Han finns.

Det är konstigt ibland med saknad.
Hur den blir fysisk.
Hur man kan känna en doft,
eller känna hur nån saknad
person kändes.

Jag såg en gammal farbror
i ett TV-program en kväll.
Han hade så fint vitt hår.
Precis likadant som pappa hade.
Lent och mjukt.

Och plötsligt var det som om
jag kände pappas hår i min handflata.
Hur det kände att smeka hans hår,
som jag så ofta gjorde då på slutet.

Det var en så konstig känsla.

Trösterikt på ett sätt.

Som om han finns.

Fast han inte finns.