Överskattad positivitet?

Mer och mer hör man,
och läser inlägg
som handlar om att
positivt tänkande är dåligt.

Att det ger motsatt effekt.
och att det är konstlat.

Jag har väldigt tudelade känslor
när det gäller detta.

Jag håller med.
På ett sätt.
Men jag håller inte med.
På ett sätt.

Jag tycker att positivt tänkande är bra.
Riktigt bra faktiskt.
Men inte om det är på låtsas.
Inte om man inte känner det på riktigt.

Det är ju bara så att vi människor är olika.
Vissa tar saker och händelser
mera positivt än andra.
Vissa är födda till mer grubblande.

Själv är jag född positiv.
Men det har faktiskt
varit negativt ibland.
Ibland tar jag allvarliga
och tragiska saker så lugnt
så jag blir orolig själv.

Inte så att jag inte sörjer
det som ska sörjas.
Inte heller så,
att jag inte förstår allvaret
i det tragiska.

Men lite så,
att jag tänker "ok, då är det så här".
Och sen grubblar jag inte
mera på varför det hänt.
Jag tar det bara liksom.

Men sen är det ju också så,
att man inte heller kan vara negativ
om det är konstlat.
Man kan inte grubbla
bara för grubblandets skull.
Man får skratta mitt i sorgen.
Om det känns så.

Man kan inte strö aska i håret
om det känns bättre med glitter.

Positivt eller negativt?

Det är väl det äkta som är viktigast.

Att man är som man är.

Inte som man tror att man borde vara.