Om utanförskap

Sitter och tänker på utanförskap.
Det är lite aktuellt nu eftersom mamma så nyligen blivit ensam.
Vi försöker ju alla bjuda hem henne ibland, hälsa på henne så ofta vi kan och ta henne med på stan och sånt.
Men jag vet hur hon känner det.
Det är inte samma sak.
Kommer heller aldrig att bli det.

Man känner sig utanför.
Mitt i familjen, men utanför.
Kommer precis ihåg det där.
Så var det när min första man dog och jag skulle lära mig att leva som en i stället för två.
Jag kunde vara på nåt kalas eller annan familjetillställning och känna att jag inte hörde till.
Att jag var den där som inte passade in.
På nåt konstigt sätt.
Jag menar, det är ju ändå min familj.
Men de har alla sina egna familjer.
Samma var det när man var med sina vänner nånstans.
Man fick skaffa sig en ny roll i det sociala sammanhanget.
Och sånt tar tid.
Att gå från att ha varit en del av nånting till att bara vara sig själv.
Det är ju lite konstigt, för man borde ju alltid vara sig själv.
Men det är ändå så det är.
Har man en partner så är man hälften av nånting.

Man måste lära sig att leva ett annat sorts liv.
Jag var ju så ung när jag blev änka (bara 36 år) så för mig gick det relativt smidigt.
(Efter en del strul och sökande)
Är man gammal är det kanske inte lika enkelt.