och som vanligt här hos oss firar vi inte.
Det har blivit så,
för Edgar råkar ju ofta
ha pappavecka just då
och det har bara inte blivit av.
Vi firar egentligen inte
farsdag heller.
Det har ju varit lika med Moa.
Hon är heller inte alltid här.
Och Mikael och jag är inte så noga med sånt.
Våra egna mödrar firar vi nog.
De brukar få en blomma eller nåt.
Men det där med att vara mamma.
Hur är en mamma?
När man har gjort beslutet
att skaffa barn, så är man
mamma.
Alltid.
Man kan också vara sig själv förstås,
men det viktigaste är att vara mamma.
Även när barnen blir stora.
Jag är 55 år.
Min mamma är 87.
För mig är hon först och främst mamma.
fast jag vet att hon är en kvinna
med så många andra styrkor.
Dagens mammor vill ha egentid.
Och visst, det behöver man ibland.
Sen, när barnen fått sitt.
Har man valt att ha barn
så ska det vara så.
Punkt slut.
Även om man fått sina barn "av misstag"
ska det vara så.
Man ska ge allt.
Man vill ge allt.
Ibland gör man kanske för mycket.
Jag vet att jag gör det.
Jag passar upp Edgar
fast han kanske skulle kunna själv.
Ibland låtsas jag sträng
och vägrar.
Säger till honom att han kan själv.
Att jag inte ska behöva passa upp honom.
Då tittar han på mig.
Sådär gulligt,
som bara han kan.
Och så säger han:
"Men du e ju mamma"
Min kloka älskade unge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar