Ett hus att vara lycklig i.

Vi tänkte sälja huset och flytta till stan.
Det skulle vara mest praktiskt för oss att bo i stan.

Men så är det ju det här huset.
Ett hus där det är lätt att andas.
Lätt att vara lycklig.
Vårt första gemensamma hem

Vi älskar ju det här huset.
Inte kan vi sälja det.

Och det är ingen snö på potatislandet.
Jag vill sätta potatis i vårt runda potatisland i sommar också.
Och plocka världens godaste hallon från våra vildvuxna trädgårdshallonbuskar.

Så vi stannar kvar ett tag till.
Kanske länge till.

Stor Eddi och liten Eddi.

Min systerdotter är fenomenal på att ordna fester.
I går var vi där på deras yngsta sons namngivningsfest.
Inte dop, men namngivning.

Det var så fint.
De hade samlat alla sina släktingar och närmaste vänner och känslan av värme och kärlek tassade omkring i alla vrår. Värmde och växte.
Lillgossen kände nog det också, för han bara var nöjd och lugn hela kvällen.

En liten ceremoni med fin diktläsning, tal och sång var det, och sen åt och drack vi och umgicks resten av tiden.
Det var så fint när alla barnen sjöng "Måne och sol".
Edgar var med också och man riktigt såg hur han njöt.
Han var annars väldigt stolt över att lillkillen fick namnet Eddi.
"Det är som jag", sa han, "stor Eddi och liten Eddi"
Och fast han annars är rädd för små barn så vågade han fram och kände lite på babyns huvud.

En liten Eddi var precis vad vi alla behövde nu.

Tonårsmusik?

Han är 13 år och han älskar musik.
Som de flesta tonåringar.
Men hans musiksmak är lite annorlunda än andra tonåringars.
Jo ibland lyssnar han på sånt som andra kids lyssnar på, men för det mesta går han sin egen väg.
Som i så mycket annat.

Igår när vi kom hem sa han: "Mamma jag går till mitt rum och lyssnar på musik"
"Ok", sa jag,"gör det".
Det gick ett par minuter och sen började tonerna av fiolmusik strömma ut högtalarna.
Ungen lyssnade på Vestersundsby spelmäns nya skiva :)

Just nu är det countrymusik i hans rum.
Line dance, det är grejer det!

Men som sagt, ibland är han en helt vanlig toårskille som lyssnar på Robin och Michael Jackson och sånt.

Det är på gång!!

Nu börjar det kännas att våren inte är långt borta.
Ja ja, jag vet att det bara är början på februari, men det känns ändå.

Första tulpanbuketten har vissnat, och man tycker att de är sååå vackra fast de är vissna.
Man börjar se hur smutsiga fönster man har, men man tycker bara att det är ett vårtecken och struntar i att göra nåt åt det.
En ensam fluga vaknar och surrar förvirrat omkring i rummet men man bara njuter av ljudet och ids inte ens störa sig på den.
Man letar febrilt efter sina solglasögon för nu börjar det ju äntligen bli dags att använda dem igen.

Så det är faktiskt på gång!
Våren är snart här!!

Min favoritårstid :)

Vi-andan

Det är väldigt populärt numera att ordna en massa fritidsaktiviteter med sina arbetskompisar.
Inte bara på min arbetsplats, utan så där överlag.
Inget fel i det förstås, jag förstår tanken.
Det är för att främja "vi-andan" på arbetsplateserna.

Men jag känner mig lite udda  (igen!) när det gäller det där.
Jag gillar det inte riktigt nämligen.
Och då har jag ändå världens bästa arbetskompisar.
Men vi har ju en jättebra "vi-anda" ändå.

När jag är ledig vill jag helst bara umgås med min man och våra barn.
Jag tycker nämligen att det är ännu viktigare att främja "vi-andan" inom familjen.

(Och så skickar jag en jättekram till mina arbetskompisar! Vi ses på måndan!)

Julfunderingar med vemod

I år är det första julen i mitt liv som vi firar utan vår älskade Pappa.
En annorlunda jul.
En vemodig jul.

Men också en glädjens jul, för vi är ju ändå många kvar som får fira tillsammans.
Mest firar jag ju bara med min egen lilla familj, och med mamma, men både på juldagen och på annandag jul ska vi umgås lite med resten av våra familjer.

I år när jag tänker på Pappa med sån saknad, känns resten av familjen och släkten viktigare än vanligt.
Man kramar om dem lite extra hårt när man träffar dem, och även till sina släktingar längre bort skickar man en extra varm kram och tanke via julkort eller facebook.

Det är väl så det funkar när man emellanåt blir påmind om livets skörhet.
Man blir samtidigt påmind om dess skönhet.

God jul till er alla!
Sköt om varandra.

Nu är det jul igen....

"Jag är så stressad, och jag har inte hunnit byta till julgardiner!"
Hon såg nästan vild ut i blicken, hon som sa det.
"Men skit i det då!", sa jag, "Nog blir det jul ändå."
Nej, det kunde hon inte, för det hör ju till att man ska byta gardiner i alla rum till jul.

Inte hos oss.
Det här hemmet har inte sett en julgardin på många år.
Här hänger samma gardiner i fönstren året om, och flera år i rad, tills vi tröttnar på dem.

Och det är ju inte bara de där förhärdade gardinerna som stressar folk inför jul, det är ju en massa annat också. Maten, klapparna, bakandet, städandet, osv osv.

Men man måste inte.
Ok, vill man så ska man ju förstås, men om man blir stressad och irriterad av det så tycker jag att man ska ta ner det till minimi. Det är ju bara ett par dar det är frågan om!
Sen är det över, och i värsta fall sitter man då där med ångest över att det kanske inte blev så bra som det borde ha blivit.
Och sen ska ju de där förhärdade gardinerna ned igen.

Vi har slutat stressa över julen.
Visst får kidsen lite julklappar, men inga stora mängder.
Visst äter vi gott, men vi har skippat allt sånt som "hör till" men som nästan ingen egentligen gillar.
Vi springer inte som galna mellan släktingarna och hälsar på, utan vi är hemma tillsammans och njuter av att vi är lediga lite extra. Släkten kan vi träffa nån annan gång.
Vi sover länge, vi pyjamastassar halva dagarna och vi har det så där allmänt skönt.
Och sen är julen över och det blir nyår, och nyårsafton har vi inte firat på många år.
Och sen börjar vi vänta på ljuset, och våren.

Och vi byter som sagt inte gardiner då heller :)