Det är livet som kommit emellan.
På ett väldigt otrevligt sätt.
Vår älskade mamma
är allvarligt sjuk.
Och det finns inget
hopp om ett gott slut.
Det tar musten ur oss alla.
Man blir trött av att sörja.
Av att samtidigt
försöka hålla humöret uppe.
För hennes skull.
För Edgars skull.
För att orka leva som vanligt.
Fast inget är som vanligt.
Kommer aldrig mera att bli.
Så nu finns vi barn hos mamma.
Vi är där så ofta vi kan.
Det här nuet kommer inte tillbaka.
Mamma kommer inte tillbaka.
Men vi skrattar också.
Med mamma.
Som, som vanligt, är lugnet själv.
Mitt i allt lidande.
Lite senare idag ska vi dit.
Alla syskonen.
Men just nu,
en liten stund till,
är jag hemma och tömmer skallen.
Gör ingenting.
Låter kropp och själ vila.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar