Edgar är ledsen nu.

Edgar är fundersam nu.
Och ledsen.

Hans farmor (mummi) har gått bort i helgen,
och han har många frågor.

Nu är det ju inte helt nytt för honom,
det här med döden,
men han funderar ändå mycket.

Nu är det lite andra frågor än
när hans moffa dog.
Då var det (och är fortfarande) frågor
om när han ska komma tillbaka,
när han ska öppna sina ögon igen.
Och sånt.

Den här gången vet han att det inte händer.
Fast han undrar över det ibland
ännu när det gäller moffa.

Men han har börjat förstå.

Han förstår nu att man är borta.
Att man inte kommer tillbaka.

Så nu undrar han över praktiska saker.
Han skulle vilja skriva nåt om henne.
Nåt som han kan ge åt prästen.
Som prästen kan läsa sen.
Han minns att prästen läste
en sak som jag skrivit på moffas begravning.

Han säger att han vill vara med
och bära mommis kista.
Det kanske kan gå att ordna.
Att han kan gå där med sin pappa.

Han undrar vad som ska hända
med alla mummis saker.

Och ibland tystnar han
och säger att han är ledsen.

Då kramas vi.

Ja jisses, det verkar funka! Del 2

I januari skrev jag ett inlägg om AqualanL
blandat med matsoda, och jag testade
det i stället för Kortison på mina hudutslag (DLE).

Nu, ungefär en månad senare,
kan jag konstatera att det både har funkat
och inte funkat.

Jag använde blandningen ca en månad.
Mina utslag ändrade och huden blev  slätare
och såg bättre ut.
Samtidigt blev vissa av mina utslag lite större
när jag slutade med kortisonet.
Utslagen i ansiktet gillade inte blandningen,
utan blev  rödare och fnasigare,
så där var jag tvungen att börja med kortisonet
igen ganska snart.

På de större fläckarna på armen och benet
använde jag bara min egen blandning
hela månaden ut.
Sen tog jag till kortisonet igen.
Nu efter några dagar av kortisonsmörjande ser
fläckarna mycket bättre ut.

Så, vad har jag lärt mig av detta?

Kanske att det är bäst att ta en
intensivkur med kortisonet ibland,
och däremellen låta huden "vila"
och smörja bara med den egna blandningen
i några veckor emellanåt.

Då blir det i alla fall mycket
mindre kortison, och fläckarna
hålls någorlunda i skick.

För det är faktiskt inte så kul att gå omkring och se ut så här.

Och han kan.

Edgar for nyss iväg.
Med taxi till Nykarleby.
Han har två provdagar i skolan där nu.
Helt ensam for han.

Han är så cool!!
Killen som alltid har nån med sig.
Som alltid har haft en förälder,
en assistent eller handledare
med sig överallt sätter sig i taxin
och åker iväg utan att riktigt veta
vad som ska hända när han kommer fram.

Lite vet han ju förstås.
han vet att nån möter honom.
Han vet att han ska bekanta sig med skolan,
och han vet att de kommer att
visa honom var han ska vara
och vad han ska göra.

Men ändå.

Det är långt till Nykarleby.
På många sätt.

Jag kände ingen oro alls hos honom innan han for.

Han är redo.
Redo att bli vuxen.

Min mammahjärna ropar: "STOPP!! Stanna tiden!!"
Mitt förnuftiga jag är stolt och glad
över att han är så duktig.
Över att vi kommit så här långt.

När man startar livet med ett barn med
Downs syndrom har man inga garantier.
Ok, det har man ju inte med andra barn heller,
men med ett barn med DS vet man aldrig.

Kommer han att lära sig gå?
Kommer han att lära sig prata så han blir förstådd?
Lär han sig läsa och skriva?
Funkar han socialt?
Saker som oftast kommer automatiskt
hos andra barn är inte alls självklara när man har DS.

Åtminstone tar det för det mesta längre att lära sig.

Men man gör så gott man kan.
Man inser att ibland är lite väldigt mycket.
Och man bryr sig inte så mycket om att
bekymra sig över vad han inte kan.
Man fokuserar mest på det han faktiskt kan.

Och han kan.

Snart är den här!!

Det är inte långt kvar nu.
Bara en lite stund så är den här.

Sommaren.

Jag förbereder mig genom att måla sommartavlor.
Skärgårdsbilder med avslappnade glada
människor på.
Och några katter förstås.
Katter finns överallt där det finns människor.
Jg ska ställa ut 10-15 tavlor på biblioteket
i Holm här i Larsmo i maj/juni
så då där passar det ju bra med sommar
och skärgård.

Själv får jag akta mig lite för sommaren.
Eller åtminstone för solen.
Min hudsjukdom gillar inte sol,
så jag får välja mellan att ha solskyddskräm
eller långärmat/benat.
Eller hålla mig i skuggan.
Tror jag väljer det sistnämnda.

Skönt blir det i alla fall med sommar.
Och jag har aldrig varit nån soldyrkare.

Min hudsjukdom gillar inte köld heller.

Det bästa vädret för mig är m.a.o mulet och några plusgrader.

Oh well, sämre än så kunde man ha det.

I väntan på......något

Den här årstid är en enda lång väntan.

Jag väntar på att det ska bli varmare.
Väntar på att det ska sluta slaska.
Regn går nog för sig,
men snöslask är trist.
Jag brukar ändå inte bry mig
för mycket om vädret,
man kan ju ändå inget åt det.

Men det känns som lite
onödigt väder just nu.

Jag väntar på nästa lön.
Det är alltid mycket räkningar
just den här tiden på året
och pengarna räcker ingenstans.
Eller jo, de räcker,
men inte till så mycket extra.

Jag väntar på fåglarna.
Småfåglarna glada kvitter
är ett härligt vårtecken.

Jag väntar också på att få se
om blommorna jag planterade
förra sommaren har överlevt vintern.

Jag brukar vara bra på att
leva i just den dagen som är,
men nu känns det hela tiden som
om jag går och väntar på nånting.

Vad tänker just du om du ser detta?

Låt oss tänka lite.


Du hämtar din dotter från dagis/förskolan/skolan
och när du kommer in i tamburen ser du en man
(en annan förälder alltså)
som "ser utländsk ut" stå och rufsa henne i håret
och säga "Hello, how are you today?"
Vad är din första tanke?

Du är ute på promenad
i halvskymning och möter en
man som "ser utländsk ut" på cykelbanan.
Vad är din första tanke?

Du står i kassakön i  butiken
och mannen bakom dig,
som "ser utländsk ut" börjar
plocka dina varor på kassabandet.
Vad är din första tanke?

Och varför frågar jag detta?
Jo, för att mycket beror på hur man tänker.

I den första situationen ser
de flesta en vänlig man som hälsar
på ett av hans barns klasskompisar.
Men det finns också de som genast ser en
"utländsk man" som trakasserar
en flicka.

I den andra situationen
ser de flesta en man som liksom
man själv är ute på promenad,
men det finns också de som
ser en man "som ser utländsk ut"
smyga omkring och ha nåt skumt för sig.

I den tredje situationen
ser de flesta en vänlig man
som hjälper till när man har
mycket varor att plocka,
men det finns också de
som ser en man "som ser utländsk ut"
som antagligen har nåt ont  i sinnet
för att han på det sättet har
mage att närma sig en kvinna.

Man kan välja hur man tänker.

"De där svarta pojkarna......"

Mamma berättade att hon hade suttit
och pratat med en större grupp andra
äldre damer för ett tag sen.

Den ena av damerna hade då förfasat
sig över "De där svarta pojkarna som sitter
med sina telefoner" på ett ställe
hon brukar besöka.

Mamma är till åren kommen,
men det är krut i henne än,
så hon tände till när hon hörde det där.

"Döm ingen pga hudfärg!" sa hon,
och spände ögonen i den andra tanten.

Den andra tantens problem var ju tydligen
inte att pojkarna satt där med sina telefoner
(det brukar nog sitta "vita" ungdomar där också),
hennes problem var att de var "svarta".
Hon tystnade när mamma sa till, och diskussionen dog ut.

Jag är glad över att mamma
är en sån som säger till!
Glad över att ha blivit uppfostrad
av sådana föräldrar som inte
dömer någor pga av utseende. religion eller annat.

Glad över att ha lärt mig att se
först och främst en människa.

För vi är alla individer.

Vi är inte det som syns utåt!!

Vi är alla byggda av samma delar.

Och jag gråter igen.

Har suttit och läst den nyutkomna historiken om Jungmans skola.
Världens bästa skola!

Läste vad lärarna skrivit.
De förra rektorernas berättelse,
och nuvarande rektor Idas tankar och visioner
om skolan.
Berättelser som olika människor
ur personalen skrivit.

Och igen gråter jag.
Jag gråter för att det är så bra!
För att alla som jobbar med mitt barn
gör det för att de faktiskt vill.
De vill att han och de andra barnen
ska få ett så bra och rikt liv som möjligt.

Det är härligt att gå där
i korridorerna i skolan
och se och lyssna på allt som händer!

Se hur alla finner sin plats.
Hur alla känner sig trygga.
Accepterade, respekterade och älskade.

I år har jag förmånen att
få jobba i samma skola.

Den bästa skolan.

Citat ur boken: "En del behöver mera för att det ska bli rättvist"

Då var jag inte så populär minsann

Jag har ju jobbat med barn i olika åldrar i ett antal år nu,
och att stå och se barn leka  är intressant.
Barn gör samma saker som vuxna,
men på sitt eget "barnsätt

För det mesta bra och roliga saker,
men ibland går det överstyr,
och då är det vi som är vuxna som
ska styra upp det och se till att det blir rätt.

För barn har inte lärt sig sånt än.

Men det borde vi vuxna ha,
och då är det vår plikt att lära kidsen.
Att vi inte alltid blir så omtyckta när
vi blandar oss i deras lekar får vi ta.
Vi är vuxna, vi klarar sånt.

För ett antal år sen stod jag på en gård
och tittade på några barn som lekte.
Där var en kille och en tjej som lekte tillsammans.
Hon var lite av en pojkflicka
som gillade bus och skoj,
och han var en av de sötaste,
populäraste killarna som alla ville leka med.

Bra och trevliga barn båda två.

Leken började bra,
men sen blev den till nån slags
lekfull brottningsmatch,
och jag märkte att flickan blev
smått förtvivlad.
Men hon skrattade fortfarande.
För det är ju det man gör i sådana situationer,
Lika som när man blir killad.
man skrattar men man vill att den som
gör det ska sluta.
För det är egentligen inte roligt.
Killen blev mer och mer uppspelt
och till slut hade han brottat ner tjejen
på marken och hon kunde inte ta sig loss.
Han bara skrek och skrattade och
hon såg mer och mer plågad ut.
Men hon skrattade fortfarande.
Hon var i det stadiet att hade hon
slutat skratta så hade hon börjat gråta.

Då ingrep jag.

"Stopp! Nu måste du sluta!" sa jag till killen.
Han så helt oförstående ut.
"Men det här är ju bara på skoj, det är ju roligt", sa han.
"Men hördu, se på din kompis nu", sa jag
"ser hon ut att tycka att det är roligt?"
Han blängde på mig, tittade på henne
och försökte förklara lite till.
Men jag tror faktiskt att han förstod.

Sen fortsatte de att leka tillsammans.
Lite försiktigare, och de hade fortfarande roligt.

Vi vuxna måste lära barnen att förstå
när det är dags att sluta.
Få dem att fatta vad man får och inte får göra.

De ser så mycket skit på TV och på nätet.
Redan som ganska små.
Och de vet inte alltid vad som är på riktigt
och vad som bara är "på film"

Om man ser nån sparka en annan i huvudet
allt för ofta så tror man att man får göra
så åt sin kompis.
Om man ser nån hålla fast nån annan
och inte släppa taget fast den andra lider
så tror man att man får göra så åt sin kompis.

Fast dagens kids är smarta
har de ändå inte ännu förmågan att förstå sånt.

De behöver fortfarande vuxna

Kanske mer än någonsin.