Pappa och Mamma

Idag skulle pappa ha fyllt år.
96 år hade han blivit.
Nu blev han inte det
eftersom han dog
när han var 90.

Vår fina pappa!

Och så är det morsdag.
På söndag hade vi firat
dem båda två.
Så gjorde vi alltid.
Hela stökiga
glada familjen

Pappa och mamma
lärde oss att vara människor.
Lärde oss att
acceptera andra.
Lärde oss att tänka själva,
att man inte behöver
följa med strömmen.

De lärde oss kärlek,
och de lärde oss
att livet är glädje,
men att det också
kan vara sorg.

De lärde oss
leva med musik,
med konst, med dans.
De lärde oss naturen.
Glädjen i det lilla, det vackra.
En fågels sång,
vindens sus i träden.
Havets skvalp mot
strandens klippor.

De är båda borta nu.

Vi är så tacksamma
över att vi fick ha just dem.

Om att köpa bil.....och lite annat.

Sorry för att jag är
en så lat bloggare just nu.
Är fortfarande väldigt trött.
Men jag är på rätt
bra humör ändå
och har på nåt sätt
accepterat att det är så här.
Fortfarande går det
bra när jag är hemma,
men tröttheten kommer
när jag varit nån annanstans.

Det om det.

Vi har köpt bil idag!
När vi köper bil
gör vi inte som andra.
De flesta andra
vill ha en så ny bil
som möjligt
så billigt som möjligt.
Så gör inte vi.
Vi vill ha en så
gammal bil som möjligt
Så billigt som möjligt.
Alltså en som
ändå är helt körbar.
Inte nån veteranbil.
Och idag hittade vi en.
Den är från 1984,
den är välskött,
och den är lite medkörd.
Och den är grön.
Så bilsökandet
är över för denna gång.

Och så händer
det andra saker också.
Vi står ju i kö
för att få en hundvalp,
och nu fick vi höra
att valparna föds
i slutet av månaden.
Hoppas då att de
blir minst fyra stycken.
Vi är fjärde på listan.

Annars målar jag.
Som vanligt.

Och plockar nässlor.

Våren kom i år också.

Lite annat också

Nåja, om jag skulle
ta och skriva
ett helt vanligt inlägg då.

Ett som inte handlar
om trötthet,
eller depression.

För det händer ju
faktiskt annat här också.

Jag målar, jag ser på TV,
vi går på loppis,
vi lagar mat, vi diskar,
vi städar (när vi orkar)
Och vi är ute
och insuper frisk luft ibland.

Jag är ju en sån som
kan vara inne och lalla på
flera dagar i sträck
utan att tycka att det konstigt,
men Mikael är så klok
så han tar mig med ut om
jag blir riktigt insnöad.

Och visst är det skönt,
när man bara kommer
sig iväg.

Och i morgon kommer Edgar.
Han har haft pappavecka.
Han är på arbetspraktik nu
så vi ska hämta honom
därifrån i morgon.

Han ska få sina nytvättade
"high schoolmusical-lakan"
och så har jag köpt
hans fredagschoklad.
Och det kommer som vanligt
att bli massor med
kramar och pussar.
Först när han kommer hem
ska det vara en familjekram,
och så brukar jag få
en hel hop med egna
pussar och kramar sen.

Gotta love that boy!!!

Bilden är tagen före Prideparaden 2014.

Och sen då?

Min sjukledighet
börjar gå mot sitt slut.

Har ingen aning om
vad som ska hända sen,
och känner mig
alls inte redo
för "den riktiga"
världen ännu.

Här hemma
mår jag ganska bra.
Är fortfarande trött
och sover mycket  dagtid.
Nattsömnen är lite bättre
än för några veckor sen,
men det varierar.
Och fast jag sovit
på natten är jag trött på dan.

Och jag har börjat drömma.
Oroliga drömmar
om att jag ska söka jobb
eller söka till nån skola.
Och det slutar med
att jag gråter i drömmen
varje gång.

Jag är inte redo.

Blir jag nånsin redo?

Utåt ser jag väl ut
som jag brukar,
men insidan är rörig.

Tankarna snurrar
på i raketfart igen,
och jag funderar
oavbrutet på
vad som ska hända sen.

Tiden går för fort.
Jag hinner inte med.

Man kan ju låtsas

"Men du ser ju nog så pigg
och glad ut!", får jag höra ibland.

Och det kanske jag gör.
Man kan ju låtsas.
Och så går jag ju
inte ut bland folk
när jag mår som sämst.

Och sen är det ju så,
att man faktiskt kan
prata och skratta
fast man inte mår bra.

Man gör sitt bästa liksom.
Och sen är man slut.
Och sover.
Och sover.

Jag har varit sjukskriven
i snart fem månader nu.
Ibland mår jag nästan bra,
och ibland känns det som
om jag plumsar fram
i meterhög snö och inte
kommer nån vart.

Men jag målar.
Och målar.
Och målar.

Glada tavlor.
Bra terapi.

(Tavlan på bilden är målad 2016)

Lite gladare nu

Det känns som om jag
är på väg tillbaka nu.

Fast säker är jag inte.

Det är ju lätt att känna så
när man vet att man får vara hemma
i lugn och ro.

Men jag är gladare.
Jag sover lite bättre.
Och tupplurarna på dagen
har blivit färre och kortare.

Medicinen jag tar
har gjort mig mera
avslappnad,
så jag har inte ont
i hela kroppen längre.

Men fortfarande
när jag tänker på
att eventuellt börja
söka nåt jobb,
eller påbörja nån utbildning
reser sig en mur
i mitt huvud.

Orkar inte tänka på det.

Orkar inte med en omstart.

Ändå känner jag att
jag inte kan gå tillbaka
till att vikariera på dagis.

Men, jag tar babysteps.
Det är det enda rätta nu.

Och kanske blir det så,
att jag blir arbetssökande
i stället för sjukskriven
i mitten av april.

Ingen vet,
inte jag heller.

Hann livet ifatt mig?

Efter en lååång bloggpaus
ska jag försöka skriva lite igen.

Det har varit en konstig höst.
Och en konstig vinter.

Jag, som alltid
varit den starka.
Som alltid varit glad,
blev trött och less
på allt i höstas.

Det började med en panikattack
en helt vanlig söndagkväll
i november.
Vi hade haft trevliga gäster
och allt var bra.
Tills ångesten
plötsligt slog klorna i mig
Och sen nån dag senare
hände det igen.
Och så kom den
enorma tröttheten.

Kanske det är livet
som hunnit ifatt mig.

Jag har alltid varit
bra på att gå vidare.
Alltid rest mig upp
när jag kraschat.
"Du är så lugn
så det är ohälsosamt",
brukade mamma säga.
Kära mamma, hon hade nog rätt.

Så, nu är jag sjukskriven,
har varit så i tre månader,
och kommer att vara det
i tre månader till.

Kanske kommer jag ifatt
mig själv då.

Vem vet.