Årets sista dag och helvetesmaskinen

Det är årets sista dag.
Just på årets sista dag tyckte jag att det
passade bra att plocka fram helvetesmaskinen.

Även kallad symaskin.

Jag hade ett gardintyg i skåpet.
Det har legat där och väntat på mig
i minst två år.
Idag tyckte jag att det var dags att göra nåt åt det.

Jag är jätteimponerad av folk som kan sy!!
Sådana som bara sätter sig ner vi maskinen
och fixar till otroliga kreationer.
Jag skulle älska att kunna det!

Tänk att kunna sy kläder!
Att kunna köpa nåt från loppis och fixa om det.
Att kunna sy väskor av gamla jackor.
Fina små toppar av gamla herrskjortor.
Börsar, dockor, kramdjur och vad som helst.

Och visst kunde jag väl lära mig.
Men mina nerver fixar det inte.

Redan när jag tar fram helvetesmaskinen börjar det
pirra oroväckande under skinnet.
Det blir kortslutning i hjärnan,
och det hjälper inte ens att lyssna på Black Sabbath.
Det brukar hjälpa när jag bakar pepparkakor,
som också är en sak som jag tycker att är
väldigt nervpåfrestande.

Men som sagt,
just idag, på årets sista dag,
tyckte jag att det var passande att
ta en dust med helvetsmaskinen.

För att komma in i känslan av
att man ska utmana sig själv lite ibland.

För det kan ju hända att det nya året för
med sig en och annan utmaning.

Gott Nytt År allihopa!!

Stoppa världen!!!!

Kära maken och jag har tröttnat på världen.
Eller inte riktigt så,
men vi har tröttnat på elände och krig och våld
och annan idioti.

Ibland orkar vi knappt se nyheterna eller läsa tidningen.

Är folk inte kloka?

Millioner fly och det är viktigare att sälja vapen än att sluta kriga.

Vårt jordklot håller på att dö och det är viktigare att turistbranchen
blomstrar än att skydda den planet våra barn ska bo på.

Fast alla vet att utsläppen från flygplan är en av de största förorenarna.

Dagis- och skolbarn och åldringar blir de första offren för
sparande när det finns så mycket annat det skulle gå att spara på.
(Beslutsfattarna och pappersvändarnas löner t.ex)

Är folk inte kloka?

Ibland skulle vi ha lust att hyra en liten stuga nånstans
och skippa TV, dagstidningar, och dator.

Bara för att slippa allt elände ett tag.

Själva har vi ju det så bra.
Men hur går det med världen?

När folk inte tycks vara kloka.

Bloggtorka

Bloggtorka.
Det är ordet.
Har inte ens tänkt på att skriva nåt på ett tag nu.

Men det blir ju så ibland.
När livet är så fullt av liv.

Men det kanske lugnar ner sig lite nu.
Fyra jobdagar kvar till ett långt och skönt jullov.

Då ska jag göra så lite som möjligt.
Och bara sånt jag vill göra.
Hoppa av ekorrhjulet för ett tag åtminstone.

I jämförelse med många andra
har jag ju ett lugnt liv.
Men jag vill ha det så.
Jag vill ha tid att tänka.
Tid att måla
Tid att lyssna på tystnaden.

För mig är en tom kalender den allra bästa.

Stunder som den här.
Just nu.

Klockan tickar i köket.
Datorn surrar svagt.
Jag kan höra Mikael sova i sovrummet.
Nån enstaka bil kör förbi ibland.

Jag har tid att sitta och se när det ljusnar ute.

Såna saker.
Livet när det är som bäst.

Julen sitter inte i gardinerna.

Snart är det december,
och stora julstressen börjar för många.

Den här tiden på året brukar jag alltid skriva
ett anti-stress-julblogginlägg.

Jag brukar berätta lite om hur vi i
familjen "Prack-så-liiti-som-möjligt" firar jul.

Till lillajul tar vi fram el-ljusstaken
och ställer den i nåt fönster.
Om nåt av barnen råkar vara hemma får det barnet en liten julklapp.
bara nåt symboliskt, typ godis eller nåt.

Sen lever vi precis som vanligt,
med jobb, skola och hemmakvällar.
Tills jag bestämmer mig för att baka
eller inte baka pepparkakor.

Bakar jag inte, så är vi utan.
bakar jag, så får jag förbereda mig lite.
Jag vill helst vara ensam hemma.
Det ska helst vara på en ledig dag.
och jag måste lyssna på Black Sabbath.
På hög volym.
Annars får det vara.

Mamma och jag har som tradition att
baka Brobykakor tillsammans.
Men det är piece of cake (hahaa)
så det tar jag ingen stress av.

Vi hyssestädar inte, utan städar som vanligt.
Vi byter inte gardiner, för det tycker vi att är onödigt.
Vi handlar inte hysteriskt för ingen bryr sig.
bara det finns köttbullar och kålrotslåda,
och lite sånt är vi nöjda.
Man kan ändå inte äta hur mycket som helst fast det är jul.
och butikerna är ju knappt stängda alls
över jul numera.

Vi köper några julklappar år barnen,
och år våra föräldrar.

Vi har julgran (plast pga allergi).
men den brukar inte stå framme många dar.

Sen på julafton kommer mamma hit på mat.
Edgar är här,
och Moa kommer hit senare på kvällen.

Vi tänder lite ljus och njuter av att vara tillsammans.
Sen på juldagen och julannandagen
gör vi så lite som möjligt, bara latar oss och myser.

Nyårsafton har vi inte firat på flera år.

Sen börjar vi vänta på våren.

Var så god du kan.

Jag träffar på en muslimsk man ibland.

Jag känner honom inte bra, men våra vägar korsas nu och då.

Efter terroratacken i Paris kom han fram

till mig en dag och frågade om han får ge mig några 

små häften att läsa.

Om islam.

Förstod att han ville förklara.

Att han ville visa vad han tror på.

Att han ville ta avstånd från det som hänt,

och att det här var hans sätt att göra det.

Jag tog emot hans häften.

Det hade varit oartigt att göra annat.

Och jag lovade att läsa dem.

Så det har jag suttit och gjort i kväll.

För sånt intresserar mig.

Jag har läst stora delar av bibeln också,

fast jag inte är kristen.

Har även läst ganska mycket om buddhismen.

Om olika kulturer.

Om folks sätt att leva.

Det är alltid intressant att veta vad andra människor tror.

Vad de lever efter för rättesnören.

Och det är ju inga märkvärdigheter.

Vad religionen än kallas, 

så är grundregeln densamma.

Gyllene regeln.

Var mot andra så som du vill att de ska vara mot dig.

Hur svårt är det?

Jag tycker att det är väldigt enkelt.

Och jag behöver varken bibeln eller koranen

eller nån annan bok för att leva så.

Har sagt det förr, 

och jag säger det igen.

Jag tror inte på Gud, 

jag tror på att vara god.

Tragiskt.

En ung tjej har blivit våldtagen i Kempele.
De misstänkta är två nästan lika unga killar.
Två asylsökande killar.

Så tragiskt för flickan.
Och så onödigt av pojkarna.

Vad lär vi oss av det här?

Jag tror att vi måste lära våra flickor att vara aktsamma.
Många av de här pojkarna behandlar inte
tjejer som pojkarna här gör.
Vi behöver inte lära flickorna att vara fientliga
eller rasistiska.
Men vi måste lära dem att vara realister.
Att vara lite försiktiga i umgänget med de
här "nya", "spännande" och "snygga" killarna.
Läste att flickor dras till ställen där de nya
killarna bor, just för att de verkar spännande.

Men de har inte blivit uppfostrade  på samma
sätt som europeiska killar.
De ser inte på tjejer på samma sätt.
Det är bara att konstatera,
och det är inte rasism att konstatera det.

Skillnader finns.
På gott och ont.

Jag tycker att när de nya asylsökande
männen kommer hit, borde de få en kurs/föreläsning
i hur kvinnor ska behandlas här.
Och föreläsarna ska vara män.
Män som skulle säga:
"Nu är du här, så här behandlar vi kvinnorna,
de är lika mycker värda som vi är.
Tjejerna går lättklädda, men de är ändå
helt vanliga tjejer. Och våldtar du en tjej
åker du hem igen. Punkt slut."

Jag tycker att vi ska välkomna flyktingarna.
Oberoende varifrån de kommer.

Men våldtäktsmän ska åka hem igen.
Vi kan ju tyvärr inte skicka hem
finländska våldtäktsmän, men vi
behöver inga fler heller.

Äntligen!!!

Edgar och jag har målat i kväll.
Det var så kul och mysigt!

Och jag är så glad över att jag äntligen får måla med honom.
Ända sen han var liten har jag försökt.
Vi har testat kritor, tusch,
vattenfärger och färgpennor.
Han gillade tanken,
och tyckte det var kul medan
vi ställde fram allt.
Sen tröttnade han på två minuter.

Och där satt jag då med mina kritor.

Sen började jag måla tavlor.

Först tittade han lite ointresserat.
Sen en dag sa han att han också ville.

Nu målar han nåt nästan varje gång han är här.

Men det ska vara på canvas.
Det ska vara akrylfärger och ordentliga penslar.

Som en riktig konstnär.

Han har ett eget system också.
Vi tar fram en duk att måla på.
Sen frågar jag vilka färger han ska ha.

Han räknar upp dem
och jag portionerar ut dem på paletten.

Sen bara målar han
Och han gör de mest underbara tavlor.

Sorg och rädsla

Stiger upp och läser om de hemska
ofattbara terrordåden i Paris.

Sitter här i min trygga lilla värld
och känner stor sorg.

Känner rädsla också.
Inte för att själv bli offer för terrorism,
men rädsla över vad det här kan ställa
till med i världen.

När sådana här saker händer börjar vi
söka syndabockar.
Helt förståeligt, och inte mer än rätt.

Men vi ska söka de rätta syndabockarna.

Det är just nu som det är viktigt att inte döma
någon på grund av hudfärg eller nationalitet!
Egentligen är det viktigare nu än någonsin.

Alla muslimer är inte terrorister!
Alla mörkhyade är inte terrorister!
Alla tyskar var inte nazister heller.

Börjar vi nu dra alla över samma kam
så kan det gå verkligt illa.


Det finns onda människor här i världen,
som vill starta krig.
Jag misstänker att det är så här de gör det.

Vi ska inte låta dem få som de vill!!!

Flytta hemifrån??!!

Jag är hemma med sjuk hals idag, och har passat på att
utnyttja tiden till att höra mig för lite på olika ställen
om Edgars framtid.

Jag fick nämligen ett brev från Fpa om att
hans handikappbidrag tar slut när han fyller
16 år i sommar och då är det dags att ansöka
om annat bidrag eller eventuell pension.

Jag har pratat med Omsorgsbyrån och jag har
ringt till en av nejdens specialskolor för att höra
vad vi kan hitta på till hösten.

Meningen är att han ska gå i skola nåt år till och
sedan flytta hemifrån.

Flytta hemifrån!!??

Ja, han ska det, hur hemskt det än låter.
Om nåt år är det dags.

Det skär i mitt hjärta att tänka på det,
men jag vet att det är bäst att göra det i tid.

Ju yngre han är när han flytta desto lättare
har han att anpassa sig.

Eller som en av damerna jag pratade med i dag sa:
"Det är bäst att göra det så länge ni alla vill,
och så länge ni kan hjälpa honom att anpassa sig.
Det värsta är att måsta göra det när man måste,
dvs. när föräldrarna blir så gamla att det inte längre
finns nåt annat alternativ"

Men det gör ont att tänka på det, det gör det.

Å andra sidan hinner han växa till sig en hel del
under några år så det känns kanske bättre sen
när det är dags.

Bilden är från Edgars 14-års dag förra året.

November och farsdag

Det här är en typisk novemberdag.
I alla fall vad det gäller vädret.

Här inne är det ganska skönt dock.
Ljusen brinner på bordet
och det doftar äppelkaka i huset.
Jag har haft besök så jag bakade en kaka.

Är ensam hemma för tillfället.
Ibland är det ganska skönt att vara helt ensam.

Vet inte riktigt varför jag skriver nu.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Men det brukar dyka upp nåt.
Likadant är det när jag målar.
Jag tar en ren duk och ett kolstift
och så kommer bilden av sig själv efter ett tag.

Jag har ju huvudet fullt av ord och bilder.
Det gäller bara att släppa ut dem.

I morgon är det farsdag.
Alla pappors dag.
Moa kommer hit för att fira Mikael.
Min pappa får ljus eller en blomma
på sin grav.
Edgar är hos sin pappa.

Bra pappor allihopa.

Önskar att alla barn skulle få ha världens bästa pappa.

Det hade jag och mina syskon.
Det har Moa.
Och det har Edgar.

Världen tränger sig på

Jag försöker leva mitt liv i harmoni.
Jag tycker att jag lyckas bra med det.

Men så tränger sig världen på.
Krigen.
Bomberna.
Terrorismen.
Människor som flyr.

När krigen sprider sig,
och många länder är sönderbombade,
kan man undra vad som händer sen.

Hur många länder kan man kriga sönder
innan hela världen går i bitar.

Hur mycket pengar kan man sätta på krig
innan hela världen blir utarmad.

Ibland undrar jag om det inte vore bättre
att hela världen vore lite fattigare.

Bara så pass att vi inte hade råd med vapen.

Mina "lyckor"

En av mina facebookvänner skrev ett inlägg om ett barns lycka över
att kunna cykla med sin nya cykel.
Det var så fint formulerat så jag riktigt kunde känna hennes och barnets lycka.

Små men stora saker.
Stora lyckokänslor som nästan tar andan ur en.

Funderade lite på mina "lyckor".

Det är just det lilla.
Kramen jag fick av Edgar i kväll.
"Bara för att du är så gullig mamma"
Glädjen i hans ögon när han lyckas vinna över oss i Uno.
Rodnaden på hans kinder när vi talade om den söta tjejen
han träffat i simhallen.

Min lycka över att Mikael kommer hem från jobbet.
Att se att han också blir glad när jag möter honom i tamburen.

Sms:et jag fick av Moa på morsdan.
"Grattis på Skruttmammedagen!"
Kramen jag fick när hon var hemma och hälsade på sist.

Att få sätta sig ner med mamma och lacka hennes naglar.
Bjuda henne på nåt hembakt, eller på hemlagad mat,
och se hur hon njuter av att få äta nåt "som smakar som det ska"

Att komma till jobbet och mötas av nåt barn som med strålande ögon
kommer rusande och har något att berätta.

Att måla en tavla som nån blir glad av.

Det är de små sakerna som blir mina "lyckor"

Mommodag

Idag har vi haft mommo här.
Edgars mommo alltså.
Min kära mamma.

Som vanligt nät hon är här har det hänt en massa.
Hon är ju sån.
Vi har spelat Uno.
Hon vann för det mesta.
Edgar var imponerad, och blev inte ens
sur över att förlora.
Vi har spelar "Gissa kort", och då vann Edgar.
Vi har druckit kaffe och ätit äppelkaka.
Vi har titta på tavlor och foton.
Vi har ritat.
Edgar och mommo har lyssnat på musik och sjungit.
Vi har packat en julklapp.

Och plötsligt hade det gått flera timmar.

Det är mommodag det.

En fixardag

Den här dagen blev lite av en fixardag.

Jag donar och fixar lite här inne.
Med mat och sånt, men också med lite målande.
Jag har också plockat in mina emaljerade pytsor
och byttor från gården och diskat ur dem.
Nu får de vara fina och rena och vänta på
att få komma ut igen till våren.

Mikael och Edgar är ute och fixar.
De städar lite i garaget och uthuset.
Eller, Mikael städar.
Jag misstänker att Edgar mest står och tittar på.
Men dock, han är med.

Lite kompisfixande hr det också varit idag.
En av Mikaels vänner har det svårt nu,
så han har pratat med honom.
Det är viktigt att fixa människor som är sönder.
Om man kan.
Ibland går det inte.
Men man måste försöka.

Nu ska jag måla lite till.
Och fundera över om det är nåt annat
jag kan fixa idag.

Se barnet

Man ska inte blogga om sitt jobb, egentligen.
Och det här inlägget handlar heller inte om just mitt jobb.
Det handlar om att jobba med barn så där i största allmänhet.
Om oss som jobbar med barn.
Om vad det ges oss för möjligheter att göra vårt jobb bra.

Det kunde vara så bra.
Det finns så kunnigt folk.
Och de flesta av oss vill.
På riktigt!
Vi vill!

Vi går kurser, vi läser på.
Vi lär oss att "se barnet".

Så råkar vi leva i en tid med en regering
som inte tycks vilja se några barn alls.

Som skär ner på personal.
Som vill ha större barngruppr.

Som gör det mer och mer omöjligt för oss
att göra det fina, och det vackra.

Gör det näst intill omöjligt att hinna se alla barn.
På riktigt.

Hoppas bara att vi inte missar nån.

En giftaslåda bör varje man ha!

Edgar tycker att alla borde ha en giftaslåda.

Jag måste kanske förklara lite vad en giftaslåda är.
Det är helt enkelt den lilla asken (helst i sammet) som
man har vigselringen eller förlovningsringen i.

En väldigt viktig låda tycker Edgar.
Han har åtminstone två stycken.
Dessutom har han en "romantisk-låda" som man
kan ge åt nån tjej som man gillar men kanske inte
nödvändigtvis vill gifta sig med.

Han brukar öva sig ibland och fria till mig.
Iklädd skjorta, slips och kavaj.

Giftaslådan ska helst innehålla en ring,
men om man inte har nån lämplig ring
duger det också med ett fint armband.
Helst rött då,
för "röd är kärlek".

Edgar tycker att även gifta män ska
ha en giftaslåda.
Han tycker nämligen att gifta män
kan fria till sina fruar om och om igen.

En fantastisk idé tycker jag!

Man kan aldrig få för mycket kärlek!!

Osäkert är om han tycker att även
kvinnor kan ha giftaslådor.

Men det tror jag nog.

Huvudsaken är ändå kärleken.

Mittiallt hade hon rätt!!

Vi satt och slötittade på Idol förra veckan, och då sade
juryn till en tjej att hon borde försöka hitta den hon
verkligen är.
Tror att hon var 19 år.
"Jamen det här ÄR jag", sa hon tvärsäkert.
Bara en 19 åring kan vara så tvärsäker.

Jag satt där och lyssnade på henne och fnös lite.
"Jisses, tjejen är 19 år!"tänkte jag, "vad vet hon om vem hon är".

Men jag har funderat på det där lite.
Kanske hon hade rätt!

Kanske är det just då, innan livet har strulat till en,
som man vet vem man är!

Sen kommer det rullande över en med alla fantastiska intryck
och hemska tragedier.
Jublande glädje ibland,
och förödande hjärtesorger en annan gång.
Och sorger värre än så.

Man kan faktiskt bli tillskruvad i hjärnan med mindre.

För mig tog det sisådär en 50 år innan jag hittade mig själv.

För mitt liv gjorde just det där.
Råddade till den jag är med en massa hisnande
kullerbyttor av varierande art.

Nu känns det som om jag äntligen har hittat mig själv.
Nu vågar jag vara den jag ska vara.

Och vet ni vad?
På nåt sätt är jag ganska lik den jag var när jag var typ 19 år.

Du och jag Edgar, du och jag.

Min son Edgar och jag står varandra väldigt nära.
Vi är inte riktigt som andra, han och jag.

Jag är slarvmajamamman som tycker att det är viktigare
at tassa i pyjamas eller myskläder en halv dag i stället för
att diska eller städa eller tvätta kläder.
Jag tycker att det är viktigare att spela Uno än att dammsuga.
Och det är absolut viktigare att kramas än att stryka kläder.
Att måla en tavla är viktigare än att tvätta fönster.

Så det är alltid ganska rörigt här hos oss.

Edgar är också en lite ovanlig 15-åring.
Han har ju sin extra "gullighetskromosom",
så han tycker också att det är viktigt att kramas.

Och han håller ett öga på mig.
I många år var det ju bara han och jag.
Han och jag.

Nu har vi ju Mikael och Moa också,
men han tycker nog att jag är mest hans ändå.
Om Mikael och jag skojar och skrattar t.ex
så kommer Edgar genast för att kolla att allt är ok.
Ser efter om Mikael uppför sig.
Ingen får bråka med hans mamma!

Fast han har nog börja lära sig att skoj är skoj.

I år jobbar jag i skolan där Edgar går,
och när vi träffas i matsalen eller på gården
kommer han ibland och kramar mig,
klappar mig på kinden lite eller ger mig en blöt puss.

Min pojke :)

De här bilderna togs av Katja Uitto år 2006
Edgar hade nyss fyllt 6 år.

Folkets Fäboda

Som så många andra tillbringade vi en del av helgens timmar i Fäboda.
Lika skönt och härligt som vanligt var det, och det märks att det
är dit jakobstadsborna åker när de vill ut i naturen.

Stan kan vara tom en lördags- eller söndagseftermiddag,
men i Fäboda är det alltid folk.

Nu som då dyker det upp olika ideér om hur Fäboda
borde utvecklas.

Att där borde finnas stugor, eller hotell.
Att där kunde finnas det ena eller det andra.

Men då skulle Fäboda vara förstört.

Då skulle det inte längre vara folkets Fäboda
Det skulle bli turisternas Fäboda.


Sova och äta kan man göra i stan
I Fäboda njuter man av naturen.

Sjukdag

Jag är sjuk idag.
Har jätteont i halsen och känner mig febrig.

Så jag sov länge i morse.
Och nu sitter jag här.
Lite för pigg för att sova,
men lite för trött för att orka göra nåt.

Men kroppen behöver vila,
så jag tar väl min stickade filt
och sätter mig i fåtöljen framför TV:n.

Söker fram nån bra film.
Blandar till lite grekisk yohurt och bär.
Kokar en extra kopp kaffe eller te.

Är man sjuk får man väl lov att
göra det bästa av det.

Bra dag :)

Jag har haft en bra dag!

Har varit och sålt lite Gladkonst vid min mans antikvariat.

Och jag träffade en massa härliga människor!

Vissa helt nya bekantskaper.

Vissa var gamla vänner, en av dem hade jag

inte sett på kanske 30 år.

En sak som gjorde mig speciellt glad idag var

att flera av människorna jag mötte och pratade med

tycktes ha insett att det är dags att börja njuta av livet

i stället för att jobba ihjäl sig.

Dags att hoppa ur ekorrhjulet m.a.o.

Det är så roligt att höra att folk inser det.

Att de vill leva lite enklare.

Att de förstått att de inte blir lyckligare 

av att ha mera pengar.

För man hinner ju inte se det vackra i livet

om livet bara går ut på att samla på sig en 

massa saker och pengar.

Man kanske får en massa prylar, 

men man hinner aldrig njuta av dem

Och man hinner inte njuta av sina käraste människor.

Visst kan man köpa saker ibland.

Det gör jag också.

Men köper man få, utvalda saker

kan man faktiskt njuta av att ha dem.

Har man huset fullt, glömmer man vad man har.

Han är trygg!

Skönt med en riktig ordentlig pyjamastassarlördag
efter en intensiv vecka!
Och det är så kul att Edgar är så nöjd med sitt nya rum!!

När han kom hem från skolan igår gick han
raka vägen till sitt gamla rum som vanligt.
Han stannade förvånat på tröskeln och tittade
en sekund ellr två.
"Wow!!", ropade han sen.
"Är det ditt rum?" frågade jag.
"Jo", sa han, men började se lite osäker ut.
"Men var är dina saker då?", frågade jag.
Då blev han allvarlig och gick iväg för att leta.
Han fattade nog säkert vad vi gjort för han
gick nästan direkt till vårt gamla sovrum.
Han blev så glad när han såg sitt nya rum!!
När han såg att alla hans käraste saker var där.

Och han ville genast testa om det gick att se film i nya rummet.

Om det gick att lyssna på musik.

Om det var kul att spela fiol framför spegeln.

Hur det kändes att få stänga dörren om sig.
(i hans gamla rum går det inte att stänga ordentligt)

Han hängde upp sin finaste kavaj på en krok på dörren.

Han gick och lade sig tidigt i går kväll.
Tyckte att det var sååå mysigt.

Och han ville sova med dörren stängd.

Han är trygg :)

Till kyrkan??!!??

Min son var på ungdomshelg till ett ställe som har korttidsvård
för ungdomar med funktionshinder.
Han hade roligt, och sa att han gärna far dit flera gånger.

Så långt är allt ok.

När helgen var över fick jag höra av en bekant
att han sett Edgar både i kyrkan och i församlingshemmet
på söndagen.

Jaha?

Det är väl inte så farligt, kanske de flesta tycker.
Och det är det inte heller, men eftersom varken han
eller jag hör till kyrkan hade jag ju gärna blivit
informerad om att de brukar delta i sådant.

Så jag ringde dit idag, och sa vad jag tycker.
Sa också att pojken hade trivts och att han får gå till
kyrkan ifall det står på programmet flera gånger.
Jag tror ju inte att han tar nån skada av det.

Men om jag skulle få för mig att ta med nån annans
barn till en kyrka skulle jag nog informera föräldrarna
och kolla om de tycker att det är ok.

Damen jag pratade med i telefon idag var förstående.
De som jobbade i helgen hade nog bara inte tänkt på saken
på det sättet, sa hon.
Och så var det säkert.

Jag tycker inte om att ringa och klaga.
Men den här gången tyckte jag att jag vill påpeka om saken.

Edgar får gärna fara dit flera gånger.
För han sa att han trivdes.
Och det är huvudsaken.

Vilken färg är kameleonten?

Jag tror inte på Gud.
Inte på någonslags gud.

Jag tror på människan godhet,
och vill, genom sånt jag skriver eller målar,
talar eller gör, arbeta för vänlighet och glädje.
För kärlek.

De flesta krig förs ju i religionens namn.
I någon guds namn.
Men att kriga om vilken gud som är den rätta
är ju som att kriga om vilken färg en kameleont har.
Det beror ju på var den finns.
Det finns ingen rätt färg på kameleonten.
På ett ställe är den grön och på ett annat ställe
är den kanske orange.
Och båda är rätt.

Men godhet, vänlighet och kärlek
är rätt överallt, var man än befinner sig.

Han ska få min röda vägg.

Vi har ett projekt på gång.
Eller, än så länge bara tanken på det.
Vi kör igång med det i helgen.

Det ska bli en överraskning åt Edgar.

Han ska få byta sovrum med oss.

Vi har tre sovrum i huset.
Två här nere och ett på vinden.
Det som är på vinden är Moas, och även
om hon inte bor här längre så kommer hon
säkert att vilja ha det att sova över i nångång.
Så det får fortsätta att vara hennes.

Vårt sovrum är det större av de två här nere.
Och det har en fin röd vägg.
Edgar har ett litet sovrum,
med helt vanliga vita väggar.

Men det är ju så korkat!

Vi använder vårt sovrum till att sova i.
Och att förvara kläder i.

Edgar använder sitt rum till så mycket annat.
Dessutom spelar han ofta musik väldigt
högt, så han passar bättre i ett rum som har
en dörr som går att stänga.
I hans rum går det inte att stänga ordentligt.
Hans rum ligger dessutom precis bakom
vardagsrummet, vilket betyder att det är
omöjligt att höra vad nån säger i TV:n
när Edgar kör i gång med Vestersundsby spelmän
på hög volym.
Eller när han sjunger för full hals.
Eller spelar fiol.

Så nu ska han få det större sovrummet.

Han får min fina röda vägg.
Han älskar ju rött.
"Röd är kärlek", brukar han säga.
Alla hans tavlor kommer att passa perfekt på den!

Så nästa gång han kommer från pappavecka
har han nytt sovrum.

Fast det vet han inte om än :)

För snäll?

Vi lever i konstiga tider nu.
Världen är i uppror.
Folk flyr sina länder för att överleva.
För att få ett bättre liv.
Här hos oss har vi det ganska bra.
Fast visst är det många som har det
svårt här också.

Svåra tider tar fram det bästa hos många.
Viljan att hjälpa och stöda andra.

Men svåra tider tar också fram elakhet.
Viljan att skada och förstöra.

Jag vill tro på människans godhet.
Jag vill tro att det är bra att vara snäll.

Nångång i nåt sammanhang fick jag frågan:
"Vad är din största svaghet?"
Jag minns att jag då svarade att det är att jag
är för snäll.

Men nej!!!
Jag har kommit fram till att snällhet är en styrka.
Då bjuder jag på att jag kanske anses naiv ibland.
Jag är faktiskt hellre naiv och snäll
än misstänksam och elak.

Jag sprider hellre glädje än
sår frön av ondska.

Jag har lärt mig glädje av att sörja.
Lärt mig skratta av att gråta.

Har varit tvungen att glädjas åt smått
av att ha mist nånting stort.

Så ja, jag tycker att det är sunt att tro på
snällhet och glädje.
Att tro på att människan i grunden är god.
Att tro på kärlek.

Två år utan dig

Det är två år idag.
Två år sen pappa dog.
Två år av daglig saknad.

Så mycket jag skulle vilja berätta för honom.
Så mycket jag önskar att han fått se.

Edgar berättar.
Varje gång vi är till pappas grav håller han långa tal
och berättar allt som har hänt.
Berättar hur mycket han älskar moffa, och att han
önskar att han skulle "öppna ögonen och komma tillbaka".
Moffa var hans bästa kompis.

Ibland säger man "Jomen, han är nog med oss,
han ser nog hur vi har det"
Man vill tro på bibelns enkla och tröstande
förklaring att det finns en vacker himmel där
våra döda nära och kära sitter och tittar ner på oss.
Och det funkar, och är bra att ta till när man ska
förklara för barn vart de döda tar vägen.
Erkänner att jag själv gjort så också.
Sagt åt Edgar att moffa har farit till himlen.

Fast jag tror ju inte på bibeln.

Men visst är han med oss.
Han är med oss i sättet vi tänker.
I hur vi ser på saker.
I hur vi älskar vår familj,
hur vi uppfostrar våra barn.
För det är han som har lärt oss.
Han är med oss när vi pratar med mamma,
för de var så sammansvetsade efter att ha varit
ett par i över 60 år att de nästan var som en och samma person.

Men ändå.

Jag saknar honom.

Varje dag.

Skön helg

Det är fredagkväll.
Såå skönt!!
Mikael och jag har tumishelg, och då njuter vi lite extra.
Fast vi gillar nog att ha kidsen i huset.
Men vi är ju i den åldern att vi uppskattar lite lugn och ro
emellanåt också.

Vi ska äta när vi vill och vad vi vill.
Sova ska vi också.
När vi kan, och hur länge vi får.

Vi ska se på TV om vi vill.
Vad vi vill, och när vi vill.

Vi ska lyssna på musik mitt i natten om vi vill.
Hur högt vi vill.

Och i morgon ska vi och sälja skivor på skivmässa.
Kolla in vinylfolket.
Hästsvansgubbarna och de andra
musiknördarna.
Det brukar vara riktigt roligt!

Det kommer att bli en superskön helg!

Och sen när Edgar kommer hem nästa fredag blir det
en superskön helg igen.
Men på ett annat sätt.

Riktiga flyktingar?

Min man säger att jag borde sluta läsa folks
kommentarer i flyktingdebatten i tidningar och
på facebook.
Han tycker att det är onödigt att reta upp sig på folks dumhet.
Och jag försöker, men kan inte alltid låta bli att läsa.

Idag läste jag en kommentar av en man som undrade
vilka flyktingar som var "riktiga flyktingar".
Dem skulle han gärna hjälpa.
Men de där som har dyra mobiltelefoner och
snygga kläder tyckte han inte var några riktiga flyktinger.

Undrar hur han tror att riktiga flyktingar ser ut?
Ska de vara smutsiga och ha trasiga kläder?
Ska de vara analfabeter?

Satt och funderade på det där nu på eftermiddan.
Kanske det är just därför som folk är så rädda?
För att de inte är "riktiga" flyktingar, utan de är
precis som vi är.
Helt vanliga människor som har haft ett helt vanligt liv.

Tills katastrofen kom.

De är ett bevis på att ingen är säker för evigt.
Vi kan också råka illa ut igen.

Om katastrofen skulle komma hit till oss,
så skulle jag minsann se till att ha med mig
mina nödvändigaste ägodelar när jag flyr.
Till dem hör utan vidare telefonen.
Och alla pengar jag skulle hinna få med mig.

Fast viktigast skulle givetvis familjen vara.

Synd, fast bra ändå.

Jag röjde lite i garderoberna här i går.
Jag trodde att vi skulle ha massor med kläder som vi kunde
ge till Nada Nord som hjälp åt flyktingar.

Men vi hade nästan ingenting extra som var så bra så jag
täcktes ge det år nån.
Några jackor som var i bra skick hittade jag.

Jag skulle ju gärna ha velat ge mycket,
men man vill inte ge sånt om är riktigt gammalt och urtvättat heller.

Sen kom jag på att det ju egentligen var bra att vi inte hade
så mycket kläder som var bra/nästan nya som vi inte använder.
Det är ju ett tecken på att vi faktiskt använder upp det vi köper,
och inte köper nytt i onödan.

Men jag har en massa stickat som jag kan ge bort.
Jag har ju stickat så mycket i mina dar och
vi hinner inte använda allt.

Babysteps

Läste ett blogginlägg här om dagen och även tillhörande kommentarer.
Det handlade om utländska män.
Utländska män betyder ju alla andra män än finländska
 (om man bor i Finland), men i det här
blogginlägget jag läste avsågs nog män som hade annan hudfärg än
finländska män.
Men vet ni vad?
Världen ser inte ut så där längre.
Finländska män kan också vara mörkhyade.
T.o. m fast de är födda i Finland.

Nå anyway, så handlade det om hur de där männen hade visslat och
ropat efter bloggskribenten, och hon var upprörd över det.
Och det förstår man ju, inte är det så kul det inte.
Hon tyckte att de här männen borde lära sig hur mn behandlar kvinnor
i det land dit de har kommit.
Och det borde de.
Och vi får sannerligen hoppas att de inte lär sig av den aspackade grannen då,
som slår både frun och barnen blå och gula varje helg när han kommer
hem från krogen.

Men på allvar nu då.
Man kan inte vänta sig att djupt rotade traditoner och tankesätt
försvinner av sig själva bara för att man korsar en landsgräns.
Om generationer av män i ett land uppfostrat till att tycka att en
kvinna som visar benen eller ansiktet eller håret är en hora som
man får kalla vad man vill eller göra vad man vill med så kan
det sannerligen inte vara lätt att komma till Finland eller
Sverige , där de flesta kvinnor går halvnakna hela somrarna.
Tjejerna på nattklubben är klädd i minimala kjolar och
toppar små som bikinis, men de är helt respektabla flickor
som man inte får röra.
Jag anklagar inte tjejerna, för de lever förstås som de blivit
lärda. Som vi gör i vårt land.
Men jag kan till en del förstå killarna också.

Tänk också på mannen som kommer från ett land där
kvinnor inte har nån talan i några frågor alls.
Hon får inte gå ut och sköta några ärenden eller ens
föra barnen till skolan.
Och hon får absolut inte se en man i ögonen när hon talar
med honom. Så har hon blivit uppfostrad och så har generationer
av kvinnor före henne blivit uppfostrade.
Så det är hennes man som sköter alla ärenden utanför hemmet.
Så har han blivit uppfostrad. I generationer.
Så kommer han till t.ex till Finland där han plötsligt måste
ha att göra med en massa kvinnor som ser honom i ögonen när
de pratar med honom.
De är chefer, lärare, läkare eller rektorer.
Och de är kvinnor.
Han kan inte förstå det, men han försöker.
Men ibland skiner hans kvinnosyn igenom, han kan
bara inte hjälpa det.

Men han fösöker, han gör sitt bästa.

Så vi får ta babysteps nu.
Ge dem lite tid.
Saker och ting förändras inte så där bara.
Och allt ska inte behöva förändras heller, människor har
faktiskt rätt att bevara sin egen kultur.
I den mån det är möjligt.

Han känner alla!

Vi var till butiken igår, och Edgar var med.
När vi handlat färdigt och gick ut så försvann Edgar plötsligt runt hörnet.
Jag gick efter och där stod han med tre stycken riktigt coola killar.
Ja, alltså de tyckte säkert att de var coola.
Vad jag så var tre minderåriga pojkar som satt utanför
butiken med sin ölpåse och med ciggarna i högsta hugg.
"Hej", sa jag" känner du de här killarna från skolan Edgar?"
"Ei ku Etelänummelta", sa en av killarna.
Och de verkade faktiskt som om de kände Edgar.
Men de var lite besvärade nog, över att han kommit fram till dem så där.
Lite småskyldiga över det de hade i påsen kanske.

Jag struntar i och för sig i vad de hade i sin påse.
Och jag struntar i att de satt och rökte.
Inte har jag heller varit nån ängel i min ungdom (och inte är jag
nån än heller, för den delen).
De satt ju bara där helt lugnt.
Vad som förvånade mig är att Edgar kände dem.
Jag blir ständigt lika förvånad över hans förmåga att
bli bekant med folk!
Överallt där vi är ser han nån som han känner.
Och man ser att de känner honom.
Eller åtminstone vet vem han är.

Och Etelänummi skola?
Ja där har ju Edgars fotbollslag träningar en gång i veckan
vintertid.
Så före, under, eller efter fotbollsträningen har han på
nåt sätt bekantat sig med de här killarna.
Och det är bra.
Ju fler som känner honom desto tryggare är han.

De där killarna var coola.
Men de såg ändå snälla ut när de hälsade på Edgar.

Jag tycker ändå att det är Edgar som är coolaste killen :)
Fast det kan vara så att jag är partisk :)

Man får vara rädd.

Det är många som är rädda nu.
De som flyr undan krig och fasor är räddast.
De fruktar för sina liv, för sina barns liv.

Vi som bor här i trygghet har aldrig känt den rädslan.
Och vi ska vara glada över det,
Det har inte alltid varit så i vårt land.
Det är inte så länge sen föräldrar i Finland skickade iväg
sina barn undan krig och elände.
Min farmor skickade iväg en son, som tack och lov
kom tillbaka sen.

Men vi, som är mitt i livet nu, vi vet inte hur det där känns.
Vi är lyckliga nog att inte ha större problem än vem
som ska skjutsa barnen till fotbollsträningen, eller
hur vi ska ha råd att köpa de där dyra märkesjeansen åt kidsen
när de där billigare inte duger.

Och många är rädda för människorna som är på väg hitåt.
De är rädda för att de ska vara brottslingar.
Att de ska ta våra jobb.
Ställa till med problem i samhället.
Och visst, till en del kan jag förstå den rädslan.
För antagligen kommer vi att bli besvikna på en del av dem.

Men när vi ser bilderna av de små barnen som drunknat
och spolats upp på en strand när de försökt fly undan kriget,
så kan vi inte annat än fösöka hjälpa.
Försöka vara medmänniskor,

Trots rädslan.

Man får vara rädd.
Men man måste vara människa.

Trollmor i skogen

Jag har varit i skogen idag.
Ensam.
Det är länge sen jag var ensam till skogs.
Jag var och kollade svampläget, men skörden blev knapp.
Mikael satt en bit bort på klipporna vid stranden medan jag
var till skogs.

Det var riktigt varmt och skönt i skogen.
Och det doftade så gott!
Ingen doft är så kännspak och speciell
som doften av en sensommarskog.
Det är en mustig, stark och varm doft.
Just så varm som vädret var idag.

Och så är det ju färgerna!
Idag hade jag inte kameran med,
men ibland när jag går i naturen på sensommaren
fotograferar jag nånting bara för färgens skull,
fast motivet annars kanske inte är så speciellt.

Jag brukar säga att våren är min årstid.
men sensommaren är nog också underbar.

Jag hade kanske lite trollmor-look när jag lufsade
omkring där i buskarna för när jag steg ut ur
ett busksnår och upp på en stig stod en familj med
några småbarn där, och kidsen såg faktiskt på mig
som om jag varit ett troll.
Men de såg inte rädda ut, bara förvånade.

Och det är klart, en tant med grått rufsigt hår,
och en lång gråaktig tröja ser väl ut som trollmor
om man möter henne i skogen.

Men det bjuder jag på :)

Men sluta pipa då!!!

Ibland blir man så trött!
Trött på folk som piper och tycker synd om sig själva.

Speciellt trött på sånt blir jag nu när en stor del av världen är på flykt.
De flyr undan krig, svält och annat elände som vi inte har en aning om.

Och här piper vi om småsaker.
"Varför ska vi ge åt dom där som kommer hit och utnyttjar oss
samtidigt som regeringen skär ner på VÅRA pengar?", läste jag
i en facebook-kommentar igår.
Hör ni hur det där låter?
Och om det (som i många fall) dessutom är sagt av en människa
som sätter sina pengar på att sitta på krogen var och varannan helg (eller dag?)
så skorrar det ännu mera falskt i mina öron.
Jag har inget emot folk som sitter på krogen, det har jag själv också
gjort otaliga gånger, men man ska väl för farao inte sitta och pipa
om hur dåligt ställt man har det om man har råd att göra sånt?
Eller om man har råd att byta bil varannat år.
Eller har råd at köpa ny dyr telefon åt sina barn närhelst de vill ha en.
Listan på vad vi har, och vad vi har råd med kan göras hur lång som helst.

Och framför allt har vi frihet.
Trygghet.
Tillgång till skola, hälsovård och andra sociala tjänster.

Så nu tycker jag att det är dags att börja ta bort skygglapparna.
Och sluta pipa om hur dåligt VI har det,

Jag lyfter en lön (när jag jobbar) på strax över tusen euro i handen per månad.
En skitlön i mångas ögon.
Men jag har det bra, jag har det jag behöver.

Jag vet var jag har mina käraste människor.
Jag vet att de inte dör i nåt lastrum på nån båt,
eller i nån bil på flykt undan kriget.

Älskar livet!

Läste just min systers statusuppdatering på facebook.
"Älskar livet!", skrev hon.

Jag blev så glad av det!

Det är det viktigaste och värdefullaste vi fått av våra föräldrar,
förmågan att älska livet.

Att se glädjen och skönheten i det lilla.
En blommas färg, ett barns skratt, eller
det vackra i två klädnypor bredvid varandra på en tvättlina.
Pappa skrev dikter om sånt, och lärde oss
att se det vackra.

Mamma har lärt oss att se skönheten i ett grässtrå
i skogsbrynet, en vacker sten på stranden, eller
en hallonbuske med mogna röda bär på.

De har båda lärt oss att det är en rikedom att
ha en familj, att kramas när man vill,
och att det kan vara livsglädje att sjunga tillsammans.

Glömmer aldrig hur mamma och pappa och Edgar och jag
brukade marchera genom hela deras lägenhet med var sitt
paraply som promendkäpp och sjunga "Tre små gummor.."
för full hals.

Såna små saker gör livet vackert och värt att leva.

Så ja, jag älskar också livet!!

Gladfotboll på högsta nivå

Vi var på fotbollsturnering till Seinäjoki igår, Edgar och jag.
Hans lag Jaro Rockets (ett lag för funktionshindrade) spelar ett par/tre turneringar per år
och de brukar klara sig rätt så bra.
Men fast det förstås är roligt att vinna så är det inte huvudsaken, utan
det viktigaste är att de får vara tillsammans och ha kul.
Förlusterna glömmer de fort.
När de tar på sig den röda spelskjortan så är det alltid en ny dag och en ny match.

Det var så roligt att se Edgar igår!
När de startade laget var han bara en liten kille.
Han var åtta eller nio år.
Kort i växten var han och han visste ingenting om fotboll.
De började träna på våren det året, och redan i juli åkte de på sin
första turnering till Kokkola.

Edgar var så liten, och de andra spelarna var så stora, så han tyckte nog att de
verkade jättefarliga.
I en av matcherna gick han fram till domaren och ville stå och hålla
hans hand, det kändes väl tryggast så.
Men det är klart, domaren kan ju inte stå och hålla handen med nån,
så då gick Edgar av plan och satte sig i gräset och tittade på resten av matchen.
Men nu har han vuxit till sig. Han är inte längre lillkillen i laget och han är inte rädd
för nån.
Han läser spelet bra, och han gör t.o.m mål ibland.
Jag är så stolt över honom!!!

Nu har de en annan liten kille i laget.
Han är ungefär lika gammal som Edgar var när han började.
Han är väldigt stolt när han får dra på sig sin röda speldräkt,
men än vågar han inte spela med i matcherna.
Medalj fick han ändå igår.
Han orkade ju vara med hela dagen, och redan det är värt en medalj.

Jag är så glad över att Edgar får spela med ett lag som Jaro Rockets.
Härliga spelkompisar, och fantastiska tränare!

Det är Gladfotboll på högsta nivå!

Ska fi fara ti stranden?

Ska vi fara ti stranden?

Vad betyder den frågan?

För de flesta betyder den solbadande och att simma i havet.
Man ska bli brun.
Det ska vara supervarmt och vattnet i havet ska vara drägligt.

I sommar har det inte blivit mycket sånt.
Vi har faktiskt inte ens doppat oss än i sommar.

Men för oss betyder "fara till stranden" mycket mera.
Det betyder doften från havet.
Att bara sitta och lyssna på vågorna och fåglarna.
Att känna hur det värmer att sitta på ett soligt berg.
Att strosa omkring och se människors och djurs spår i sanden.
Att känna kraften i naturen när det stormar.
Att bara sitta på en filt och läsa fast det är mulet.
Att låta havet läka ett sorgset sinne.

Att fara till stranden är livsviktigt ibland.
Oavsett väder.
Oavsett årstid.

Skäms på mig!!!!

Sommarlov.
Härliga tider!
Med massor med matlagning.
Har hört många andra som också klagar på att sommaledigheten
består av matlagning och disk, och inte mycket annat.
Här hos oss är det så, för Edgar är hungrig jämt.
Han är ju i den åldern.
Det ska vara ordentlig mat två gånger om dan.
Och helst nåt mellanmål nu som då också.

Satt och tänkte på det där idag.
"Matlagning nu igen!", tänkte jag.

Men så tänkte jag en gång till.
Och då kände jag mig skamsen.

Hur farao täcks jag!!

Jag ska väl vara tacksam över att jag har
mat nästan i överflöd att laga åt min familj.
Att jag har tid att laga den.
Att de får bra och nyttig mat (för det mesta).

Och så sitter jg här och piper över att det är
jobbigt att koka!!.

Jisses!!
Skäms på mig!!!

Blir det nån jag känner?

Man blir trött av att vara bekymrad.
Slut i luvan av att sörja över människans grymhet.
Över vissa personers trångsynthet.
Utmattad av att känna rädslan gnaga i sig.

Rädsla över vad de onda krafterna kan ställa till.
Rädsla över att undra när och var de ska slå till.
Vem ska utsättas?
Vem ska misshandlas?
Var ska det ske?
Blir det nån jag känner?
Nån jag håller av?

Och även om det inte är nån jag känner,
så är det nån annans syster, bror, vän eller barn.

Läser om nån slags medborgargarde som patrullerar
och söker en (som de säger) "mångkulturell" man som
sägs ha antastat kvinnor i en stad här i Finland.

Vad tror ni händer om de råkar hitta en man av
"mångkulturellt ursprung" som råkar röra sig i samma
trakter som de?
Tror ni att de stannar och frågar vem han är?
Var han är född?
Vad han gör där?
Vart han är på väg?

Det tror inte jag.
Jag tror han får på käften.
Jag tror de misshandlar honom.
Utan att fråga.

Och han kan vara helt oskyldig.
Han kan vara din eller min vän.

Så jag är rädd.
På riktigt.

Världsmedborgare

Jag tycker inte om att resa.
Inte för att jag på nåt sätt skulle tycka att Finland är bättre än andra delar av
världen, utan för att jag är bekväm, flygrädd och blir illamående i de flesta
färdmedel som jag inte har kontroll över.

Men tänk vilken tur jag har ändå!
Jag får bo ett land där det finns människor från olika delar av världen.
Jag har fått lära känna en del av Indien, en del av Afrika, en del av Vietnam,
och en del av en massa andra länder här i världen.
Jag har fått höra berättelser om olika kulturer och religioner.
Om hur barnen leker.
Om hur tonåringar bli kära.

Och jag har fått höra musik.
Musik från Ryssland, från Holland, från Danmark,
och från en hel del andra länder här i världen.

Jag har fått känna olika smaker.
Starka kryddor, sötsaker, grönsaker och bröd.
Från en massa olika länder här i världen.

Jag är tacksam över att få vara världsmedborgare.
Uppleva olika delar av världen fast jag inte tycker om att resa.

Snälla Finland, låt mig få fortsätta med det!
Stäng inte välden ute!

Trött?

Jag är trött.

Bara så där vanligt trött, som man kan vara ibland.

Vi har varit till stan, och på loppisrunda,

och vi satt ute i blåsten ganska länge.

Jag blir ofta lite slut i luvan av sol och blåst.

Det är inget konstigt med det.

En sak som jag däremot tycker att är lite konstigt,

är att det känns lite förbjudet och skamset att erkänna

att man är trött i dessa tider.

Alla ska vara så förhärdat pigga och energiska,

och är man inte det så kan man alltid ta en massa

vitaminer eller näringstillskott och jag vet inte vad.

Men vet ni vad?

Jag tror att det är så, att man känner sig trött just för

att kroppen vill ha vila.

Djur sover och vilar också när de är trötta.

Vi är inga maskiner.

Kroppen säger nog till när det räcker.

Och då måste man lyssna.

Visst ska vi jobba, och visst ska vi 

motionera och röra på oss (den som gillar sånt).

Men kroppen behöver återhämta sig också.

Jag tjatar alltid om balans.

Och även när det gäller det här ska det vara balans.

"Skicka mongot till specialskola!"

Läser en artikel i en svensk tidning om den norska mamman som

fått hotfulla brev om sin son som har Downs syndrom.

Det skär i mitt hjärta, och jag kan förstå hur det måste ta i hennes.

Ändå är det sånt vi får ta, vi som har specialbarn.

Tack och lov är det ofta just så att det är vi föräldrar som tar det.

Våra barn är i många fall omedvetna om det.

Dock inte alltid, tyvärr.

Vi som är föräldrar till barn med speciella behov har en viktig

uppgift här.

I stället för att bara vara förbannade(som man givetvis blir) på

människor som gör så här borde vi upplysa dem.

Berätta för dem vem det är de har att göra med.

Få dem att förstå att vi inte är farliga.

Att våra barn inte är några bördor för samhället.

Ok, visst får de en del bidrag.

De får vissa terapier betalda av Fpa, men det

skulle andra barn också få om de skulle behöva det.

Våra barn är i stället billigare för samhället på andra sätt.

För det finns så många saker som våra barn inte kan göra som andra kan.

Det tycks ju tyvärr finnas folk som tänker bara på vad saker

och ting kostar i pengar.

("Tänk om nån får mer än jag!!")

Edgar och jag var med om en episod för några år sen.

Vi var på väg hem från mommo och moffa, och Edgar sprang

omkring lite på gården där medan jag gick en bit ifrån.

Då började ett gäng killar peka finger och göra narr av

hans sätt att springa.

De fattade inte att jag och han hörde ihop, eftersom vi inte 

gick tillsammans.

Jag gick fram till dem och frågade om de också bodde i 

grannskapet. Jodå, det gjorde de, och de blev lite blyga

när jag började prata med dem.

Jag ropade på Edgar och sa att han skulle komma fram och hälsa.

Jag berättade för killarna att han var min pojke och att han heter Edgar.

"Jahaa, sa den ena killen, "jag har nog sett honom ibland i simhallen"

"Vad bra!", sa jag, "då vet du ju vem han är och att vi bor nära varandra"

"Det är bra att veta att ni killar känner igen honom och vet var han hör hemma,

ifall han skulle behöva hjälp nån gång", sa jag.

"Jooo, nu vet vi" sa de.

Sen dess var det aldrig nåt problem med dom killarna.

De behövde bara få en chans.

De var egentligen inga elakingar, de var bara osäkra.

Och lite ovetande.

Nu är det ju inte alltid det går så där lätt.

Men det är alltid värt ett försök.

....och ugglorna har hatt.

Tänk om man själv fick bestämma om solen ska skina eller inte.
Om man fick välja färg på alla blommorna.
Om man hade makten att bestämma vilken form de ska ha.

När jag målar har jag just den makten.
Då är jag en drottning i mitt eget lilla rike.

Jag kan bestämma att troll och älvor finns.
Att alla barn är glada och lyckliga, och att både
smala och tjocka kvinnor är vackra.
Jag kan göra så att gamla tanter och gubbar har roligt.
Att de inte är ledbrutna och har värk.
Den som vill får vara clown i min cirkus,
och det är helt ok att ha en orange handväska
till en lila klänning.

Mina katter är smått knäppa,
och ugglorna har hatt.

I min lilla värld får man vara lycklig
utan att ha dåligt samvete.
Man får äta bakelser till lunch
och det gör inget fast husen är lite sneda och
trädgårdarna är ovårdade.

När jag målar skiner solen nästan jämt!

Nu kom jag på det!!

Alla säger ju att sommarförkylningar är så sega och aldrig går över.
För en stund sen kom jag på varför.

Det är ju förstås för att vi inte låter oss vara sjuka på sommaren.

Jag har kännt mig ruggig i en vecka nu.
Hes och ont i halsen och sånt.
Inget superfarligt, men sådär småsjuk hela tiden.

Skulle det ha varit höst, vår eller vinter skulle jag säkert
ha bäddat ner mig under en filt och varit sjuk på riktigt.
Men eftersom det är sommar och ganska varmt ute så gör
jag inte det.
Nejdå, jag närturistar, jag sitte fyra timmar (i blåsten) på
måndagstorget, jag ordnar kaffedate osv, osv.

Sånt jag aldrig skulle ha gjort om jag varit sjuk nån annan årstid.

Så idag har jag bestämt mig för att låta mig vara sjuk.

Bara vara hemma och ta det lugnt.
Läsa lite, halvligga och se på TV.

Måla en liiiiten tavla (om jag orkar).

Sova om det känns så.

Man måste vila när man är sjuk.
Även om det är sommar.

Annars blir man inte frisk.

Så he så!!

Pustar ut :)

Sådärja, då har Edgar farit iväg på pappavecka.
Och fast jag älskar den ungen så jag nästan spricker så är det här såå skönt.
Just den här första helgen när han farit iväg.
Vi får göra bara precis vad vi vill.
Vi får sova ut på mornarna.
Vi får äta när vi vill och vad vi vill.
Vi får sova på dagen om vi vill.
Och vi för lyssna på vilken musik vi vill.

Och det är bara att se sanningen i vitögat.
Vi är i den åldern när man inte alltid riktigt orkar med småbarn.
Edgar är ju iofs inte liten längre, men på många sätt lever vi
som om vi hade ett litet barn när han är här.
För det är ju vissa saker han inte fixar.
Han kan inte lämnas ensam hemma t.ex.
Och han kräver fortfarande sällskap.
Han vill att nån ska "leka" med honom.
På det sättet skiljer han sig från andra tonåringar.

Men det är ok förstås.
Sånt är livet med honom.
Och så lever vi.

Så nu samlar vi krafter, tystnad och stillhet en vecka.

Och sen börjar vi längta efter att ha honom här igen :)
Älskade unge!

Älskade unge!

Det var varmt och soligt den dan du föddes, och varm och solig blev också du.
Det gjorde ont när du föddes.
Så klart.
Det gör ju ont att föda barn.
Men det var ingen dålig smärta.
Jag visste ju att det var du.
Min älskade unge.

Sen när du hade blivit född, bad jag barnmorskan att lägga dig på mitt bröst.
Jag ville se ordentligt på dig.
Se om du såg ut som Edgar.
Och visst gjorde du det.
En gullig skruttungenäsa hade du.
Och lite sneda blå ögon med ljusa stänk i.
Ganska typiska för nån som har Downs syndrom.

"Åååå", tänkte jag "pojken har Downs! Då lever vi så då".

Och det har vi gjort.
Oj vad vi har levt!
Och oj vad jag ser fram emot att fortsätta med det!
Se dig bli vuxen.
Se dig bli kär.
Se dig få ett hem som du kan kalla ditt eget.

Det finns saker du inte kan, men jag kan inte heller allt.
Det finns saker du inte förstår, men jag förstår inte heller allt.

Vi klarar oss såå bra ändå.

Grattis på 15-års dagen, älskade unge!!

Gör en moonwalk!!

Folk pratar om vädret nu.
Hela tiden.

Och visst kan jag hålla med om att det är kallt och regnigt.
Inget vidare sommarväder.
Men det blir inte annorlunda av att vi klagar på det.
Det är minsann att slösa bort energi och gott humör i onödan.
Jag har i alla fall aldrig hört talas om vädergudar som skulle
se till att det slutar regna bara för att fru Larsson i Bullerstan
har köpt en ny bikini och är sur för att hon inte får använda den.
Har ni?

Vi får väl helt enkelt hitta på nåt annat att göra.
Det snöar ju i alla fall inte.
Och det är ju faktiskt plusgrader.
Och rasar världen för att vi inte blir så bruna i sommar?
I don't think so!

Hyr filmer!
Läs böcker!
Spela sällskapsspel!
Sticka ett par sockor (de kan behövas)!
Baka bröd (ugnen värmer skönt)!
Bada bastu mitt på dan!
Ta på dig en häftig hatt och en röd jacka och gör en moonwalk!

Det finns massor att göra, det är bara att tänka annorlunda
än man skulle göra en vanlig sommar.

"Det är inte hur man har det, det är hur man tar det"

Tumismidsommar

Mikael och jag firar midsommaren på tumis.
Vi har gjort så förr och det går hur bra som helst.
Vi är ju inte så värst firande av oss, så vi har det helst så här.
Edgar far på pappavecka i morgon på dan, och Moa är var hon är.
Antagligen med pojkvän och kompisar.

Vi kommer att ha långa sovmornar, och bara ta det lugnt.
Vara ute på gården lite om det är väder för det.
Vara inne och läsa eller se film och vädret passar bättre för sånt.

Äta nåt smått och gott ska vi väl också, men inget överdrivet.
Vi har faktiskt inte handlat speciellt mycket.
Det behövs så lite när det bara är vi två hemma.
Lite kex och ost är egentligen det enda extra vi har köpt,
annars blir det nog bara vanlig mat.
Vi vill ha det så.
Vi mår bäst så.

Vi kommer att ha en riktigt skön midsommar.

Hoppas alla ni andra har det också.

Var ni än är, vad ni än gör.

Vad är rasism?

Igår när Jaro Rockets stod med de andra spelarna från Jaro och Ilves på Centralplan innan matchen började visade de alla upp ett stort rött kort där det stod "Ge rasismen rött kort!"
I bilen sen på hemvägen frågade Edgar vad det stod på kortet.
Jag läste vad det stod, både på finska och svenska.
"Vad betyder det?", frågade Edgar.
Jag försökte förklara det där med olika hudfärger och att alla är lika bra fast man kanske ser lite
olika ut osv osv.
Han såg helt oförstående ut, men sa till slut: "Okej då"

Men hur förklarar man sånt för en kille som aldrig har reagerat på att folk har olika hudfärg?
Han har aldrig förstått det tror jag.
För Edgar är det där så naturligt för vi har indiska släktingar, och vi har släktingar med rötter i Afrika.
Han har aldrig någonsin reagerat på att de skulle ha en annan hudfärg än vad han själv har.
Det är jättebra att han inte reagerat, men det är svårt att förklara vad rasism betyder för en som aldrig
tänkt på att olika hudfärger är nåt nån kan reagera på.

För Edgar tycks olika hudfärger vara lika naturligt som att folk har olika färger på håret.
Och det är ju precis så som alla borde tänka.

Måste ju älska den mannen!!

Vi satt och småpratde efter bastun igår kväll, Mikael och jag.
Det var en skön tumiskväll (som vanligt).

Jag satt och funderde lite på min nya tavla, och bollade lite med
idéer hit och dit. Nu just målar jag en tavla där det finns en stad
som bakgrund, med höga dystra hus.

"Men jag tror att himlen som syns där bakom ändå ska vara blå", sa jag.
"Ja det är klart att den ska", sa Mikael, "det är ju inte himlens fel att
världen är grå".

Det är inte himlens fel att världen är grå.

Så vackert!!

Man bara måste älska en man som säger sådana saker!!

Polisjakt

Vi åkte iväg till stan idag på förmiddagen.
Eller ja, klockan var ju nästan halv ett, så för andra är det kanske eftermiddag.
För oss är det förmiddag.

Mikael skulle till jobbet och jag skulle på en massa ärenden till stan.
Jag hade sålt en tavla så den skulle också med.
Köparen skulle hämta den senare på dan.

När vi hade åkt en bit kom jag på att jag hade glömt tavlan hemma,
så vi var tvugna att vända om.
Vi hade bara åkt en pytteliten bit när vi märkte att en motorcykelpolis
körde efter oss och helt tydligt ville att vi skulle stanna.
Vi hade bara en liten bit kvar hem, så vi åkte vidare och tänkte att vi
stannar på vår gård.
Så gjorde vi, och en ung och ganska bister polis körde in på gården
efter oss. Han ville se Mikaels körkort och registerutdrag.
"Ok, jag ska gå in efter registerutdraget", sa Mikael.
"Nu går vi inte in nånstans alls!", sa polisen sträng.
"Jaha, är det nåt problem?" undrade jag, och såg att Mikael höll
på att bli förbannad.
"Nå, jag ska i alla fall gå in och hämta en tavla som jag glömt", sa jag,
och det gick tydligen bra.
När jag kom ut igen var allt frid o fröjd.
Mikael hade blåst i alkometern och polisen hade kollat
hans körkort.

Det visade sig att polisen hade haft blåsrazzia på vägen, just en bit
fram från det ställe där vi vände om när jag kom på att jag hade glömt
tavlan hemma.

Så de trodde att vi sett dem och vände om just därför.
Att vi inte ville råka ut för en razzia.

Inte farao hade vi sett nån razzia.

Vi skulle ju bara hämta en tavla.

Men bra att de kollar förstås.
Man vet ju aldrig.

Det är lugnt nu

Nåja, nu börjar det kännas lugnt.
Den lilla stressen jag kännt sen jag fick veta att jag skulle
bli arbetslös börjar ge sig.
De första dagarna ringde jag runt överallt och försökte  rädda
det som räddas kunde liksom.
Frågade om möjligheter här och chanser där, och funderade på
utbildningar och läroavtal och allt möjligt.

Nu har jag lugnat ner mig.
Nu tar jag sommar.
Lever på samhället i ett par månader (tycker jag nog att jag kan göra
utan att ha dåligt samvete, jag har ju varit i arbetslivet i snart 40 år)

Sen, i augusti får jag veta mera om fortsättningen.
Det kommer att dyka upp vikariat, och innan jag vet ordet av
är jag där på dagis igen.

Det är så det brukar vara.
Det är så det kommer att bli.

Om jag inte börjar spela Lotto och
tar hem en storpott förstås.

Då stannar jag hemma.
För alltid.

Student-Skruttis.

Det är snart fem år sen vi träffades första gången.
Då hade hon illblått hår och var söt som en karamell.
Jag minns hur nervös jag var när jag skulle få träffa henne.
Och hur glad jag blev när allt gick så bra.
Söt är hon än, men nu är hon vuxen.

Och vad hon är vuxen!

Den blåhåriga blåögda tjejen är borta, och i stället har vi
en naturligt vacker stark ung kvinna.

Idag blev hon student, och till hösten far hon iväg för att
studera och börja stå på egna ben.

Tjejfnittret på vinden är slut, och allt möjligt
tonårsstrul är borta (inte för att det har varit mycket strul).

Nu är kompisarna vuxna människor, med vuxna människors
förväntningar och drömmar.

Det har varit härligt att följa med hennes väg till vuxenlivet.
Att få lyssna, se och uppleva hur hon gått från klarhet till
klarhet.

Det här vill jag göra.
Så här vill jag vara.

Jag är så glad att jag får vara din Skruttmamma!

Grattis fina Moa-skruttis igen en gång!!