Lila ska hon få

Jag jobbar nu igen.
Det känns riktigt bra.
Jag behöver rutin
och vardag just nu.

Idag hade jag kort dag
och jag hann till stan efter jobbet.
Jag var och beställde
blommor åt mamma.
Till begravningen.

Mammas begravning.
Det känns så konstigt.
När pappa dog
kändes det också konstigt.
Men då hade vi mamma kvar.

Nu är de båda borta.
Och saknaden är dubbel.

Lila blommor ska hon få.
Mamma tyckte om lila.
Syrenlila.
Och så mörklila.

Edgar hade velat ha röda.
För rött är kärlek.
Men nu blev det lila.

Det är också kärlek.

För det är så mamma.

Om man inte tänker

Edgar kom hem idag!
Han har varit på pappavecka,
och det har varit bra.
Jag har varit sorgsen.
Och så har jag haft mycket
praktiska saker att ta hand om.

Men nu är han hemma,
och det är så skönt.
Vi har pyjamasdag
mitt i det vackra vädret,
han och jag.

Vi donar på
i varsitt rum,
men ibland går vi in
till varandra och kramas lite.

Allt känns faktiskt
nästan som vanligt.

Om man inte tänker.

Så idag tänker vi
inte så mycket.
Idag försöker vi
njuta av det vanliga.

Vi tänker mera en annan dag.

Bilden är tagen i höstas när vi var ute och vandrade på stan, Edgar och jag.

Vår vackra mamma

Nästan fyra dagar.
Fyra dagar utan mamma.

I söndags på morgonen dog hon.
Helt plötsligt.
Så plötsligt
så att vi inte hann dit.
Vi kom fem minuter för sent.

Men vi var alla där
kvällen före.
Alla hennes barn
med män och fruar.
En sista gång fick hon
ha oss alla omkring sig.
Hon älskade ju sånt.
När alla var med.
När det var prat och stoj.

Nu är hon borta.
Men hon är ändå med.

För alltid.

Vår vackra mamma.

Svårt att skriva

Jag har alltid haft lätt
att skriva om svåra saker.
Det har hjälpt mig
att hantera dem
Och jag hoppas
att det nångång
har hjälpt nån annan
som gått igenom samma sak.

Men nu
är det plötsligt svårare.
Nu när allt bara
blir värre och värre.
När vi inte kan hjälpa.
När vi står maktlösa.

Kanske kan jag senare.
När mitt huvud hinner med.
När det känns
som om tiden slutat rusa.
Nu känns det
som om den tar slut.

Sen, när inget
längre är som
det varit.

Edgarvecka, äntligen!

Idag kommer Edgar hem!
Han har haft pappavecka,
men nu är det vår tur.

Ska bli så skönt
att ha honom hemma igen.
Har saknat hans kramar.
Mera än vanligt nu förstås.

Han ska få komma med i kväll.
Han ville också hälsa på mommo.
Hon är på sjukhuset igen
så han får komma med
en liten stund bara.
Han orkar inte vara så länge
när nån är på sjukhus.
Och så blir han så bekymrad.
Sjukhus är inte bra, det vet han.
Folk som ligger på sjukhus kan dö.
det har han fått erfara.

Men han ville ändå komma med.

Han vill se sin mommo.

De är ju så goda vänner.

Kärlek, ni vet.

Man skriver det man lever i.

Jag skriver mycket om mamma nu.

Förstås.

Och om hur det här

påverkar mig.

Förstås.

Man skriver ju det man lever i.

Just nu, just idag.

Eller igår.

Min egen reaktion 

förvånar mig lite.

Jag har alltid varit stark.

Har varit lugnet själv.

Det är jag nog nu också

på sätt och vis.

Men samtidigt kan små saker

få mig att krascha helt.

Jag hade en bra dag igår.

Åtminstone från morgonen.

Det var bra ännu 

när jag var hos mamma.

Men när jag skulle gå därifrån

tittade hon på mig och sa:

"Mina gulliga barn!"

Bara de orden.

Jag var ledsen hela kvällen.

Fast glad över att hon sa det.

Men nu är det en ny dag.

Och jag känner mig starkare.

Snart ska jag gå dit igen.

Och jag ska vara glad.

Vi ska dricka kaffe.

Prata lite.

Bara sitta tysta.

Bara vara tillsammans

Ny vecka

Vi har börjat på en ny vecka.
Det är måndag.
Känns som om vi
börjar få nån sorts system
på det hela
fast vi fortfarande är ledsna
över mammas sjukdom.

Människan är en
konstig varelse.
Man anpassar sig
t.o.m till hemska saker.

Vi turas om att vara
hos henne nu,
och hon klarar sig rätt så bra.

Men roligt är det inte.
Inte för nån av oss.

Idag har jag varit där
nu på eftermiddagen
och när jag kom hem
kändes det faktiskt som om
jag skulle kunna göra nåt.
Måla eller skriva
eller bada bastu eller nåt.

I alla fall nåt annat
än att ligga på soffan
och stirra på TV
eller telefonen.