Om man vågar se

Ibland får man en tanke i sitt huvud.
På hjärnan sas.

Tanken finns där och gnager tills den är mogen att komma ut.
Jag har haft en sån nu ett tag.
Måste försöka få den till text......

När jag var 19 år trodde jag att psykisk ohälsa kunde botas med kärlek.
Om jag bara älskade personen i fråga tillräckligt mycket och vi var lyckliga tillsammans så skulle han må bra. Min kärlek skulle bota honom och göra allt bra.
Enfaldiga lilla tonårstjej!
Men visst, nog var vi ju lyckliga för det mesta.
Men hans sjukdom fösvann ingenstans.

Senare i livet trodde jag att min kärlek kunde bota alkoholism.
Att om jag bara älskade personen i fråga tillräckligt och vi var lyckliga tillsammans så skulle han sluta dricka. Min kärlek skulle bota honom och göra allt bra.
Enfaldiga kvinna!
Vi var rätt lyckliga, ett tag.
Och hans alkoholism, den försvann ingenstans.

Nu har jag insett att det man ser är det man får.
Om man vågar se.
Den mannen jag lever med nu tittar jag på med vidöppna ögon.
Och vi är lyckliga.
På riktigt.