Lite annat också

Nåja, om jag skulle
ta och skriva
ett helt vanligt inlägg då.

Ett som inte handlar
om trötthet,
eller depression.

För det händer ju
faktiskt annat här också.

Jag målar, jag ser på TV,
vi går på loppis,
vi lagar mat, vi diskar,
vi städar (när vi orkar)
Och vi är ute
och insuper frisk luft ibland.

Jag är ju en sån som
kan vara inne och lalla på
flera dagar i sträck
utan att tycka att det konstigt,
men Mikael är så klok
så han tar mig med ut om
jag blir riktigt insnöad.

Och visst är det skönt,
när man bara kommer
sig iväg.

Och i morgon kommer Edgar.
Han har haft pappavecka.
Han är på arbetspraktik nu
så vi ska hämta honom
därifrån i morgon.

Han ska få sina nytvättade
"high schoolmusical-lakan"
och så har jag köpt
hans fredagschoklad.
Och det kommer som vanligt
att bli massor med
kramar och pussar.
Först när han kommer hem
ska det vara en familjekram,
och så brukar jag få
en hel hop med egna
pussar och kramar sen.

Gotta love that boy!!!

Bilden är tagen före Prideparaden 2014.

Och sen då?

Min sjukledighet
börjar gå mot sitt slut.

Har ingen aning om
vad som ska hända sen,
och känner mig
alls inte redo
för "den riktiga"
världen ännu.

Här hemma
mår jag ganska bra.
Är fortfarande trött
och sover mycket  dagtid.
Nattsömnen är lite bättre
än för några veckor sen,
men det varierar.
Och fast jag sovit
på natten är jag trött på dan.

Och jag har börjat drömma.
Oroliga drömmar
om att jag ska söka jobb
eller söka till nån skola.
Och det slutar med
att jag gråter i drömmen
varje gång.

Jag är inte redo.

Blir jag nånsin redo?

Utåt ser jag väl ut
som jag brukar,
men insidan är rörig.

Tankarna snurrar
på i raketfart igen,
och jag funderar
oavbrutet på
vad som ska hända sen.

Tiden går för fort.
Jag hinner inte med.

Man kan ju låtsas

"Men du ser ju nog så pigg
och glad ut!", får jag höra ibland.

Och det kanske jag gör.
Man kan ju låtsas.
Och så går jag ju
inte ut bland folk
när jag mår som sämst.

Och sen är det ju så,
att man faktiskt kan
prata och skratta
fast man inte mår bra.

Man gör sitt bästa liksom.
Och sen är man slut.
Och sover.
Och sover.

Jag har varit sjukskriven
i snart fem månader nu.
Ibland mår jag nästan bra,
och ibland känns det som
om jag plumsar fram
i meterhög snö och inte
kommer nån vart.

Men jag målar.
Och målar.
Och målar.

Glada tavlor.
Bra terapi.

(Tavlan på bilden är målad 2016)

Lite gladare nu

Det känns som om jag
är på väg tillbaka nu.

Fast säker är jag inte.

Det är ju lätt att känna så
när man vet att man får vara hemma
i lugn och ro.

Men jag är gladare.
Jag sover lite bättre.
Och tupplurarna på dagen
har blivit färre och kortare.

Medicinen jag tar
har gjort mig mera
avslappnad,
så jag har inte ont
i hela kroppen längre.

Men fortfarande
när jag tänker på
att eventuellt börja
söka nåt jobb,
eller påbörja nån utbildning
reser sig en mur
i mitt huvud.

Orkar inte tänka på det.

Orkar inte med en omstart.

Ändå känner jag att
jag inte kan gå tillbaka
till att vikariera på dagis.

Men, jag tar babysteps.
Det är det enda rätta nu.

Och kanske blir det så,
att jag blir arbetssökande
i stället för sjukskriven
i mitten av april.

Ingen vet,
inte jag heller.

Hann livet ifatt mig?

Efter en lååång bloggpaus
ska jag försöka skriva lite igen.

Det har varit en konstig höst.
Och en konstig vinter.

Jag, som alltid
varit den starka.
Som alltid varit glad,
blev trött och less
på allt i höstas.

Det började med en panikattack
en helt vanlig söndagkväll
i november.
Vi hade haft trevliga gäster
och allt var bra.
Tills ångesten
plötsligt slog klorna i mig
Och sen nån dag senare
hände det igen.
Och så kom den
enorma tröttheten.

Kanske det är livet
som hunnit ifatt mig.

Jag har alltid varit
bra på att gå vidare.
Alltid rest mig upp
när jag kraschat.
"Du är så lugn
så det är ohälsosamt",
brukade mamma säga.
Kära mamma, hon hade nog rätt.

Så, nu är jag sjukskriven,
har varit så i tre månader,
och kommer att vara det
i tre månader till.

Kanske kommer jag ifatt
mig själv då.

Vem vet.

Nu är vi inflyttade!

Vi är här nu, i vårt gamla hus.

Äntligen!

Det har varit
minst sagt hektiskt.
Så där som flyttar
ofta har en tendens att bli.

Och det är inte klart än.
Vi har mycket mer att göra.
Men allt är här
och det är huvudsaken.

Jag blev sjuk också
mitt i flytten.
Fick nån slags reaktion
på en våtrumstapet
vi rev ner i duschrummet.
Eller, inte på tapeten.
Det var det gamla
säkert giftstinna limmet
jag reagerade på.
Så jag har varit
helt utan röst hela
förmiddagarna nu i
ungefär en vecka.
Och haft ont i halsen.
Men det börjar bli bättre
allt eftersom vi får
vädrat ut giftet.
Och i morgon
får vi ny våtrumstapet
uppsatt med
hälsosammare lim.
Det gamla var från
70- eller 80-talet.
Jag vågar inte ens
tänka på vad det innehöll.

Så vi donar på här.
Jag så mycket jag orkar
och Mikael lite mer.

Badkar ville jag ha,
men få se hur det går.
Ska jag njuta av sköna bad
eller ska vi sätta in ett
badrumsskåp modell större
som vi verkligen skulle behöva?
Båda ryms inte.

Misstänker det blir skåpet.

Jag kan ju alltid bada bastu.

I väntans tider

Vi väntar.
Vi får inget gjort
fast det skulle finnas
massor att göra.
Vi väntar på att det
ska bli söndag.
Då får vi tillgång
till vårt hus igen.

Allt vi borde göra
ligger på is nu.
Så jag tvättar kläder,
handdukar och lakan.
Allt som legat på hög
ska vara rent när vi flyttar.
Just in case.
Det är inte säkert att
vi får igång
tvättmaskinen direkt
eftersom badrummet
ska renoveras.

Och jag ska få ett badkar!!
Inte genast kanske
men så fort som möjligt.

Jag älskar badkar!!

En halv atelje'
ska jag också få.
Eller, atelje'n blir hel,
men det blir ett halvt rum.
Vi har ett stort sovrum
och Edgar får halva.
Den andra halvan
får bli min målarvrå.

Mikael ska få ett
sk pojkrum på vinden.
Nån slags musikrum.
Och änligen
ska vardagsrummet
få vara bara vardagsrum.
Men TV och dator och
kanske lite böcker.

Så nu väntar vi.