Harmoni

Sen jag träffade Mikael och vi beslöt oss för att leva tillsammans har det hänt en mycket viktig sak i mitt liv.
Med mig. Med mitt inre.

Oron är borta.
Nu finns där harmoni i stället.
Äntligen har jag det där lugnet som jag alltid strävat efter.
Och äntligen har jag lärt mig att säga nej.
Och att säga ja på de rätta ställena.
Har också lärt mig att vara hemma och inte vilja vara nån annanstans.


Tänk vad en annan människas närvaro i ens liv kan göra!
Och jag kan också vara ensam utan att känna mig rastlös.
Visst kan jag vanka omkring och sakna honom om han är borta.
Vänta på att han ska komma hem
Men det är en annan sorts oro det.

Det är inte en oro över livet och tillvaron.

Nu är det dags!!

Det är dags nu.
Att börja med julkort och sånt, menar jag.
I år tänkte jag ta det lite längre än förr.
Jag ska försöka rita lite kort så där på allvar.
Så kunde man kanske ta reda på vad det skulle kosta att trycka dem.
Jag har alltid velat försöka, men aldrig vågat.

Skiter det sig så sitter jag där då med julkort som ingen vill ha, men då har jag i alla fall försökt.
Ska teckna nu, så får vi se sen.
Har också funderat på andra sorts kort.
Typ gratulationskort.

Har börjat på lite idag.
Med paketkort.

Kul har jag i alla fall :)

Hemsk mamma? Ouppfostrad unge?

Vi var på konsert vid After Eight för ett tag sen.
Moas band spelade och det var riktigt trevligt och bra.
Edgar var med, och han var väldigt stolt över sin storasyster.

Men ibland blir det för roligt.
För spännande.
Och Edgar tappar kontrollen.
Han är ju annars en väldigt duktig och snäll kille, men i vissa situationer spårar det ur.
Den här gången hände det efter konserten.
Han älskar ju att sjunga och dansa (uppträda), och nu ville han också prova.
Bandet hade ju slutat och scenen var full med instrument.
Han rusade iväg och ville upp på scenen.

I det läget finns det bara en sak att göra.
Man håller fast honom.
Det bästa vore ju att att prata och förklara, men det har man inte tid med då just.
För han är väldigt snabb när han vill.
Att hålla fast honom är ju ingen bra lösning, och det ser säkert illa ut för han är ju lika stor som jag och börjar vara starkare än jag också.
Men att ta tag i honom och hålla honom hårt tills man hinner förklara och lugna honom är faktiskt det enda man kan göra i den situationen.
Jag vill ju inte att att han ska söndra nåt, skada sig eller ställa till med nån kalabalik.

Men det ser som sagt säkert illa ut, och det är nog många som lyfter ett ögonbryn eller två.
"Vilken hemsk mamma!"
"Vilken ouppfostrad unge!

Men vi är varken hemska eller ouppfostrade!
Vi är vi.
Och vi gör så gott vi kan.

Tanterna shoppar underkjol

Tanterna skulle på underkjolsuppköp, så de styrde stegen till ett av stadens varuhus.
Underkjolsutbudet i en del andra affärer hade kollats upp tidigare i veckan, men inte varit till belåtenhet.
Inte alls till belåtenhet.
Det säljs nämligen inte underkjolar mera.
Det säljs korvskinn.
Tyckte åtminstone den äldre av de två Tanterna.

Tanterna tittade, nöp i materialen, suckade och svettades.
Den tanten som var i stort behov av kjolfanskapet gick in ett bås för att prova.
In i kjolen kom hon, men det var nästan lögn att få ut henne.
Det spände och korvade sig och efter att de med mycken möda slitit och dragit en god stund lossnade spektaklet äntligen. Då var tantens lockar i oordning och kinderna glödde av ilska.

Tanterna muttrade och svor en stund medan de vandrade runt bland hyllorna i varuhuset för att lugna ner sig.

Då såg de den!
Den perfekta underkjolen!
Den var lös och silkig och hade spetsar och små lila blommor.
Spetsar och blommor?
Det var ingen underkjol!
Det var ett nattlinne.

Tanterna slog sina huvuden ihop och diskuterade saken några sekunder.
Inte kan man ju ha ett nattlinne under klänningen!
Eller?

Men om ingen vet det då?
Om man inte berättar det för nån!

Glada och fnissande styrde de stegen mot kassan för att betala för nattlinnet.

Och gissa om kaffet smakade bra sen!

(Den här historien är nästan helt sann. Det vet jag, för jag var med.)

Fintanter på kafferep

En dag beslöt sig de allra finaste av tanter för att träffas och dricka en kopp kaffe.
Den mera rörliga av de två tog sin sparkcykel och sparkade iväg till träffen.
Som alltid när dessa finaste tanter träffas blev det en god stund av prat och kaffe och dopp.
Man pratade barn och barnbarn och givetvis även gamla minnen.

Man beundrade den ena fintantens dotters kissemissar.
Tanten var kattvakt för tillfället och alla tre kissar var förtjusta över tanternas uppmärksamhet.
Höstvädret diskuterades också, och man förfasade sig över vintern som var i antågande.

Men kaffet och tilltugget smakade bra.
Fast visst vore det väl gott med något annat värmande också?
En liten hutt till kaffet?
Den kattpassande tantens besvärson ägde ett relativt välfyllt barskåp, så fintanterna beslöt sig för att undersöka dess innehåll lite närmare.
Men de finaste tanternas syn hade försämrats förargligt under åren och det var svårt att tyda texten på de vackra etiketterna på buteljerna i besvärsonens barskåp.

"Men vi kan kanske lukta oss till vad de innehåller", sa den ena fintanten.
Sagt och gjort.
Tanterna sniffade och snusade och fnissade och till slut bestämde de sig.
Av alla godsaker och ädla droppar valde de Fish.
Och de tyckte att det var sååå gott!

Jag har själv aldrig smakat Fish, men har hört berättas att det är med det vidrigaste som finns i alkoholväg.

Men ändå.

Jag hoppas att även jag, när jag är (om jag lever så länge) en fintant mellan 80 och 90 år ska ha nån väninna att fnissa med, och dricka Fish med.

(Jag var inte med när det här utspelade sig, och det mesta är ren och skär fantasi, men tanterna finns, och de är de finaste tanterna i hela världen. Och ja, de drack faktiskt Fish)

Ingentingdag

Vilken skön dag det har varit!
Vi har inte gjort nånting alls idag.
Bara lagat mat en gång och så for Mikael en sväng till stan nyss.

Annars har vi tillbringat största delen av dagen under täcket.
Och det har vi behövt idag.
Vi har varit helt bombade efter gårdagens roadtrip.
Över tusen kilometer på en och samma dag är nog lite för mycket.
Man borde övernatta egentligen.
Men då det är såå skönt att få komma hem till kvällen.
Ingen av oss gillar riktigt hotell.
Men det är ju härligt att man får ha ett hem där man trivs så här bra :)

Roadtrip to Luleå (and back)

Vi startade vid åttatiden i morse. Tänkte att det är bättre att sova ut och vara piggare på vägen.
Trots det satt jag och slumrade lite av och till den första timmen.
Det var ganska skönt och sövande med värmen och billjudet.
Vi spelar aldrig musik eller lyssnar på radio när vi är ute och åker.
Pratar inte mycket heller.
Vi bara åker, det är skönast så.

Det var grått i början idag. Som om det inte orkade bli ordentligt ljust.
Alla färger i naturen har mattats av.
Finland ställer till med vinter.
Vi har också börjat förbereda oss, för vi tog vinterjackorna på oss i morse.
Det är ju alltid bäst att ha varma kläder med när man är ute på roadtrip den här årstiden. Annars står man där vid vägkanten och fryser ifall man råkar få motorstopp. Vår bil är nog helt ok, men den är ju ändå en bil, och bilar kan gå sönder.

Det var ganska lugnt på vägen idag, så därför pausade vi inte alls på vägen upp. Och väglaget var bra också så det var bäst att bara köra på. Ju snabbare man kommer fram desto snabbare får man åka hem igen.

I Luleå sken solen, det var strålande vackert.
Skivhandlaren svor så det osade som vanligt, men annars var han lika trevlig som han brukar vara.
Han bjöd på kaffe också och det piggade upp lite inför hemresan.

I Torneå åt vi pizza, och sen körde vi raka spåret hem.
I mörker.
Alldeles svart var det.

Nå, vi är hemma nu.
Nu smakar det i sanning med en kall öl.

Älskade unge, igen :)

Vi stod i tamburen och väntade på Edgar i morse.
Han tog sin vanliga tid på sig.
Ingen större brådska m.a.o.
Mikael och jag var redan klara så vi bara stod där och tittade på när han i lugn och ro drog på sig skorna och jackan.
Vi var alla på gott morgonhumör och jag vände mig om och gav Mikael en kyss.

Edgar lyste upp.
Ögonen strålade och han utbrast: "Kärlek!!. Gulligaste människorna i hela världen!!"

Jisses! Älskade unge!

Den här familjen gör mig såå lycklig!

Söndagsfunderingar

Det här är en av de normalaste helger vi haft på länge.
Samma gamla rutiner och samma gamla slappande.
Och jisses så skönt det är!!!

Det har varit så mycket med allt på sistone så jag har gått lite på tårna hela tiden.
Först pappas sjukdom och sen när han dog, och sen har det varit oron för hur mamma ska klara sig.
Nu börjar jag se nån slags stadga i det hela igen så nu kan jag slappna av.
Börja tänka på vanliga saker igen

Fast det är klart att jag tänker på pappa också.
Ofta.
Saknar honom!
Senast idag när Mikael hängde upp två av hans tavlor här.
En i vardagsrummet och en i Edgars rum.
Men det är en vänlig saknad nu.
Som ett vemod bara.

Tiden efteråt

Så, nu är den tyngsta tiden över.
Tiden när vi sas "aktivt" sörjt pappa.
Tiden med gråt, begravning, folk som ringt eller kommit med blommor, och sånt.
Allt det där praktiska som hör till.

Men vi har skrattat också.
På minnesstunden efter begravningen var det egentligen inte så där jättesorglig stämning. Eller, emellanåt var det ju det, men emellanåt skrattade vi och när Håkan Streng sjöng sångerna han hade gjort av pappas dikter applåderade folk till och med. Första gången jag varit med om det på en minnesstund. Men det var fint.
Och pappa skulle ha tyckt om det.
Det var en minnestund värd att komma ihåg.
För en man som är värd att komma ihåg.
Alla som var där gjorde så att det blev så.

Det som också känns bra nu är att mamma börjar vara sig själv igen.
Lite mindre ängslig.
Lite gladare.

Edgar frågar fortfarande var moffa är.
Och jag förklarar.
Varje gång.

Så får det vara, och så ska det väl vara.

Livet går vidare, och solen går upp varje dag.
Nötta begrepp, men ack så sanna.