Mest bilder idag.

 Dags att uppdatera lite.

Men den här gången blir det bara bilder.

 Vi har tagit våra vanliga turer till Fäboda. Inte riktigt så ofta som vi brukar, men dock.

 

  Edgar har flyttat hemifrån, till min stora glädje och till min stora sorg. Han trivs, och jag vänjer mig.

Eftersom Edgar flyttade fick jag ett helt rum att jobba i. En atelje' liksom. På riktigt! Edgars säng står kvar, ifall han skulle ha lust att övernatta nån gång.

Och Zappa han blev med tratt i tisdags. Han blev alltså kastrerad. Han är skitsur på tratten, och därmed också på en hel del andra saker. Oh well, på onsdag nästa vecka tar vi bort den.

Så att, sånt har vi hållit på med den senaste tiden. Snart ska jag på kurs i två veckor. " Karriärträning för 55+ are" Har ni hört nåt så fånigt?!? Nå, jag går den, kanske jag lär mig nåt.

Och sen blir det sista Härmäveckan och så är rehabiliteringen över.

Är jag friskare? Nej.

Det som inte dödar en gör en stark?

Det här kan ju inte vara sant!
Jag har inte skrivit blogg sen i mars!
Och jag har inte en aning om varför.
Ibland blir det bara så.

Det har i sanning varit
en konstig vår och sommar.
Coronan kom, och inget var som förr.
Min rehabilitering blev
uppskjuten på obestämd tid.
Min andra period av
arbetspraktiken kom igång först i juni,
fast den borde ha startat i mars.
Allt pausades.

För mig gjorde det dock gott.
Om man är sjuk, utmattad,
deprimerad eller vad det nu är,
så är det väldigt hälsosamt
med en period när man
har tillåtelse att bara vara.
Man har inga krav på sig,
man behöver inte prestera,
och får leva efter vad kroppen säger.

Jag är ju en sån som ändå vill göra nåt.
Vara kreativ på nåt sätt.
Jag hade ingen lust med tavlor just då,
så jag började måla möbler.
Jag köpte billigt, eller fick gratis,
stolar, små bord och annat
som jag tyckte behövde få nytt liv,
och så började jag på.
Och jag hade jätteroligt!

Andra praktikperioden kom och gick
och under den tiden målade jag
så mycket jag hann eller orkade.
Jag sov väldigt mycket då,
att jobba och vara social kräver
långa tupplurar för att jag ska
återhämta mig.
Kanske kommer det alltid att vara så.
Kanske kroppen och huvudet säger
att det räcker för min del,
att jag äntligen borde få lugn och ro.

Det som inte dödar en gör en stark.
Så påstås det.
Det kan jag hålla med om,
till en viss gräns.

Men ingen orkar krascha och resa sig
hur många gånger som helst.
Till slut måste man få lugn och ro.

Jag tror jag är där nu.
Vill leva i lugnet.

I märkliga tider.

Märkliga tider vi lever i nu.
Världen har stannat upp
för de flesta av oss.

Vi som har lärt oss
att vi kan göra vad vi vill.
Att vi kan åka vart vi vill,
Och att världen är till för oss.

Dröm det!
Gör det!
Förverkliga dig själv!
Åk till månen om du vill!

Så kom Corona.

Nu får vi lära oss andra saker.
Att hjälpa andra.
Att stanna hemma.
Umgås med familjen.
Se barnen.
Lyssna på dem.

För vet ni,
månen finns kvar.
Även efter Corona.

Sista av första, och sen kommer andra

På måndan börjar sista
veckan av första perioden
på arbetspraktiken.
Andra perioden börjar
om tre veckor.
Jag ska vara en vecka
i Härmä på rehabilitering
innan dess (igen).

Jag är jättetrött nu.
Får inget gjort här hemma.
Orkar knappt måla.
Men på jobbet går det bra.
Det är när jag kommer hem
som jag fattar hur trött jag är.
Helgerna går också åt
till att återhämta mig.

Men.
Det är ju just det här
som är meningen med
rehabiliteringen och praktiken.
Jag ska försöka,
göra så gott jag kan,
och ta reda på vad jag klarar.

Resultatet är just nu
inget att hurra för.

Önskar jag hade haft
det här jobbet medan
jag var frisk, för det passar mig.
Och jag gillar det.

Bilden har absolut inget med texten att göra, förutom att jag sitter här och längtar efter sommaren.

Hos oss, just nu.

Väldigt sällan jag skriver blogg numera.
Men jag har inte slutat,
det är viktigt för mig att skriva,
även om det bara blir ibland.
När jag bloggade på bloggen.fi
skrev jag ofta flera inlägg om dan.
Men det var när jag bodde
ensam med Edgar, när han var liten.

Och vad händer nu då?
Jo jag är ju på praktik,
Börjar på fjärde veckan i morgon.
Jag gillar jobbet,
jag gillar arbetskompisarna,
men jag blir trött.
Sover för det mesta
ett par timmar när jag kommer hem,
och är väldigt trött på helgerna.
Så inte är jag riktigt frisk än.
Det är tydligt.

Dock är jag på ganska bra humör,
och nu är jag övertygad om att jag
ska klara mig igenom det här.
Rehabiliteringen alltså, sen får vi se.
Jag jobbar fem timmar per dag,
och det är vad jag klarar av just nu.
Om jag far direkt hem sen.
Det blir inte frågan om nåt
annat program efteråt,
det orkar jag inte.

Och Mikael har fått
ett positivt pensionsbeslut!
Det är vi superglada över!
Så nu blir det inget mer
spring till Kela eller Te-byrån.
Inte för honom åtminstone.

Och knäppa Zappa då?
Jo han är sitt vanliga
underbara jag, gullig, galen och glad.

Årets första

Jahajaha, då är det dags.
Årets första blogginlägg.

Fast det blir nog ett trist ett.
Har inte så mycket att säga.

Dagarna bara går,
och snart är det dags
för mig att åka till Härmä igen.
Den här gången blir det fem dagar,
och som vanligt känns det
mer än obekvämt.
Men bättre än förra gången!
Nu vet jag vart jag ska,
vad jag ska göra,
och med vem jag ska umgås.

Så på måndag far jag.

Sen följande måndag
är det dags för nåt nytt igen.
Då börjar min arbetspraktik.
Det är en verklig utmaning.
Jag har ju inte jobbat
på över ett år nu,
dvs inte sen 4.11 2018.

Men det är bara att börja.
Antingen går det bra,
eller så går det inte alls.

Hoppas på det första alternativet.

Och på tal om vädret,
vad är det här för väder egentligen??!!

Det är ju för farao januari!!

Men jag klagar inte, jag gillar inte snö.

Men allvarligt,
jag vet inte om jag ska vara glad
eller skräckslagen av det här vädret.

Klimatförändring?
Eller bara en engångsföreteelse?