktigt bra!
Jag har ju varit en otroligt lat bloggare den senaste tiden men det här gav en liten kick.

När jag skrev blogg förra gången på bloggen.fi så var jag jätteaktiv.
Jag kunde skriva flera blogginlägg om dan ibland.
De var inte alltid så långa, och inte alltid så intressanta säkert, men dock.
Jag var igång.

På den tiden bodde jag ensam med Edgar och hade många långa ensamma kvällar.
När han somnat var det ju bara datorn och jag.
Så det är klart att jag skrev.
Det blev ett sätt att hålla kontakt med omvärlden (fanns ingen facebook då).
Jag kunde få timmar att gå när jag skrev inlägg, svarade på kommentarer och läste och kommenterade andras bloggar.
Bloggen.fi var ganska speciell faktiskt.
Där fanns en samhörighet bland bloggarna och vi hade riktigt roligt ibland.
Folk fick nya vänner genom bloggen, och flera av dem har jag som vän på fb nu också.
Vet åtminstone tre par som hittade varandra via bloggen.fi (de är gifta med varandra idag).
Men då var bloggandet ganska nytt,

Numera bloggar ju alla.

Sätter som vanligt in en bild som inte har någonting att göra med texten :)


Tröttdag

Jag har en riktig tröttdag idag.
Måste vara nån förkylning som inte riktigt blir av men som ändå ligger där nånstans och pyr.
Så jag har tupplurat.
Varit frusen och ruggig.
Känner för att tupplura lite till.
Eller åtminstone ta mitt täcke och kura ihop mig i TV-fåtöljen och söka reda på någon riktigt brainfree serie eller film och bara slötitta, och slumra lite emellanåt.
Och vet ni vad?
Jag kan göra det om jag vill!
Det är ju min lediga dag idag!
Jag jobbar bara fyra dagar i veckan just nu, och det är sååå skönt!
Så borde alla som vill få jobba.

Och det är bra att vila upp sig idag för i morgon ska jag ha ett litet målarjippo på Mystic Magasinet i Jakobstad. Jag har ju mina tavlor utställda där den här månaden och i morgon ska jag packa en av mina gamla kappsäckar med färg och penslar och så ska jag sätta mig i caféet där och måla en tavla.

Och prata med folk om de vill.

Det kommer att bli riktigt roligt.
Och kommer det ingen så har jag ju in alla fall fått sitta och måla en dag i en supertrevlig miljö.

Nä, nu hämtar jag det där täcket tror jag.


torsdag 12 februari 2015

Flera framsteg.

Idag tog vi ännu ett steg framåt i färden mot en vuxen Edgar.
Han var till labbet på blodprov (det ska göras varje år inför hans årskontroll på barnpolikliniken), och det gick superbra!
Jag hade bokat tid, för att sitta och vänta när man är lite nervös är ju ingen höjdare.
Så vi traskade fram till anmälningsluckan och Edgar visade lappen han fått från barnpoli.
Så fick han sina små "blodprovslappar" och så var det dags att gå in till sköterskan som skulle ta provet.
"Mamma du stannar här, jag går in själv", sa han.
Så då gjorde han det och jag stod utanför och väntade.
Tre minuter senare kom han ut och visade stolt upp plåstret i armvecket.

Och det bästa med hela alltihopa var ju att han hade en matlåda i väskan med sitt morgonmål.
Det fick han sen äta i matsalen i skolan.
Så nu vet han det också, inget att äta före blodprovet!

Så jag kan bara konstatera det igen.
Min pojke håller på att bli stor.

onsdag 11 februari 2015

Jisses! Det är ju en man!

Edgar och jag var till stan och klippte hans hår idag efter jobb och skola.
Det går så fint numera det där.
Borta är allt skrik och gnäll.
Borta är alla hysteriska utbrott.
Nu sitter han bara där och pratar med Stina som klipper honom, och jag får sitta lugnt för mig själv på en stol och vänta.
Och den här gången var det faktiskt han som föreslog att jag skulle ringa Stina och boka tid till klippning!

Han är ju förskräckligt fåfäng också, Edgar.
Han vill vara fint och coolt klädd och försöker allt som oftast smuggla med nån slips eller hatt eller finskjorta till skolan. Eller kavajen.
Det är ju ok nån gång, men till vardags tycker jag inte att han ska gå klädd i kavaj och slips i skolan.
Han ska ju ha det bekvämt och kunna röra på sig ordentligt.

Nåja, hur som helst så var han väldigt stolt över sin nya frisyr idag igen.
Sneglade försynt i alla speglar han gick förbi, och gick så där lite svängigt och coolt.
När vi kom hem tog jag ett foto av honom med dn nya frisyren och sen när jag lade in fotot i datorn slog insikten ner som en blixt i mig.

Det är ju en man på den här bilden!!!
Min lilla Gosse.
Min skruttunge.
Han håller på att bli en man.

Och då känner man sig lite ledsen, det gör man.
Fast glad också.



tisdag 10 februari 2015

Surkärringens gnällblogg

Jag vet att jag låter som en surkärring nu, men det är inte klokt vad mycket skitprogram det kommer på TV numera! Inte konstigt att tittandet minskar hela tiden här hos oss.
Inte för att det är nåt fel i det, man behöver ju inte se så mycket på TV, men de gånger man inte ids göra nåt annat blir man såååå jäkla irriterad över vad det sänds för program.

Det finns liksom inga riktiga TV-program längre.

Det bara tävlas och leks hela tiden.

"Bästa bonden"
"Sveriges mästerkock"
"Hotellit kuntoon"
"Halv åtta hos mig"
"Top model"
"Renovera din hundkoja"
" Finlands flinkaste flanör"
"Sveriges snyggaste svarvare"
"Äitien sota"
"Dummaste grannen"

Ok, några av dem hittade jag på själv, men egentligen skulle de alla kunna vara sanna.
Och det hjälper inte att ha olika köpkanaler för det är lika illa nästan överallt.

Filmer kan man inte se från alla kanaler heller eftersom man får nippror av all reklam.
Tittar man från SVT4 t.ex så tar det typ tre timmar att se en film som egentligen är 1½ timme lång.

Jag börjar mer och mer uppskatta off-knappen på TV:n.
Egentligen borde man slänga ut hela apparaten.

Sådärja.
Nu fick jag avreagera mig.
Nu är allt frid och fröjd i stugan igen.

Och för att göra dt här ens en aning roligare sätter jag in en bild på nånting som inte har någon som helst anknytning till texten.


måndag 9 februari 2015

Måndagsbabbel

En helt vanlig måndag börjar gå mot sitt slut.
Har jobbat som vanligt och sen har jag haft en ingentingkväll.
En trött ingentingkväll.
Som tur var kom Moa och hennes pojkvän hit och piggade upp oss lite.
Vi spelade Uno, till Edgars stora förtjusning och sen satt vi bara och pratade och hade det trevligt.

Nu har de åkt iväg, Edgar sover, Mikael är ute på promenad och jag ska sätta mig och läsa en stund.
Det blir inget målande idag, jag är för slö.

Men det är ganska skönt att bara låta sig vara slö ibland.
Bara kura ihop sig i fåtöljen under en filt och slappa.
Jag tycker faktiskt att folk borde slappa lite mera.
Låta huvudet och kroppen vila ibland.

Världen har lite för bråttom, och det är inte bra att stressa sig genom livet.
Man har ju troligen bara ett.

lördag 7 februari 2015

En dröm blev sann idag.

När jag fick barn kunde jag knappt vänta på att han skulle bli så gammal så att vi kunde rita och måla tillsammans. Jag köpte kritor och tusch och papper för att vara förberedd sen när tiden var mogen.

Men han ville inte.

Jag fick bara ta skeden i vacker hand och acceptera att Edgar inte gillade samma saker som jag själv hade tyckt om som barn.
Jag har försökt på nytt nu och då under åren, men han har inte riktigt nappat på det.
Han kunde nog säga ja när jag frågade om vi skulle rita eller måla men sen tröttnade han efter två minuter.

Nu har jag hållit på och målat sen i oktober.
Jag har målat massor.
Ibland en tavla om dan.

Och idag ville Edgar också måla!!

Jag tog fram det tunga artilleriet.
Ordentliga grejor och inget tjafs.
Han fick en egen duk att måla på och min palett och mina färger.
Och han orkade!
Han tyckte t.o.m att det var roligt!
Tavlan blev klar och han sa att han ska måla mera i kväll.

"Kärlek i himlen" heter den.
Edgars första riktiga tavla.



måndag 2 februari 2015

Nu hänger jag i magasinet.

Idag har jag ställt ut en del av mina tavlor vid Mystic magasinet i Jakobstad.
Jag har ju målat så kort tid så jag är inte så van med sånt.

Men det är roligt!
Vet ni, det är t.o.m riktigt roligt!
 För på nåt sätt blir tavlorna tavlor på riktigt när de hänger på en vägg nån annanstans än här hemma.
De får nåt av atmosfären i lokalen där de hänger, och de ger förstås nånting också.

Så idag fick jag nånting nytt i min kappsäck med erfarenheter.
En väldigt trevlig sak som aldrig kommer att vara tung att bära.
Tvärtom så känns min erfarenhetskappsäck lite lättare än förr.
Det är sånt som positiva upplevelser gör.
De kastar ut nåt gammalt, slitet och negativt ur ens kappsäck.