Nu är vi inflyttade!

Vi är här nu, i vårt gamla hus.

Äntligen!

Det har varit
minst sagt hektiskt.
Så där som flyttar
ofta har en tendens att bli.

Och det är inte klart än.
Vi har mycket mer att göra.
Men allt är här
och det är huvudsaken.

Jag blev sjuk också
mitt i flytten.
Fick nån slags reaktion
på en våtrumstapet
vi rev ner i duschrummet.
Eller, inte på tapeten.
Det var det gamla
säkert giftstinna limmet
jag reagerade på.
Så jag har varit
helt utan röst hela
förmiddagarna nu i
ungefär en vecka.
Och haft ont i halsen.
Men det börjar bli bättre
allt eftersom vi får
vädrat ut giftet.
Och i morgon
får vi ny våtrumstapet
uppsatt med
hälsosammare lim.
Det gamla var från
70- eller 80-talet.
Jag vågar inte ens
tänka på vad det innehöll.

Så vi donar på här.
Jag så mycket jag orkar
och Mikael lite mer.

Badkar ville jag ha,
men få se hur det går.
Ska jag njuta av sköna bad
eller ska vi sätta in ett
badrumsskåp modell större
som vi verkligen skulle behöva?
Båda ryms inte.

Misstänker det blir skåpet.

Jag kan ju alltid bada bastu.

I väntans tider

Vi väntar.
Vi får inget gjort
fast det skulle finnas
massor att göra.
Vi väntar på att det
ska bli söndag.
Då får vi tillgång
till vårt hus igen.

Allt vi borde göra
ligger på is nu.
Så jag tvättar kläder,
handdukar och lakan.
Allt som legat på hög
ska vara rent när vi flyttar.
Just in case.
Det är inte säkert att
vi får igång
tvättmaskinen direkt
eftersom badrummet
ska renoveras.

Och jag ska få ett badkar!!
Inte genast kanske
men så fort som möjligt.

Jag älskar badkar!!

En halv atelje'
ska jag också få.
Eller, atelje'n blir hel,
men det blir ett halvt rum.
Vi har ett stort sovrum
och Edgar får halva.
Den andra halvan
får bli min målarvrå.

Mikael ska få ett
sk pojkrum på vinden.
Nån slags musikrum.
Och änligen
ska vardagsrummet
få vara bara vardagsrum.
Men TV och dator och
kanske lite böcker.

Så nu väntar vi.

Konst i glashus och sen flytt.

Det händer mycket nu.
Vi vet verkligen att vi lever.
Jag har varit runt på olika ställen
och visat upp min Gladkonst
och det har varit jätteroligt!
Nu senast satt jag i ett
av glashusen på Jakobstads torg
i fem dagar med mina tavlor.
Det var så roligt!
Jag hade massor av besökare
och alla var positivt inställda.
Nu är det tyvärr över
men det gav mig massor med energi.
Jag behöver den energin nu
för vi ska flytta igen

Vi blev utan hyresgäst
i vårt hus i Larsmo
så vi tyckte att det är lika bra
att vi flyttar tillbaka själva.
Så nu packar vi.
Om en vecka får vi tillgång
till huset igen
och då ska vi renovera badrummet där.
Det blir bråttom
men vi tar en sak i taget
så ska det nog gå bra.

Livet är nu.

Nu lever vi.

Drömmer.....

För att en dröm ska bli sann
måste man först ha mod
att uttala den högt.
Nu har vi gjort det.
Mikael och jag.
Jag vill inte berätta för mycket
för det här ligger nåt år
fram i tiden.

I alla fall så innefattar
den här drömmen
en egen ateljé åt mig
och idag har jag suttit
och fantiserat
om hur det ska se ut där.
Där ska finnas bra hyllor
för alla mina färger
och annat material.
Där ska finnas ett arbetsbord
mitt på golvet
så att jag kan
gå runt det och jobba
från olika håll.
Där ska finnas en tom vägg
att hänga alla tavlor på
och där ska finnas en skön
stol eller divan
att sitta och fundera i.

Sen, om det ryms
ska det också finnas en
liten fotograferingsplats
nära ett fönster.
Jag avskyr att fota med blixt
så jag vill helst ha dagsljus.

De hyllor och möbler
som ska vara där
ska vara färgglada
och hela rummet ska
se ut som gladkonst.

Det här är en dröm
som går att förverkliga
och den är inte ens dyr.

Och nu har jag sagt den högt.

Så nu vet jag att den blir av.

Nu börjas det!

I morgon ska jag inleda
höstens första vikariat.
Det börjas nu.
Innan vi vet ordet av
är det jul

Det har hänt mycket
de senaste veckorna.
Vi har stornjutit
av sommaren.

Simmat, målat,
fotograferat och sånt.
Och latat oss så
mycket vi hunnit

Och så har jag klippt
av mig nästan allt hår!!
Nu ska det bli grått igen!
Det där svarta färgen
jag hållit på med
i ungefär trettio år
är inte så bra för håret,
och nu när jag är så grå
måste jag färga så ofta
om det ska se snyggt ut.

Så nu får det bli grått
och se snyggt ut i stället.

Nog är jag jag
ned grått hår också.

Vilken sommar hörni!!!

Den här sommaren
kommer vi att minnas.
Den har varit full av liv.
Varm, svettig, solig
och framför allt skön.
Alldeles superskön!!

Det har varit kalas,
det har varit sol och bad,
och det har varit familjeliv.

Det har varit tavlor,
det har varit böcker
och väldigt lite TV.

Det har varit varma nätter.
Nattugglande för oss alla.
Det har varit
långa sovmornar
och kaffe på balkongen

Och den här sommaren
har varit lång.
Den började ju
redan i maj.

Och det bästa.
Den är inte slut än!

Växthus på torget

Det har blivit så fint
på torget i Jeppis!!
Där finns blommor,
där finns sittplatser
och där finns fina
glaspaviljonger.
Paviljongerna har redan
fått namnet "växthus"
i folkmun.
Det är ju så i Jeppis.
Allt får ett namn.

Och ja, varför inte?!
Växthus är bra.
Hus att växa i.
Glaspaviljonger
som ska få Jeppis att växa.
Inte i storlek,
inte i folkmängd,
men i gemenskap
och trivsel.

Ikväll ska de invigas.
Ikväll ska vi samlas där
Vi som bor i stan.
Vi som vill stan väl.
Som vill att den ska växa
till en stad som är vår.

Vi ses vid växthusen då.

Förr fick man alltid jobb.

Innan nån läser vidare
vill jag påpeka
att det här inte är ett
klagoinlägg.
Inte heller är det
ett "tyck-synd-om-mig"
inlägg. Inte alls.
Det är bara ett inlägg
där jag konstaterar fakta.

Jag är arbetslös
i sommar igen.
Man är det om man
är inhoppare på dagis.
Inga vikarier behövs
under sommarmånaderna.

Visserligen
är det ju skönt
att vara hemma på sommaren
men ändå finns oron där.
Oron för hösten.
Finns det jobb
eller går man arbetslös.

I elva år har jag
jobbat i branchen
men jag har ingen utbildning
för just det jobbet.
Massor med erfarenhet,
men inga "papper".

Jag hade möjlighet
till läroavtal en gång,
men då passade det inte
med min livssituation.
Och sen när det skulle ha passat
då var det för sent.

Jag kunde kanske
börja studera nåt.
Men, på riktigt,
jag är femtiosju år.
Inte är jag gammal,
men studerar jag i typ tre år
är jag sextio när jag är klar.
Vem anställer en
sextioåring när det
står tjugofemåringar i samma kö?
Ingen.
Det förstår man ju.

Förr, när jag var ung,
då fanns det alltid jobb.
Fast man inte hade utbildning.
Och många i min generation
började också med egna företag.
Det gjorde även jag.
Men min fotostudio
blev omodern
och jag slutade år 2006.
Jag har ett par utbildningar
i bagaget också men
de är hopplöst föråldrade.

Så nu hoppas jag på
många vikariat till hösten.

Eller en lottovinst.

Fast jag lottar ju inte.

Till Jeppis med kärlek - igen.

Det finns en del grupper
här på Facebook
där det diskuteras hejvilt
om saker och ting i vår stad.

Tyvärr ofta med en väldigt
negativ ton.
Som om man inte ens ville
se nånting bra med vår stad.
Allt vad som görs
skäller man på.
Görs det inget alls
så skälls det på det också.
De som skäller högst
sitter för det mesta
hemma i sin egen
lilla vrå och gläfser.

Men vet ni vad?
Lämna bilen hemma nån gång.
Gå ut på stan och bara flanera.
Utmana er själv lite.
Bestäm att ni just idag
ska se nånting bra i stan.
Nånting som är vackert.
Som kanske till och med
får er att le lite.
För man får faktiskt le
även om man vandrar
omkring för sig själv.

Och vår stad är ju så fin!
Vi har vackra hus
med sina gårdsplaner.
Vi har vinklade tak
som väder och vind
har gjort fina mönster på.
Vi har caféer, vi har muséer
och trots allt en hel del
trevliga butiker.

För att göra utmaningen
ännu roligare rekommenderar jag
att ta kameran med.
Försök fotografera
nånting som är fint.
För vår stad är full av det.

Man måste bara ha de
positiva ögonen med sig.

Om jag var fotograf.....igen

De som känner mig
vet att jag jobbade
som fotograf i 20 år
varav 15 år i egen studio.

Jag slutade 2006
när digitaltekniken
kom med stormsteg.
Då var det inte längre
möjligt att hålla igång
en studio med gammal teknik.
Dessutom var jag
ensamstående med Edgar,
och att det blev helt
enkelt för rörigt
att hålla ihop vardagen.

Ibland saknar jag det.
Saknar mina kunder.
Saknar känslan
när man tagit en riktigt
lyckad bild.
Saknar de glada vackra
studenterna och brudparen.
De superskojiga
barnfotograferingarna.

Sen kommer jag ihåg
verkligheten.
Jobb hela somrarna.
Alla lördagar
när man stod och
fotograferade ännu klockan fem.
De trista långtråkiga
dagarna i februari.
Räkningarna som
skulle betalas oberoende
av om du hade kunder eller ej.
Pensionsförsäkringarna.
Momsen och hyran.

Så det är nog bäst
att jag håller mig till
att måla Gladkonst
och fotografera till husbehov.

Life is good, but busy.

Det är mycket på gång nu.
I alla fall för Edgar.

Först var det födelsedagen.
Så vilade han en dag
och så bar det av på läger.
Idag kom han hem,
och i morgon ska han till Vasa
på fotbollsturnering.
Och före jakobsdagar
är det då Kokkola cup.

Dessutom är det ett
par kalas mitt i allt det där.

Inte konstigt
att sommaren går fort.

Men det är en underbar sommar!

Första gången
sen Mikael och jag blev ett par
som vi har så här mycket
tid för varandra
och för familjen.

Life is good!

...men en var borta.

Sådärja!
Då är han firad.
Kalaset är över
för ett bra tag sen
och Edgar har åkt tillbaka
till sin pappa.

Som vanligt var vi många.
Det är alltid så
på Edgars kalas.
Han älskar ju att fylla år!

Han har som sagt pappavecka,
men kom hit i god tid
före kalaset.
Han ville hinna öppna
våra presenter innan de andra kom.
Och så ville han
hinna byta till kostym.
Fyller man år ska man vara fin!
Och så tror jag att
han ville anstränga sig
lite extra just idag
för flickvännen var ju här.
Det var första gången
hon var hit till oss
och det gick riktigt bra.

Men en var borta.
Hon som älskade kalas
lika mycket som Edgar gör.

När vi satt och väntade
på gästerna sa Edgar:
"Men Enqvistmommo kommer inte
på mitt kalas den här gången."

Vi saknade henne idag.
Lite mera än vanligt.

                                                 Bilden är från förra sommarens kalas.

Han är ju så lätt att älska

Nästan varje år inför
Edgars födelsedag
har jag skrivit om honom.
Om hur det kändes
när han blev född.
Om hur det är att leva
med honom.
Vad han har gett oss.
Och vad jag hoppas
att vi har gett honom.

Oftast gör jag det
med stor glädje
och med tacksamhet.
Ibland gör jag det
med lite sorg i hjärtat.

Jag är glad och tacksam
över att han föddes
just till oss.
Så glad över allt han lärt oss.
All kärlek, all glädje
och också förståelse.
Han har lärt mig förstå
andra människor.
Förstå att alla inte
är bekväma med honom.
Förstå att just det
beror på osäkerhet,
På att de inte är vana.
Han har lärt mig bli mjukare.

Och jag hoppas
att det att just vi
är hans föräldrar
har gett honom mycket.
Mitt tålamod
Hans pappas förmåga att
få Edgar att
ta ett steg till utöver
det han tror sig förmå.

Mikaels humor
och sätt, som lärt
Edgar veta skillnad på
allvar och struntprat.
Och deras kamratskap.
Stunderna av killsnack.

Och allas vår kärlek.
Min och Mikaels.
Hans pappas.
Hela släktens.

Han är ju så lätt att älska.

Nu fyller han aderton år.
Vår skruttunge
Edgar Hermanni Pötkylä
blir vuxen på riktigt.

Det är femton år mellan bilderna, och som synes så har han alltid velat vara fin. Fast just den där slipsen kastade han i "roskis" en julafton när han inte ville ha den längre.

Kalasförberedelser

Idag har vi en dag fylld
av hemmapyssel.
Så där i lugn och ro bara.
Vi gör saker som
vi har skjutit upp.
Som vi planerat att göra
"före Edgars kalas".
Nu är det snart Edgars kalas,
så nu måste det ske.

Han fyller 18 år på lördag!!

"Tänka sig mamma, aderton år!", brukar han säga.

Ja, tänka sig!!

Så vi mårar åpå.
Kalasförberedelser.
Småröjning inför
den stora städdagen
som lär infalla på fredag.

Sen på lördagen
ska allt vara klart.
Det är bara tårtorna
som jag brukar lämna
till kalasdagen.
De ska ju vara dagsfärska.
Och det ska vara "röd tårta",
dvs jordgubbstårta.
Som alltid
på Edgars kalas.
Så har det varit i 18 år.
Och så kommer det
att vara även framledes.

Han vet vad han vill.
Vår adertonåring.

To Jeppis with love - again

Jag bor på Kvarnbacken.
Smaka på det namnet!
Det är som om man
bodde i en Maria Langdeckare.

Det är så fint här!
Lugnt och skönt
och riktigt mysigt.
Folk går omkring
med sina små hundar.
och fåglarna struttar omkring
vid fågelbordet
där folk matar dem.

Vattentornet vakar
över området,
och det känns tryggt
och på nåt sätt stabilt.

Och så alla fina hus här!
Ibland stannar man bara
och tittar på dem.
Fast man ser dem dagligen
känns de alltid lika fina.

Det är ju olika slags
ljus på dem varje dag.
Alla timmar på dygnet
har sitt eget speciella ljus.
Alla årstider
har sin egen belysning.

Jag älskar det här stället.

Den här staden.

 Det här är ett av mina favorithus här i Jeppis. Numera är det dagis, men förr var det barnabördshus,
alltså BB. Både jag och min man är födda där, och nu bor vi grannar med det.

Och så vårt fina vattentorn. Här om kvällen var det extra fint, med färg av kvällssol och regnbågen som kikade fram där bakom

To Jeppis with love

Jag bor i Jakobstad.
Jeppis i folkmun.

En riktig typisk småstad.
Med alla fördelar,
med alla nackdelar
som småstäder brukar ha.

Folk tar hand om varandra.
Vissa skvallrar om varandra.
Somliga är förnöjda.
Andra klagar på det mesta.

Som man gör i en småstad.

Jag älskar det!

Småstäder tar fram
människan i människorna.
Både på gott och ont.

En annan sak
som jag gillar med Jeppis
är att man ibland kan
få strosa runt och känna
att man äger hela stan.
Vissa dagar är det så tomt
och så ödsligt i stan
att när man vandrar omkring
kan man inbilla sig
att man är den enda invånaren.

Man kan gå där man vill.
Man kan fotografera var man vill
utan att få en massa folk med.
Man kan stå och sitta var man vill.

Andra gånger
är det folk överallt.
Och då är det också bra.

Jag älskar min lilla stad!

Den ska inte behöva vara stor.

Sköna dagar

Det är sköna dagar nu.

Både Mikael och jag är hemma.

Hela dagarna gör vi

precis vad vi vill.

Han har slutat 

med sitt antikvariat,

och för mig finns det

inga vikariat nu på sommaren.

Edgar är hos sin pappa

varannan vecka som vanligt

och de har också 

semester båda två.

Livet är som det alltid borde vara.

Fast det är klart,

sen när hösten kommer

blir det annorlunda.

Då börjar åtminstone 

jag jobba igen.

När det finns jobb.

Men nu, just nu

är livet så som jag 

vill att det ska vara.

Som det kommer att vara.

Om några år.

När vi är pensionärer.

Som karma ungefär

Kollade fb-flödet så där
lite havslappt och såg
att nån skrev om livet och döden.
Undringar om varför vi finns,
vad som är alltings mening.

Jag läste inte desto mera.
Inga kommentarer och så,
men tanken blev och gro
i min hjärna ändå.

Kanske finns vi helt enkelt
som en art här på jorden.
En bland alla andra.
Och vår uppgift är att
få barn och se till att arten
lever vidare.
Och de som inte får egna barn
finns för att de behövs
för andras barn,
och för andra människor.

Kanske vi helt enkelt finns
för att vår uppgift
är att leva så länge
så att våra barn och andras barn
ska ha tid att lära sig
av det vi kan och vet
och sedan i sin tur lära
det vidare.

För att vi ska lära varandra
att leva bättre liv.

Vår uppgift är nog inte
att samla rikedom
och göra stordåd.
Vår uppgift är kanske att se till
att våra och andras barn
blir ännu bättre
på alla sätt och vis
än vad vi själva är.

Som god karma ungefär,
men överflyttad på barnen.

Jag tror
att det är meningen
med våra liv.

Allt det andra
runtomkring
är mest tidsfördriv.

Nåt att göra
medan vi håller ögonen
på de yngre.

Fast vad vet jag.

Det är bara funderingar i natten.

Jobb, arbetslöshet och pension

Har funderat lite igen.

På jobb, arbetslöshet
och pension denna gång.

Nästan alla politiker
talar om att vi måste
få ner arbetslösheten.
Sant, det borde vi.

Då borde de unga få jobba.
Vi som närmar oss sextio
eller är över sextio år
borde få gå i pension.
Jag menar, är vi ändå
arbetslösa så kostar vi ju
säkert ungefär samma pengar
åt samhället som om vi
var pensionärer.
Har inte kollat upp det men
kan inte tro att det kan vara stor skillnad.
Dessutom tror jag att en
någorlunda frisk pensionär
tillför samhället mer positivt
än en halvgammal bekymrad
arbetslös nästan-sextio-åring.

För man blir bekymrad
om man inte får jobb.
Och man får inte jobb mera
i den åldern.
Inte om man är en helt
vanlig man eller kvinna
med halvtaskig, eller ingen,
utbildning.
Man kan få korta jobb ibland,
men ingen anställer en för
något stadigvarande.
Så då går man där och oroar sig.
Känner pressen av att man borde
"skaffa sig ett jobb".
Man söker, och får nej.
Och man oroar sig mera.
Det finns de som blir sjuka
av att oroa sig.
Och sjukdom är dyrt
för samhället.


Så jag tycker att det borde
rensas i arkiven lite
bland oss jobbsökande.
Det borde erbjudas pension
åt de som vill ha det.

Det skulle dessutom se
jäkligt bra ut i
arbetslöshetsstatistiken!

Blommor till det döda torget

Det har diskuterats torg.
På sociala medier
och face to face här i Jeppis
de senaste dagarna.

Vi har ett stort torg.
Egentligen allt för stort.
Och så är det tomt.
Ingen får parkera där,
nästan inget ordnas där
och det är egentligen
bara en försäljare kvar där.
Vårt torg dör!!

I söndags var vi och
förde blommor dit.
Vi blev ganska många
men eftersom torget
är gigantiskt såg det
ändå ganska futtigt ut.
Som om nån dött,
var det några som sa.
Och visst känns det så,
som om vårt torg dött.

Jag vill ändå tro
att det är tillfälligt.
Jag vill tro att det ändras.
Ett torg ska vara till för oss alla.
För folket som bor i stan.
Det ska inte smyckas och pyntas
bara till turisterna kommer.
För ärligt talat,
de är inte så himla många.
Och de kommer och går.

Så snälla ni som besluter.
Som har makt att göra det.
Våga vara lite kreativa!!
Gör ens nåt smått.
Låt nån företagare ställa
en kaffevagn på torget.
Låt hantverkare sälja sina alster
och lokala odlare stå där och sälja
sina produkter för en symbolisk hyra.
Ställ bänkar i små inbjudande grupper.
Inte på rad som de står nu.
Låt torget leva varje dag!
Inte bara några få dagar på sommaren.

Ett torg som lever
lockar människor till stan.
Det kan ta ett tag, men de kommer.

Om de har nåt att komma till.

Vill inte fira!

I år ville jag inte fira morsdag.
Inget att fira när mamma
inte finns hos oss längre.
Min egen morsdag har
jag aldrig firat mycket.
Nångång har Edgar kommit
hem med nåt han gjort i skolan,
och Mikael brukar
köpa en blomma eller så.

I år var vi till mammas
grav med en morsdagsros,
och sen drack Edgar och jag kaffe
med rulltårta på balkongen.
Mikael jobbar hela
dagen och troligen hela kvällen.
det sista ska tömmas från
antikvariatet eftersom
han slutar med det nu.

Svärmor ska få en blomma,
men det tar vi en annan dag
när Mikael har mera tid.

Morsdag tappade
sin betydelse i år.

Saknar dig mamma!!

Ti amo, piano och en liten staty

Igår var vi på teater.
I Edgars skola.
Telma linjen i Lannäslund
har en helt fantastisk personal,
helt fantastiska elever
och så hade de också
den helt fantastiska Oa Lönnbäck
med sig.
De har övat hela vårvintern
och hela våren och igår var det dags.

De hade tre föreställningar
och föräldrar och vänner
var bjudna till den sista.

Pjäsen hette "Ti amo, piano och en liten staty"
och den handlade om livet i Telmaparken.
En alldeles underbar historia
som innehöll humor, kärlek
och vardagsliv i en liten park.
Med den lilla statyn
som en central figur.
Som såg och hörde allt.

Edgar spelade Romeo,
som var hemligt förtjust i Julia.
De möttes varje dag i parken
och till slut fick de varandra
och allt slutade lyckligt.

När de planerade pjäsen
och delade ut rollerna
hade de verkligen tänkt till.
Alla fick spela en roll
som perfekt passade deras personlighet.
Och de lyste!!
Det var underbart att se!

Jag är så tacksam över
att Edgar fick vara en del av detta!
Och jag är så tacksam
över att jag har fått lyckan att
vara en del av hans liv.
Att just han blev just min son.

Större rikedom kunde
jag inte ha haft i mitt liv.

På gränsen till sommar

Valborgsmässoafton idag.
Vi är på gränsen till sommar.
Och vet ni, jag är glad!

Så där på riktigt.
Som jag brukade vara förr.

Vintern och vårvintern
var så tunga.
Så sorgliga,
och aldrig har jag varit
så lågt nere.
Så långt inne i sorg.

Jag har ju förlorat förr.
En man, en pappa,
släktingar och goda vänner.
Men att förlora mamma
var som att förlora mig själv.

Men jag är tillbaka nu.
Lite mer sliten,
lite omskakad,
men återigen mig själv.

Glad som jag brukar vara.

Lycklig med de mina
som jag vill vara.

Och snart är det sommar.

På riktigt.

Äntligen vår!!!

Det börjar ordna upp sig här.
Visst saknar jag fortfarande mamma
men jag klarar av
att leva med det.
Ibland slår det mig
att jag borde ringa henne,
men så inser jag hur det är.

Men livet fortsätter
för mig och mina favoritkillar.
Vi hade en riktigt lugn
och skön påskhelg
med bara ingentingdagar.
Visst gjorde vi saker,
men bara sånt vi ville.

Och jag har börjat måla igen.
Har målat en sorgetavla
som kanske inte är
nåt jättestort konstverk
men den är viktig för mig.
Har också fått ett par
beställningsjobb
vilket alltid piggar upp.

Och det är äntligen vår!!!

Som vi har väntat!!

Dagarna går, och våren kommer

Dagarna går.
Konstigt nog.
Sorgen efter mamma
är ännu stor,
men nu börjar den
sakta övergå i saknad.

Jag kraschade ihop lite
några dar efter begravningen
och var hemma med nån
slags utmattning.
Sov och sov och sov.

Nu börjar det lätta.

Jag kan så småningom
glädjas över solen,
takdroppet, och att våren
faktiskt verkar
vara på kommande.

Plockade fram
lite påskpynt och
kände mig lite glad över det.

Livet går vidare,
så är det bara.
Men fortfarande
är jag väldigt lättrörd.
Inte bara av sorg,
utan det kan vara nåt helt annat.
Igår var jag i ishallen
och tittade på lokala
förmågors is-show,
och när de små isprinsessorna
skrinnade in i sina
fina dräkter rann mina tårar.

Nån vacker musik
kan få mig att
reagera likadant.

Känslorna på ytan.

Men, det är inget fel på att känna.
Det är bara att låta det komma fram.

Och glad påsk förresten!

Ett fint farväl

Igår hade vi begravning för mamma.
Det var så sorgligt.
Men så vackert.

Prästen var bra,
musiken var vacker
och blommorna var fina.

Många hälsningar
och adresser
och väldigt mycket kärlek.

Minnesstunden
var som jag tror att
mamma velat ha den.
Inte så mycket program
utan mest en chans
att vara tillsammans.

Lite program hade vi nog.
Min bror sjöng vår "familjesång".
En sång som pappa
skrivit texten till
och som Håkan Streng
gjort musiken till.

Edgar delade ut kärlek
i form av röda hjärtan
till alla bord och sen
hjälpte hans pappa honom
att berätta lite om mommo.

Jag läste en sak som jag
skrivit om mamma
och så läste två av mammas
barnbarn alla adresserna.

Kändes som om
mamma var med oss.

Mamma älskade lila, så många av blommorna var just den färgen.

Tråkigt men hoppfullt.

Det är tråkigt nu.
Vädret suger.
Hur jag mår suger.
Och jag får inget gjort.

Jag stiger upp tidigt.
Går till jobbet.
Kommer hem.
Ligger på soffan.
Slumrar.
Vaknar.
Går och lägger mig.

Och så börjar allt om igen.

Jag fick ändå
äntligen färdigt
två små tavlor
som har stått
halvfärdiga länge.

Jag kände dock
ingen stor glädje i det.

Men.......

.........våren är på kommande.

Min favoritårstid.

Jag känner ändå hopp.
De dager solen skiner
känns det nästan drägligt.

Men först
mammas begravning.

På lördag.

Sen får vi se........

.......ska ändå försöka
öppna en ny canvas.

Man vet ju aldrig.

Man kan måla sorg också.

Eller måla glädje mitt i sorgen.

Om sorg och kärlek

Igår kväll mådde
jag riktigt dåligt.
Sorgen var så stor
så den gjorde fysiskt ont.
I hela kroppen.

Nu på morgonen
känns det lite bättre
och snart ska jag
bada dagsbastu.
Det brukar hela
både kropp och själ.

Det är konstigt
att familjen
blir mindre och mindre.
Först sörjde vi pappa
och nu mamma.
Hela grunden
i familjen är borta.
Och i och med
att grunden är borta
sörjer man på nåt sätt
hela familjen.
Det är ju konstigt
för man har ju
syskonen kvar.

Men cirkeln är bruten
och den kommer aldrig
att bli hel igen.

Om en vecka
ska vi ha begravning.
Och jag vill att det
ska bli en fin dag.
Att vi gör det fint.

Det kan vi nog.
Mamma och pappa
har lärt oss sånt.

De har lärt oss kärlek.

Lila ska hon få

Jag jobbar nu igen.
Det känns riktigt bra.
Jag behöver rutin
och vardag just nu.

Idag hade jag kort dag
och jag hann till stan efter jobbet.
Jag var och beställde
blommor åt mamma.
Till begravningen.

Mammas begravning.
Det känns så konstigt.
När pappa dog
kändes det också konstigt.
Men då hade vi mamma kvar.

Nu är de båda borta.
Och saknaden är dubbel.

Lila blommor ska hon få.
Mamma tyckte om lila.
Syrenlila.
Och så mörklila.

Edgar hade velat ha röda.
För rött är kärlek.
Men nu blev det lila.

Det är också kärlek.

För det är så mamma.

Om man inte tänker

Edgar kom hem idag!
Han har varit på pappavecka,
och det har varit bra.
Jag har varit sorgsen.
Och så har jag haft mycket
praktiska saker att ta hand om.

Men nu är han hemma,
och det är så skönt.
Vi har pyjamasdag
mitt i det vackra vädret,
han och jag.

Vi donar på
i varsitt rum,
men ibland går vi in
till varandra och kramas lite.

Allt känns faktiskt
nästan som vanligt.

Om man inte tänker.

Så idag tänker vi
inte så mycket.
Idag försöker vi
njuta av det vanliga.

Vi tänker mera en annan dag.

Bilden är tagen i höstas när vi var ute och vandrade på stan, Edgar och jag.

Vår vackra mamma

Nästan fyra dagar.
Fyra dagar utan mamma.

I söndags på morgonen dog hon.
Helt plötsligt.
Så plötsligt
så att vi inte hann dit.
Vi kom fem minuter för sent.

Men vi var alla där
kvällen före.
Alla hennes barn
med män och fruar.
En sista gång fick hon
ha oss alla omkring sig.
Hon älskade ju sånt.
När alla var med.
När det var prat och stoj.

Nu är hon borta.
Men hon är ändå med.

För alltid.

Vår vackra mamma.

Svårt att skriva

Jag har alltid haft lätt
att skriva om svåra saker.
Det har hjälpt mig
att hantera dem
Och jag hoppas
att det nångång
har hjälpt nån annan
som gått igenom samma sak.

Men nu
är det plötsligt svårare.
Nu när allt bara
blir värre och värre.
När vi inte kan hjälpa.
När vi står maktlösa.

Kanske kan jag senare.
När mitt huvud hinner med.
När det känns
som om tiden slutat rusa.
Nu känns det
som om den tar slut.

Sen, när inget
längre är som
det varit.

Edgarvecka, äntligen!

Idag kommer Edgar hem!
Han har haft pappavecka,
men nu är det vår tur.

Ska bli så skönt
att ha honom hemma igen.
Har saknat hans kramar.
Mera än vanligt nu förstås.

Han ska få komma med i kväll.
Han ville också hälsa på mommo.
Hon är på sjukhuset igen
så han får komma med
en liten stund bara.
Han orkar inte vara så länge
när nån är på sjukhus.
Och så blir han så bekymrad.
Sjukhus är inte bra, det vet han.
Folk som ligger på sjukhus kan dö.
det har han fått erfara.

Men han ville ändå komma med.

Han vill se sin mommo.

De är ju så goda vänner.

Kärlek, ni vet.

Man skriver det man lever i.

Jag skriver mycket om mamma nu.

Förstås.

Och om hur det här

påverkar mig.

Förstås.

Man skriver ju det man lever i.

Just nu, just idag.

Eller igår.

Min egen reaktion 

förvånar mig lite.

Jag har alltid varit stark.

Har varit lugnet själv.

Det är jag nog nu också

på sätt och vis.

Men samtidigt kan små saker

få mig att krascha helt.

Jag hade en bra dag igår.

Åtminstone från morgonen.

Det var bra ännu 

när jag var hos mamma.

Men när jag skulle gå därifrån

tittade hon på mig och sa:

"Mina gulliga barn!"

Bara de orden.

Jag var ledsen hela kvällen.

Fast glad över att hon sa det.

Men nu är det en ny dag.

Och jag känner mig starkare.

Snart ska jag gå dit igen.

Och jag ska vara glad.

Vi ska dricka kaffe.

Prata lite.

Bara sitta tysta.

Bara vara tillsammans