...men en var borta.

Sådärja!
Då är han firad.
Kalaset är över
för ett bra tag sen
och Edgar har åkt tillbaka
till sin pappa.

Som vanligt var vi många.
Det är alltid så
på Edgars kalas.
Han älskar ju att fylla år!

Han har som sagt pappavecka,
men kom hit i god tid
före kalaset.
Han ville hinna öppna
våra presenter innan de andra kom.
Och så ville han
hinna byta till kostym.
Fyller man år ska man vara fin!
Och så tror jag att
han ville anstränga sig
lite extra just idag
för flickvännen var ju här.
Det var första gången
hon var hit till oss
och det gick riktigt bra.

Men en var borta.
Hon som älskade kalas
lika mycket som Edgar gör.

När vi satt och väntade
på gästerna sa Edgar:
"Men Enqvistmommo kommer inte
på mitt kalas den här gången."

Vi saknade henne idag.
Lite mera än vanligt.

                                                 Bilden är från förra sommarens kalas.

Han är ju så lätt att älska

Nästan varje år inför
Edgars födelsedag
har jag skrivit om honom.
Om hur det kändes
när han blev född.
Om hur det är att leva
med honom.
Vad han har gett oss.
Och vad jag hoppas
att vi har gett honom.

Oftast gör jag det
med stor glädje
och med tacksamhet.
Ibland gör jag det
med lite sorg i hjärtat.

Jag är glad och tacksam
över att han föddes
just till oss.
Så glad över allt han lärt oss.
All kärlek, all glädje
och också förståelse.
Han har lärt mig förstå
andra människor.
Förstå att alla inte
är bekväma med honom.
Förstå att just det
beror på osäkerhet,
På att de inte är vana.
Han har lärt mig bli mjukare.

Och jag hoppas
att det att just vi
är hans föräldrar
har gett honom mycket.
Mitt tålamod
Hans pappas förmåga att
få Edgar att
ta ett steg till utöver
det han tror sig förmå.

Mikaels humor
och sätt, som lärt
Edgar veta skillnad på
allvar och struntprat.
Och deras kamratskap.
Stunderna av killsnack.

Och allas vår kärlek.
Min och Mikaels.
Hans pappas.
Hela släktens.

Han är ju så lätt att älska.

Nu fyller han aderton år.
Vår skruttunge
Edgar Hermanni Pötkylä
blir vuxen på riktigt.

Det är femton år mellan bilderna, och som synes så har han alltid velat vara fin. Fast just den där slipsen kastade han i "roskis" en julafton när han inte ville ha den längre.

Kalasförberedelser

Idag har vi en dag fylld
av hemmapyssel.
Så där i lugn och ro bara.
Vi gör saker som
vi har skjutit upp.
Som vi planerat att göra
"före Edgars kalas".
Nu är det snart Edgars kalas,
så nu måste det ske.

Han fyller 18 år på lördag!!

"Tänka sig mamma, aderton år!", brukar han säga.

Ja, tänka sig!!

Så vi mårar åpå.
Kalasförberedelser.
Småröjning inför
den stora städdagen
som lär infalla på fredag.

Sen på lördagen
ska allt vara klart.
Det är bara tårtorna
som jag brukar lämna
till kalasdagen.
De ska ju vara dagsfärska.
Och det ska vara "röd tårta",
dvs jordgubbstårta.
Som alltid
på Edgars kalas.
Så har det varit i 18 år.
Och så kommer det
att vara även framledes.

Han vet vad han vill.
Vår adertonåring.

To Jeppis with love - again

Jag bor på Kvarnbacken.
Smaka på det namnet!
Det är som om man
bodde i en Maria Langdeckare.

Det är så fint här!
Lugnt och skönt
och riktigt mysigt.
Folk går omkring
med sina små hundar.
och fåglarna struttar omkring
vid fågelbordet
där folk matar dem.

Vattentornet vakar
över området,
och det känns tryggt
och på nåt sätt stabilt.

Och så alla fina hus här!
Ibland stannar man bara
och tittar på dem.
Fast man ser dem dagligen
känns de alltid lika fina.

Det är ju olika slags
ljus på dem varje dag.
Alla timmar på dygnet
har sitt eget speciella ljus.
Alla årstider
har sin egen belysning.

Jag älskar det här stället.

Den här staden.

 Det här är ett av mina favorithus här i Jeppis. Numera är det dagis, men förr var det barnabördshus,
alltså BB. Både jag och min man är födda där, och nu bor vi grannar med det.

Och så vårt fina vattentorn. Här om kvällen var det extra fint, med färg av kvällssol och regnbågen som kikade fram där bakom

To Jeppis with love

Jag bor i Jakobstad.
Jeppis i folkmun.

En riktig typisk småstad.
Med alla fördelar,
med alla nackdelar
som småstäder brukar ha.

Folk tar hand om varandra.
Vissa skvallrar om varandra.
Somliga är förnöjda.
Andra klagar på det mesta.

Som man gör i en småstad.

Jag älskar det!

Småstäder tar fram
människan i människorna.
Både på gott och ont.

En annan sak
som jag gillar med Jeppis
är att man ibland kan
få strosa runt och känna
att man äger hela stan.
Vissa dagar är det så tomt
och så ödsligt i stan
att när man vandrar omkring
kan man inbilla sig
att man är den enda invånaren.

Man kan gå där man vill.
Man kan fotografera var man vill
utan att få en massa folk med.
Man kan stå och sitta var man vill.

Andra gånger
är det folk överallt.
Och då är det också bra.

Jag älskar min lilla stad!

Den ska inte behöva vara stor.

Sköna dagar

Det är sköna dagar nu.

Både Mikael och jag är hemma.

Hela dagarna gör vi

precis vad vi vill.

Han har slutat 

med sitt antikvariat,

och för mig finns det

inga vikariat nu på sommaren.

Edgar är hos sin pappa

varannan vecka som vanligt

och de har också 

semester båda två.

Livet är som det alltid borde vara.

Fast det är klart,

sen när hösten kommer

blir det annorlunda.

Då börjar åtminstone 

jag jobba igen.

När det finns jobb.

Men nu, just nu

är livet så som jag 

vill att det ska vara.

Som det kommer att vara.

Om några år.

När vi är pensionärer.

Som karma ungefär

Kollade fb-flödet så där
lite havslappt och såg
att nån skrev om livet och döden.
Undringar om varför vi finns,
vad som är alltings mening.

Jag läste inte desto mera.
Inga kommentarer och så,
men tanken blev och gro
i min hjärna ändå.

Kanske finns vi helt enkelt
som en art här på jorden.
En bland alla andra.
Och vår uppgift är att
få barn och se till att arten
lever vidare.
Och de som inte får egna barn
finns för att de behövs
för andras barn,
och för andra människor.

Kanske vi helt enkelt finns
för att vår uppgift
är att leva så länge
så att våra barn och andras barn
ska ha tid att lära sig
av det vi kan och vet
och sedan i sin tur lära
det vidare.

För att vi ska lära varandra
att leva bättre liv.

Vår uppgift är nog inte
att samla rikedom
och göra stordåd.
Vår uppgift är kanske att se till
att våra och andras barn
blir ännu bättre
på alla sätt och vis
än vad vi själva är.

Som god karma ungefär,
men överflyttad på barnen.

Jag tror
att det är meningen
med våra liv.

Allt det andra
runtomkring
är mest tidsfördriv.

Nåt att göra
medan vi håller ögonen
på de yngre.

Fast vad vet jag.

Det är bara funderingar i natten.

Jobb, arbetslöshet och pension

Har funderat lite igen.

På jobb, arbetslöshet
och pension denna gång.

Nästan alla politiker
talar om att vi måste
få ner arbetslösheten.
Sant, det borde vi.

Då borde de unga få jobba.
Vi som närmar oss sextio
eller är över sextio år
borde få gå i pension.
Jag menar, är vi ändå
arbetslösa så kostar vi ju
säkert ungefär samma pengar
åt samhället som om vi
var pensionärer.
Har inte kollat upp det men
kan inte tro att det kan vara stor skillnad.
Dessutom tror jag att en
någorlunda frisk pensionär
tillför samhället mer positivt
än en halvgammal bekymrad
arbetslös nästan-sextio-åring.

För man blir bekymrad
om man inte får jobb.
Och man får inte jobb mera
i den åldern.
Inte om man är en helt
vanlig man eller kvinna
med halvtaskig, eller ingen,
utbildning.
Man kan få korta jobb ibland,
men ingen anställer en för
något stadigvarande.
Så då går man där och oroar sig.
Känner pressen av att man borde
"skaffa sig ett jobb".
Man söker, och får nej.
Och man oroar sig mera.
Det finns de som blir sjuka
av att oroa sig.
Och sjukdom är dyrt
för samhället.


Så jag tycker att det borde
rensas i arkiven lite
bland oss jobbsökande.
Det borde erbjudas pension
åt de som vill ha det.

Det skulle dessutom se
jäkligt bra ut i
arbetslöshetsstatistiken!