För det mesta ganska långsamt, men vem har bråttom.
Förr när jag väntade hem Edgar med VIP-taxin (när vi bodde i stan) fick jag alltid stå i fönstret och spana och vänta på honom. Det kunde ta över en halv timme ibland efter att han lämnat skolan innan han var hemma, för de skulle ju lämna av andra också längs vägen. Jag gick emot honom och kollade att han fick med sig alla handskar och skolväskan och sånt. Och dessutom litade jag inte riktigt på att han gick direkt ur taxin till dörren, så jag var rädd att missa honom. Fast inte tror jag egentligen att taxichauffören skulle ha låtit honom smita iväg om jag inte hade varit i dörren.
Men sånt kan man heller aldrig vara riktigt säker på.
En gång blev han avsläppt vid fel hus när det var en ovan chaufför.
Det gick bra ändå den gången, tack och lov.
Men nu är det andra tider.
Jag donar på här hemma i allsköns ro och han knackar (snarare bankar, han är ju tonåring) på dörren när han kommer hem.
Skolväskan är med, handskarna är med, och mössan är med.
Allt är som det ska vara.
Livet med Edgar blir enklare och enklare hela tiden.
Han håller på att bli vuxen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar