Tänka sig!!!

Edgar fyller år idag.
17 år.

"Tänka sig, 17 år", sa han.

Jaa, det säger jag också.

Det var ju alldeles nyss
han var en liten skruttunge.
Busig och envis som synden.
Envis kan han vara än,
men busigheten har
blivit till en härlig
glimt i ögat.

Så idag ska vi fira.
Tårtorna står klara
i kylskåpet och väntar
på att gästerna ska komma.

Edgar har väntat länge redan.
Ända sen tidigt i morse.

Nu är det inte länge till.
Om en timme dyker de första upp.

Edgar älskar kalas!!

Och min skruttunge
kommer han alltid att vara.

Skön midsommarhelg

Vi har haft en riktigt
skön midsommar.
Vi har gjort så lite
som möjligt.

Ätit gott har vi.
Vilat och slappat.
Och idag har Edgar och jag
varit på promenad med mommo
och plockat midsommarblommor.
Hon älskar att plocka blommor.
Och samla stenar.
och plocka grässtrån.

Edgar var lite motsträvig först,
men sen började han också plocka.
Bara vita blommor.
Vet inte om det var
för att han tyckte att de vita
var de finaste
eller om det var för att de
var närmast vägen vi gick på.
Han är ju lite lat,
så det kan nog ha varit
det senare alternativet.
Fin bukett blev det i alla fall.

Och nu har vi fått glass
så nu kan vi fortsätta slappa.

Och måla lite.
Men bara lite.

Den (nästan) heliga tuppluren

Hos oss gillar vi att sova.
Eller, vi gillar att kunna
sova när det behövs.

Somnar man så
behöver man det, tyclker vi.

Så vi försöker alltid
låta den som sover sova.

Jag tog en lååång
tupplur på soffan idag
på eftermiddagen,
och nu är det Mikael
som ligger där och sover.

Jag tänkte likadant
när Edgar var liten.
Somnar han på dagen
så behöver han det.

Kroppen och hjärnan
behöver vila ibland.
T.o.m i dagens stress-
samhälle.
Eller, det är ju så
att det behövs ännu mera
i dagens stress-samhälle
än det gjorde förr.

Man har förstås inte
alltid tid att vila dagtid,
men har man det så
tycker jag absolut
att man ska göra det.

Hos oss är vilan sgs helig!

What dreams are made of.......

"This is what dreams are made of",
sjunger Edgar i sitt rum.
Han ser och lyssnar
på sången på Youtube .
Om och om igen.
Det är en jättevacker tjej
och en stilig kille som sjunger.

Han vill vara som de.
Det är hans dröm gjord av.

Vackra människor och kärlek.

Den eviga drömmen.
Kärlek.

Det tar hårt på modershjärtat.
Många av hans drömmar
kommer aldrig att bli sanna.
Hans drömtjej.
Finns hon för evigt
bara i hans drömmar?
Han vill gifta sig nån gång.
Är det också bara nåt
som kommer att förbli en dröm?

Ändå är det ju så bra
att han har drömmar.

Jag tycker
att han är vackrare än
nån annan.
Och det är få som ger
och får så mycket kärlek som han.

Men jag önskar så innerligt
att hans dröm om kärlek
och drömtjejen ska
gå i uppfyllelse nån gång.

That's what my dreams are made of.

Sommarlördag

Vaknade tidigt i morse,
fast jag hade tänkt ha sovmorgon.
men när man vaknar och är pigg
ska man stiga upp tycker jag.
Då har kroppen fått
den sömn den behöver.

Idag blir det lite
strosande på stan tror jag.
Tar kameran med
så kanske jag får lite
roliga "sommar-i-stan-bilder"

Jag har dagen för mig själv.
Det är ett tag sen jag haft
en riktigt egen lördag.

Jag älskar lördagar.
T.o.m nu, när jag är arbetslös,
är det nåt speciellt
med just lördagar.

Jag känner mig liksom
mera ledig än jag gör andra dagar.

Så nu ska jag snart iväg.
kanske till loppis,
kanske till antikhandeln,
kanske bara vandra omkring.

Det här är min lördag.
Bara min.

När Down blir Up

Jag är med i ett par olika
Down-grupper på facebook.
Grupper där alla medlemmar
är föräldrar eller släktingar
till personer med Downs syndrom.
Där finns också vissa medlemmar
som själva har Downs.

Idag hände det igen.
Det som får mina ögon
att tåras gång på gång.
Den ena gruppen fick en
ny medlem.
En mamma som skrev
om deras nyfödda barn
som har Downs syndrom.
Och då börjar kommentarerna
ploppa in. I massor.
Gratulationer, men fram för allt
bilder av andras barn
eller ungdomar med Downs.
Små berättelser, hejarop
och andra uppmuntrande ord.

Minns när Edgar var
en pytteliten skruttunge.
Jag läste nästan inget
om Downs syndrom,
för det finsn inga böcker
skrivna om just Edgar.
Och jag ville inte jämföra
honom för mycket med
"hur de brukar vara".
Han är Edgar.
Han är inte sitt syndrom.

Men jag älskade att se på bilder.
Bilder av andra små
och större skruttungar med Downs.

Och andra tycks också gilla det.

Så idag har vi välkomnat
en ny medlem i den ena gruppen
Med massvis med alldeles
underbara bilder.

Och mycket kärlek.

Skönt att dammsuga?

Trodde aldrig att jag skulle säga det,
men det var skönt att dammsuga.

Jag hatar att städa, det är det tråkigaste
och jobbigaste görat som finns.
Näst efter att diska då.

Jag är alltså en rätt så
dålig husmor.
Laga mat går för sig
(om nån har diskat först
så att man har rum att göra nåt),
att baka går också bra.
Att tvätta kläder gillar jag,
och att torka damm är inga problem.

Men det där eviga dammsugandet.
Det gillar jag icke!

Men nu, när vi bor här,
i den här pyttelilla lägenheten,
går det faktiskt riktigt bra.
Dessutom blir det fort
dammigt här, eftersom
vi sover på soffan i vardagsrummet
varannan vecka när Edgar är här.

Det blir en himla massa
dammande av och an med
sängkläderna då.

Så alltid när Edgar far
tillbaka till sin pappa
är det skönt att dammsuga.

Och att flytta in i sovrummet
för en vecka igen.

Låt oss vara nere.

Jag är en positiv människa.
Jag är född sådan.
Men även om man är det
så måste man få ha sämre dagar.
Skulle nästan vilja påstå
att man bör ha det.

Som jämvikt liksom.

Idag är en sån dag för mig.
En dag när jag helst
bara skulle vilja vara i fred.
Gömma mig i ett par hörlurar
med snyftmusik.
Eller bakom en canvas
med bara mina färger som sällskap.
Eller bara ligga på soffan
under en filt och slöglo
på alla de sämsta TV-serierna
som inte kräver nån
tankeverksmhet alls av en.

Sen brukar det ordna sig.
Känns som om de dagarna
man är nere på nåt sätt
vilar upp hjärnan,
så att den orkar ta nya tag sen.

Man behöver ladda ur,
för att orka ladda upp igen.

Liksom.

Tror jag.

Och det är inte farligt.
Inte alls.
Man behöver inte
gå på högvarv jämt.

Småstadsliv

Vi har måndagstorg eller
kanske det kallas kvällstorg
här i Jeppis alla måndagar från
början av juni till slutet av auguti.

Jag brukar sitta där
med min Gladkonst.
Inte varje måndag,,
men så ofta jag har möjlighet.

Folk säljer allt möjligt där.
Det är bakverk, loppisprylar,
växter och hantverk.
Allt man kan behöva
och inte behöver alls.

Själv säljer jag alltså
mina tavlor, min Gladkonst.
Fast jag säljer väldigt lite.
Det har jag räknat med.
Folk köper sällan tavlor
så där bara, när de är ute och strosar.

Men det gör inget.
Det är ett ypperligt tillfälle
för mig att visa mina tavlor.
Och många stannar och tittar.

Det är hur kul som helst!!

Jag älskar småstadsliv!!

Kompisdag!!

Vilken lyxdag!!
På förmiddagen ringde min telefon.
Det var en mamma till en av Edgars
klasskompisar som ringde.
Hon undrade om de kunde få låna Edgar idag.
De skulle iväg på en utfärd
och de ville ha en kompis med åt sin son.

Äntligen nån som vågade!
Vi har tänkt göra det
men det har inte blivit av.
Och vi har varit lite osäkra
på om nån vill släppa iväg
sitt barn med oss t.ex till stranden.

Det är nämligen inte självklart
när man har barn med något
större eller mindre funktionshinder.
Det kan vara vissa situationer
som inte funkar.
det kan vara svåra dieter.
Och så kan det vara en hel
del annat som det kan
vara svårt att få att funka
om man inte är riktigt
bekant med barnet/människan
i fråga.

Många som har ett
funktionshinder har inga kompisar.
Inte på fritiden i alla fall.

Så idag är det en lyxdag.
Både för Edgar och kompisen.

Sommarbabbel

Vi lallar på här.
Vi har ju sommarlov!

Edgar kom hit i morse
och ska stanna tills nästa torsdag.
Fast han är ju här nästan
varje dag nu.
På dagarna åtminstone.
Hans pappa jobbar
och då för han hit honom
innan han far, och hämtar honom
sen när han slutat jobba.

Jag börjar kunna njuta
av att vara hemma nu.
De slappa mornarna,
de lata dagarna.
Visst funderar jag på framtiden,
men nu just mera på det sättet
att jag söker idéer.

Vad ska jag börja göra?
Nåt helt nytt?
Eller studera nåt?
Nån slags freelancegrej?

Eller bara vänta på hösten.
Kanske det kommer nåt dagisjobb då.
Det brukar det göra.

Men just nu lever vi bara idag.

Bra så.

Fattigt i sommar.

Som jag redan har skrivit så är jag arbetslös nu.
Så det kommer att bli skralt
med ekonomin i sommar.
Det brukar ju tyvärr
ta ganska länge innan
man börjar få pengar från facket.
"Några veckor", sa de.

Oh well.

Sen är jag ju funtad så,
att när jag surat en stund
tar jag sådana här situationer
som en utmaning.
Och som ett sätt att
pröva mig själv.

Hur billigt kan vi leva?
Hurudan mat ska jag koka
för att det ska gå åt så litet
pengar som möjligt?
Och så.

Det är nästan lite kul att testa.
När man vet att det är
en övergående situation.
Och Mikael förtjänar ju också,
och brukar ha rätt bra
med kunder sommartid.
Så nån riktigt kris
är det väl inte frågan om.

Lite mera knapert än
vanligt bara.
Så där så man vet att man lever.

Och det är ju ändå sommar.

Önskar att himlen får vara blå.

Jag är inte religiös, så jag ber inte.
Men jag drömmer.
Och jag önskar.

Just nu önskar jag
att alla barn i hela världen
ska få vakna upp trygga.
Att de ska få leva i en värld
där de inte behöver
förstå vad hat är.
Inte behöver höra ordet terror.

Önskar att vi föräldrar
inte ska behöva förklara
för våra barn varför
människor dödar varandra.

Att vi inte ska behöva lära dem
att vara rädda för andra.
För varandra.

Att alla barn på hela jorden
oberoende av var de bor
ska kunna vakna
på morgonen och se en blå himmel
Oskyldigt blå, som Ted Gärdestad sjöng.
En himmel som inte är svart
av rök eller föroreningar.
En himmel där det inte
flyger bombplan.

Så jag sitter i min
blommiga loppisfåtölj
och målar en tavla.
En oskyldig tavla
där ett blomsterbarn vaknar.
Sträcker på sig och gäspar.
I en trygg vacker värld.

Där himlen är blå.
Bara blå.