Utställning

Jag börjar det nya året med att ställa ut min Gladkonst :)
I kväll var vi och hängde upp tavlorna i Galleri Bruno i Bennäs.

Själva jobbet med att hänga tavlor är inte så kul,
men sen. att se dem hänga där. är riktigt härligt.
Det är som helt andra tavlor när de hänger nån annanstans.

Som om de plötsligt blev lite finare.
Lite så där fåfängt malliga.

Se på oss!!

The King och The Queen
hänger där, stolta över att
få visa upp sina fina kronor av guld.

Paret som är Ut å ped,
ser lite gladare ut än hemma.
Tjejen som ropar Jippiii!!
Hon fnittrar lite extra där hon
slänger gula löv omkring sig,
omgiven av en hop hysteriska katter.

Att ha utställning gläder mig.

Hoppas den gläder andra också :)

Årets första

Dags för årets första blogginlägg.
Inte vet jag om jag har så mycket att komma med,
men jag babblar väl på lite.

Vi hade som vanligt ett lugnt nyår.
Bara Edgar, Mikael och jag.
Vi spelade lite Uno,
tittade på TV och sånt.

Vid tolvslaget skålade vi.
I saft, rödvin och mellanöl.
Don efter person.

Så ringde vi Moa och Mathias
som firade nyår i Tallinn.

Edgar orkade vaka till lite före ett,
och Mikael och jag satt uppe ett tag till.

Så vad ska vi vänta oss av det nya året?
Fred på jorden vore ju bra,
men tror tyvärr inte att det är
en realistisk förväntan.
Men man kan ju ändå önska
att folk skulle ta sitt förnuft
till fånga och uppföra sig lite.
Ha mera förståelse för andra.
Ta hand om varandra bättre.

För oss själva önskar jag god hälsa förstås.
Och att vi ska få flytta till stan.

Lika knäppa som förr lär vi väl vara.
Och så ska vi älska varandra.
Fortsättningsvis.

Gott Nytt År alla!

Det var det det.

Det var julen det.
I morgon kallar jobbet,
Fast bara för tre dager,
sen har jag långledigt igen.

Vi har haft en riktigt skön jul.
Mamma har varit hit.
Moa har varit hit,
och idag var vi på mat till svärmor.

Jag har skrivit massor i helgen,
Det var nånting som måste ur mig tydligen.
Nånting som har grott länge.

Få se då vad jag gör av det.
Kanske gömmer jag det'
eller kanske delar jag det med andra.

Tiden får visa.

Hur som helst så var julen bra.
Alla nöjda och allt frid och fröjd.

Life is good!

Julpyssel och brev till presidenten

Veckan har gått fort.
Har julpysslat lite
både på jobbet och hemma.
Nå, här hemma bestod
pysslander
bara av att klä julgranen.
Vi brukar julpynta ytterst lite
och i två år har vi inte haft
nån julgran alls.
Vi har haft ett julstaffli.
Dvs hängt julbelysning
och lite julgranssaker
på min pappas gamla staffli.
Det har funkat bra det också.
Riktig gran vågar vi inte ha
eftersom jag blev allergisk senast.
Men i år ville mamma slippa
sin gamla plastgran.
Hon tyckte att den var för stor.
Så nu har vi den här då.

Och så har jag skrivit till presidenten.
Som så många andra.
Nu är det bara att hoppas
att våra mail gör nån skillnad.
Åtminstone har de ju noterats.

Dagens känsla

Regeringsgubba i Stan
verkar ju ge sjölva fan
Di struntar i folk
och snart måst vi ha tolk
för att få tala som vi e van

Lilli Kola
14.12 2016

Låt alla Lucior lussa!

Har läst inlägg och kommentarer
om mörkhyade Lucior.
Och sett bilder på
alldeles underbart söta
små Lucior.
Alla så vackra,
och med ögon som lyser
i kapp med ljusen i deras krona.
Lyser av glädje.
Glädje över det vackra
i att få bära den vita dräkten
och luciakronan.
Glädje över att få gå
med i luciatåget,
eller lussa för familjen.

Så bilder delas då förstås.
man vill glädja även andra.

En bild som delats ofta
är en bild på en vacker
mörkhyad liten Lucia.
Underbart söt,
och så stolt över att få vara Lucia.

Då smyger de sig in.
Kommentarerna av arga osäkra vita män
Eller kvinnor.
Fast det verkar mest vara män.
Kvinnorna kanske minns
hur roligt det var att få vara Lucia.
Rädda vuxna vita män.
Gnällande över att Lucian är mörk.
"Lucia ska vara blond!"
Men jisses!!
Stackare!
Hur rädd är man inte om ens
tillvaro rubbas av
en liten mörkhyad Lucia.

Och de tror att de har rätt.
Rätt att döma.
Rätt att kritisera.
Rätt att döda glädjen.

Skäms på er!!

Måste skriva om rädslan

Jag blev jätterädd i torsdags.
Så rädd att det ibland sitter i än.

Edgar bor ju här hos oss
varannan vecka, och varannan
vecka hos sin pappa i stan.

I torsdags skulle vi byta vecka
och han skulle komma hit.
Men jag skulle jobba kväll
så vi hade kommit överens
om att hans pappa hämtar
honom från skolan klockan
fyra och har honom tills
Mikael jobbat färdigt klockan sex.

Jag hade avbokat Edgars
taxi redan flera dagar före,
och jag hade även meddelat skolan
att han ska bli hämtad av pappa.

Lite över fyra ringer min telefon.
Det är Edgars pappa som
är orolig och undrar var Edgar är.
När han kom till skolan
var där mörkt och låst.
Alla hade gått hem.

Jag blev alldeles kall.
Fattade att nu hade det gått snett.
På flera håll samtidigt.

Jag ringde taxifirman
och fick tack och lov
tag på chefen där.
Han kollade deras lista
och konstaterade att Edgar
blivit hämtad klockan tre.
Sen ringde han taxichauffören
som sa att han släppt av Edgar
i Furuholmen och åkt vidare.

Utan att kolla om nån var hemma och släppte in honom.
Utan att kolla!

Genast när jag avslutat samtalet
med taxibossen fick jag ett annat samtal.
Det var en granne som sa att hon stod
på vår gård och hade Edgar i sin bil.
Jag bad henne vänta ett par minuter till
för jag visste att Edgars pappa var på väg dit.
Medan vi pratade körde han
in på gården där och allt
ordnade sig.

Sen på kvällen fick Edgar att berätta vad som hänt.
När han märkte att ingen var hemma här
hade han försökt springa
efter taxin och stoppa den,
men den såg honom inte och åkte iväg.
"Då blev jag jättearg!", berättade han för Mikael.
Så då gick han ut till stora vägen
och stoppade en bil.
Stora vägen här är ganska farlig
för det kör en hel dl långtradare förbi
och de håller rätt hög fart.

Nå, hur som helst,
mannen som stannade när Edgar
stod och vinkade var en klok
och vänlig man.
Han såg att Edgar har Downs syndrom,
och han kände en av våra grannar
som också har en tonåring med DS.
Så han ringde henne och frågade
om hon vet vems kille det
är han har stannat för.
Då hoppade hon i sin bil
och åkte hem till oss.
Hon satte Edgar i sin bil och
ringde mig.

Allt ordnade sig alltså.

Men den där rädlsan!!
Rädslan över vad som hade hänt.
Var han var.
Och vad som kunnat hända.
Jisses!!

Ganska osannolikt också att sånt kan hända.
Att både taxin och skolan missar sig.
På samma dag.
För jag hade avbokat taxin!
Och jag hade meddelat skolan!

Nå, allt gick ju bra.
Och alla kan göra misstag.

Och taxibossen lovade dyrt och heligt
att de aldrig mer åker iväg
utan att kolla att nån är hemma
och öppnar dörren för Edgar.

Och så blir det nog så småningom
dags att skaffa en egen telefon åt Edgar.
Och börja öva på att använda den.

Kanske inte blir så lätt,
men vi måste nog testa.