Det som inte dödar en gör en stark?

Det här kan ju inte vara sant!
Jag har inte skrivit blogg sen i mars!
Och jag har inte en aning om varför.
Ibland blir det bara så.

Det har i sanning varit
en konstig vår och sommar.
Coronan kom, och inget var som förr.
Min rehabilitering blev
uppskjuten på obestämd tid.
Min andra period av
arbetspraktiken kom igång först i juni,
fast den borde ha startat i mars.
Allt pausades.

För mig gjorde det dock gott.
Om man är sjuk, utmattad,
deprimerad eller vad det nu är,
så är det väldigt hälsosamt
med en period när man
har tillåtelse att bara vara.
Man har inga krav på sig,
man behöver inte prestera,
och får leva efter vad kroppen säger.

Jag är ju en sån som ändå vill göra nåt.
Vara kreativ på nåt sätt.
Jag hade ingen lust med tavlor just då,
så jag började måla möbler.
Jag köpte billigt, eller fick gratis,
stolar, små bord och annat
som jag tyckte behövde få nytt liv,
och så började jag på.
Och jag hade jätteroligt!

Andra praktikperioden kom och gick
och under den tiden målade jag
så mycket jag hann eller orkade.
Jag sov väldigt mycket då,
att jobba och vara social kräver
långa tupplurar för att jag ska
återhämta mig.
Kanske kommer det alltid att vara så.
Kanske kroppen och huvudet säger
att det räcker för min del,
att jag äntligen borde få lugn och ro.

Det som inte dödar en gör en stark.
Så påstås det.
Det kan jag hålla med om,
till en viss gräns.

Men ingen orkar krascha och resa sig
hur många gånger som helst.
Till slut måste man få lugn och ro.

Jag tror jag är där nu.
Vill leva i lugnet.