lördag 25 mars 2017

Save the world?

Earth hour.
Det var i kväll det.
Måste erkänna att vi
för det mesta glömmer det.
Å andra sidan har vi vår egen
earth hour sgs varje dag.
Vi använder väldigt lite
lampor här hos oss.
I köket och sovrummet
har vi inte ens taklampor,
Kommer troligen inte
att skaffa heller.

Men earth hour är bra.
Som ett statement liksom.
Och det är ju det det
är meningen att det ska vara.

Alla vill vara med
om earth hour.
Det är ju mysigt.
Tända ljus i stället för lampor.
Sitta med familjen och
njuta av stämningen.

Men vad är vi villiga
att göra mer för vår värld?
Sånt som skulle hjälpa på riktigt?

Vem av oss är villiga att
skippa bilen nån dag i veckan?
Vem är villig att ta ett år
utan flygresor?
Vem ställer upp på att
skippa köttätande nån eller
några dar i veckan.

Inte så många tror jag.

Men om många gjorde det
skulle det faktisk hjälpa.
Det är sånt som spelar roll.

Men de verkliga förstörarna,
de stora förorenarna,
har blivit en så stor del
av vår vardag så att det
är svårt att avstå från dem.

Men en dag kanske vi måste.

Om det inte redan är för sent.

För sent att rädda världen.




Smitta!!

Den här helgen blev inte
som jag hade tänkt mig.
Hade planerat en dag på stan
med kära mamma.
Lite loppis, lite butiker
och kanske en kaffe nånstans.

Så, i morse,
meddelade Edgars pappa
att han också blivit sjuk.
Så Mikael och jag åkte iväg
till butiken efter blåbärsoppa,
läsk och lite ett och annat
och förde det åt honom.
Och så hämtade vi hem Edgar.
När man har den här magsjukan
orkar man knappt ta han om sig själv.
Inte en chans att han skulle
orka med Edgar också.

Avbokade träffen med mamma också.
Edgar kan sprida smitta
nu när han varit hos sin pappa
och jag vill absolut inte
att mamma ska bli smittad.

Så, nu håller vi oss här.
Försöker ta det lugnt
och ser vad som händer.
Edgar roar sig på iPaden,
och jag ska måla lite.

Och jag hoppas,
hoppas, hoppas
att Edgar inte får det på nytt!!!


torsdag 23 mars 2017

Tänker på valet

Nu när vi tillfrisknat
kan jag börj tänka på lite
andra saker än magsjuka.

Funderar bl.a på valet
som är på kommande.
Vem ska jag rösta på?
Vilket parti står för sånt
som är viktigt för mig?

Det känns nästan
som att tänka på magsjuka.
Lika jobbigt, rörigt,
och illaluktande.

Politik är ju rörigt
och ofta illaluktande.

Jag har alltid haft svårt
att veta vem jag ska rösta på.
Har ofta röstat på person
i stället för parti.

Partiernas åsikter
går mer och mer in i varandra,
och det är svårt att veta
vem som står för vad.

Men nog ska jag rösta.
På nån som tänker på
min mamma och andra äldre.
På nån som tänker på Edgar
och på att han får en trygg framtid.
På nån som vill att alla
ska få det de behöver
när de är sjuka eller har
det svårt annars.
På nån som vill göra det
lättare att vara företagsam.
Och så barnen förstås.
Barnen är också viktiga.
Modersmålet är viktigt.
Vilket man än har.
Att få förstå
och göra sig förstådd.

Miljön och naturen
ska man också värna om.

Men alla säger ju
att de står för just de här sakerna.
Alla säger att alla ska ha det bra.
Alla lovar att göra sitt bästa.

Att rösta är jobbigt.

Det är kanske ändå
lättare att tänka på magsjuka.



onsdag 22 mars 2017

Det har vänt.

Det har vänt nu, äntligen,
och vi håller på att tillfriskna.
Vi har varit sjuka alla tre.
Edgar och jag har haft "magafari"
och Mikael har haft hög feber.

Men idag känns det bättre.

Vi vilar ännu i morgon
och återhämtar oss,
men på fredan ska vi tillbaka
till skola och jobb.

Det är så skönt när man känner
krafterna återvända!
Kanske det är bra
att vara lite sjuk ibland
så uppskattar man de bra dagarna sen.

Fast nån måtta
får det vara på det också.




tisdag 21 mars 2017

Tveksamt inlägg

När jag började skriva blogg för många år sen,
(då på bloggen.fi) skrev jag om allt.
Ja nästan allt faktiskt.
Mest om livet med Edgar.
Det var ju bara han och jag då, på den tiden.

Jag hade bestämt att jag skulle
skriva ärligt om vårt liv.
Om livet med ett barn med Downs syndrom.
Nu är han äldre (snart 17 år)
och vissa saker har jag blivit
lite tveksam till att skriva om.
Han läser ju inte bloggen,
och han skulle knappast bry sig,
men ändå......

Vill dock ännu skriva om hur det är,
hur vardagen är när han blir sjuk.
Trots att han är nästan vuxen
får jag vara hemma med honom
när han blir sjuk.
På det sättet räknas han som barn.
Han kan ju inte vara ensam hemma
annars heller så det är klart
att han inte kan vara ensam när han är sjuk.

För när han är sjuk är han liten,
trots att han är större än jag i storlek.
Mår han illa håller jag spyfatet,
behöver han tvättas (var som helst på kroppen)
så är det jag som gör det.

Han är liten då.

Han behöver smekas på kinden.

Han behöver lika mycket
praktisk hjälp som ett litet barn.

Och det är mamma han helst vill ha då.

"Mamma, kom, jag behöver dig", sa han idag.
Han kände sig ledsen och ynklig.

Och mamma är mamma.

Egentligen tycker jag att
alla barn borde få ha mamma
hemma när de är sjuka.
Ända tills de blir vuxna.

Downs syndrom eller inte.



Bilden är tagen för länge sen, men så här liten har han känts nu när han varit sjuk.


lördag 18 mars 2017

Grålördag

Hade tänkt mig sol idag.
Men, det är ju inte jag
som bestämmer över vädret
så det är bara att ta det man får.

Egentligen bryr jag mig inte.
Alla väder är väder.

Mikael ska jobba som vanligt,
och Edgar och jag  ska
försöka hitta på nåt.

Han funderar på att fara och simma
så det är ett alternativ för honom.
Eller så blir det en sväng på loppis.
Det gillar vi båda.
Han kan ju simma i morgon.

När han stiger upp
vill han genast veta vad
som ska hända under dagen.
Jag ligger där och har knappt vaknat
och han står bredvid sängen
och vill veta dagens program.

Jag är så dålig på sånt!
Vill ju ta dagen som den kommer.
Gillar inte att ha min tid inrutad.
Så på det sättet går vi dåligt ihop,
Edgar och jag.

Men annars är vi som ler och långhalm.

"Du är min bästa kompis, mamma!"

Och han är min.




fredag 17 mars 2017

Rumskompisar?

Har funderat ganska mycket
på det där med att vara gammal
och otrygg och ensam.
Det har ju varit på tapeten nu.
Åldringarna är många,
och det finns inte platser
så det räcker på åldringshemmen.

Där min mamma bor
finns det många som är ensamma.
Mest kvinnor.
Det är inte så många gubbar
på åldringshemmen.

Många av de som bor där
är ganska ensamma.
Man äter tillsammans,
har kanske nåt program
på dagarna, men sen,
när det blir kväll eller helg
kommer ensamheten smygande.

Många är otrygga
och känner sig ängsliga.

Så varför kunde de inte
få ha en rumskompis?
Där mamma bor har alla egna rum.
Små mysiga lägenheter.
Vackert så,
men ensamhet är inte mysigt.

Kunde inte de som vill få dela lägenhet?
Många av dem är riktigt goda vänner,
och skulle säkert inte ha nåt emot det.

Det skulle vara lite
som när studerande delar lägenhet.

Och tanterna och farbröderna
skulle ha både sällskap och trygghet.

Alla skulle kanske inte vilja.

Men jag misstänker att
många skulle tycka att det var bra.





onsdag 15 mars 2017

Tråkblogginlägg

Jag har haft en släng av magsjuka.
Det börjar ordna upp sig,
och jag är nu inne i det rastlösa stadiet.
Ni vet, när man är för sjuk för att vara frisk,
men för frisk för att vara sjuk.

Tråkstadiet.

Nå, det blir TV, blogg,
och datorunderhållning idag då.
Och lite klädtvättande.

I morgon får jag jobba.
Då borde jag inte smitta längre.

I morgon får vi hem Edgar också,
så jag är glad att jag blev frisk.
Han har varit hos sin pappa
sen förra veckans tisdag
så det ska bli jättekul att få hem honom.
Jag träffade honom i söndags
på mammas kalas,
men det var ju bara ett par timmar.

Så nu ser jag fram emot
helgmys med honom.
Kanske en tur på stan på lördan.
Lunch med mommo eller nåt sånt.

Vi har ju våra rutiner,
Edgar och jag,
så det lär nog bli en pyjamasdag också.



lördag 11 mars 2017

Om respekt (igen)

Idag har jag varit med
min kära mamma i stan.
Vi vandrade omkring lite,
var till torget, på gågatan
och till ett par butiker.

Många bekanta stannade
och pratade med oss.
Berömde mamma för
hur pigg och kry hon är
trots sin höga ålder.
Visade respekt för henne.

Det kändes riktigt bra,
och det var roligt att
se hur glad hon blev.

Vad som inte kändes bra
var att läsa tidningen här om dan.
Läsa om åldringar som
får ligga i sjukhuskorridorer
därför att det inte finns rum för dem.
Att de känner sig bortglömda
och otrygga.

Var är respekten då?
Vem berömmer dem
för deras höga ålder då?

När pengar blir viktigare än respekt.

Nu är det valtider igen
och många av kandidaterna
pratar varmt om allt de
ska göra för att barnen ska ha det bra.
Att barnomsorgen ska funka.
Och ja, det ska de göra!
Barnen är så viktiga.
Men när det gäller det
grundläggande
som mat, en trygg plats
att sova på, hygien och sånt,
har barnen för det mesta
föräldrar som ser till att det funkar.

Men alla föräldrar
har inte barn som hjälper
dem med sådana saker.

Jag vill inte tillbringa
mina sista dagar i en korridor.
Ingen vill det!

Knappast vill politikerna det heller.

Pengar får aldrig vara viktigare än respekt!!





torsdag 9 mars 2017

Härligt paket!!

Hämtade nyss ett paket.
Ett alldeles superhärligt ett.

En liten låda full med
kortkartonger och tusch.

Oritade kort som ska
bli handritade födelsedagskort.

Ser redan framför mig
hur jag kommer att sitta
på balkongen i kvällssolen
och rita kort.
Kanske ett glas rött
på bordet bredvid mig.

Korten kommer att bli sååå fina
och glädja alla som får dem.

Låter mysigt, eller hur?

Sanningen är att jag
varken har köpt bord
eller stolar till balkongen än,
och vin dricker jag sällan numera.
Dessutom är jag så lat
så jag kommer antagligen
inte att orka slarva med mig
allt material ut på balkongen sen.

Så troligen sitter jag inne och ritar.

Kastar en blick
ut genom fönstret nu som då.

Och njuter av att se
att solen skiner där.

Korten bli hoppeligen fina ändå.



onsdag 8 mars 2017

Grattis??

Internationella kvinnodagen
har varit och farit.

Vissa har fått rosor,
vissa har fått choklad.
och många har blivit gratulerade.

"Grattis på kvinnodagen!"

Grattis på kvinnodagen??

Förstår inte riktigt det där.

Grattis till vad?

Till att vi är födda till kvinnor?
Tjaa, nå, nog är det ju bra att
få vara kvinna.
Till att vi är mammor?
Nååå, det har vi morsdagen till.
Och alla kvinnor är inte mammor.
Till att vi är fruar?
Hmm, jag gillar att vara fru,
och är lycklig med min man,
men för vissa kan äktenskapet
vara ett rent helvete.

Så, det där grattiset kan vi
skippa tycker jag.

Istället för gratulationer
kunde vi kanske få höra
saker som faktiskt är nåt värda.

Som att männen vill hjälpa
oss att kämpa för lika lön.
Att de vill arbeta för att det lönar sig
att vara hemma och ta hand om barnen.
Att de vill att de som tar
hand om barnen på dagis
och skolor skulle ha den
lön arbetet faktiskt är värt.

Att de ska lära sina söner
att respektera kvinnor.
Att de ska uppmuntra sina döttrar
så att de vågar göra det de
verkligen vill och inte
bara det som passar bäst för en tjej.

Och sånt.

Jag vet att det finns många män
som vill de här sakerna,
och som arbetar för dem.
Och bra så.

Men än finns det mycket att göra.

T.o.m här i vårt relativt
moderna samhälle.

Så gratulera inte,
hjälp till i stället.

Rosor kan man köpa så där annars bara.

För att man vill.
Inte för att det hör till.









tisdag 7 mars 2017

Skön och lat kväll

Kära maken och jag är på tumis nu.
Edgar for till sin pappa
och stannar där till torsdag nästa vecka.

Alla som är i samma
situation som vi vet hur det är.
Både trist och skönt
på samma gång.
Man saknar honom,
men ändå är det
skönt att få vara
alldeles för sig själva.

Förut hade jag alltid
dåligt samvete för att
jag tyckte att det var skönt
att vara barnfri
men numera skäms
jag inte ett dugg över det.

Inte älskar jag Edgar
mindre för det.

Så ikväll har vi ätit gott.
Druckit kaffe,
ätit lite choklad,
latat oss och bara varit.

Och när Edgar
sen kommer hit igen
är det lika skönt det.

Balans, ni vet.


måndag 6 mars 2017

Mamma, jag blir stressa!!

Försöker lära Edgar att
röra sig ute själv lite.
Bara korta sträckor,
som till simhallen t.ex.
Vi bor ju ganska nära,
så jag följer honom bara
en bit så att jag ser att
han fixar korsningen
vid Rådhusgatan.

Sen får han gå resten ensam.

Idag frågade jag honom
om han vet vad han ska säga
om nån kommer och försöker
få honom med nånstans.

Några andra kids t.ex,
som vill jäklas lite
och lura honom med nånstans.

"Mamma de e svårt,
jag vet int", var första svaret.

Sen blev han arg på mig.

"Jag blir stressa!"

Nå, till slut kom vi överens
om att han ska säga att
han ska och simma och
inte kan följa med.

Jag förklarade också
varför jag pratade om det här.
Att det är för att jag är orolig
för honom, och vill att allt
ska gå bra när han är ensam.

"Du behöver int va orolig,
jag klarar mig!"

Sa han.

Bestämt.

Hönsmamman är fortfarande lite orolig.

Men stolt.



Bilden är tagen i somras.

söndag 5 mars 2017

Slut på semestern då

Så tog den slut, semestern.
Det känns helt ok,
för jag har verkligen
tagit det lugnt.

Fått den vila jag
så väl behövde.

Nog hade jag haft att göra,
men jag är ju lite sådan,
att jag lever efter mottot
"varför göra det idag,
som du i stället kan göra i morgon",
så struntade jag i det.

Så här står ännu ett par
ouppackade lådor.
En del saker väntar
på att bli upphängda
på väggarna och den där
nya golvmoppen
har jag ännu inte köpt.

Men jag har vilat.

Och det var det jag behövde.

I morgon blir det jobb igen.

Och det behöver jag också.





lördag 4 mars 2017

Endera dan gräver jag fram nitarmbandet.

Det är konstigt.
Jag menar, lite mysko.
Hur kan den plats där man lever
inverka på hur man är?
Hur man känner sig.
Eller är det så konstigt?

När vi bodde i Larsmo
i vår röda stuga
var jag på god väg att bli
något av en trollmor.

Vild i håret,
färgglada kläder.
Lät t.o.m håret bli grått ett tag.

Nu, när vi bor i stan
känner jag att jag går tillbaka
till mitt solglasögon-läderjacka-jag.

Och håret ska vara mörkt,
helst svart.
Endera dan kommer jag
att gräva fram mitt
nitarmband igen.

Trollmor, hon stannade kvar i Larsmo.




torsdag 2 mars 2017

Han gör det han ska, och that's it.

Edgar och jag var ute och traskade lite.
Det är just det man gör
i sånt väder som det är idag.
Man traskar.
Plaskar, slaskar, traskar.

Vi gick till Skorpan,
och det är ju tack och lov
inte så långt.
Vi hann inte blir så värst
blöta om fötterna.

Och som goda vännen
Cika sa när vi gav oss
av från Skorpan:
"Man kan inte bli mera än genomblöt"

När Edgar går på café
så går han på café.
Han äter och dricker det han ska
och that's it.
Att umgås är han inte
speciellt intresserad av.

Så han åt sin bulle,
drack sin limsa,
och sen sa han.
"Nu e ja klar, nu går vi"

Inget onödigt trams.


(Bilden är från ett Skorpan-besök 2014, när de nyss hade öppnat)

onsdag 1 mars 2017

Hans kompis Paddan

Vi fortsätter ha sportlov.
Med Edgar är det inte helt enkelt.
Jag försöker se till
att vi har en programpunkt per dag.
Åtminstone.

Inte nödvändigtvis sport,
men nåt att göra.
Nåt ärende på stan,
eller nån träff med mommo
eller nån annan.

Vanligen räcker det med det.
Sen är han nöjd att
vara hemma resten av dagen.

Han har ju inga kompisar.
Han har sin iPad.
Och oss.

Det låter kanske hemskt,
att hans iPad är som en kompis.
En slags ersättning.

Men han har aldrig
haft kompisar på fritiden.
Utom i fotbollslaget,
och när han simtränar.
Men de är då.
Hemma är han ensam .

Det verkar dock inte
störa honom nämvärt.
Han gillar nog tanken
på att ha kompisar.
Men sen när det kommer
till att förverkliga det
är han inte så intresserad.

När vi träffar jämnåriga
släktingar t.ex sitter
han ändå helst med oss vuxna.
Eller om nån kommer hit
så går han in i sitt rum efter ett tag.

Så är det bara.

Och inte vet jag,
kanske det är bättre med
en iPad som kompis
än ingen kompis alls.

Och kanske är det som vanligt så,
att det stör mig mera än det stör honom.

Han är sitt vanliga coola jag han.