Skön och lat kväll

Kära maken och jag är på tumis nu.
Edgar for till sin pappa
och stannar där till torsdag nästa vecka.

Alla som är i samma
situation som vi vet hur det är.
Både trist och skönt
på samma gång.
Man saknar honom,
men ändå är det
skönt att få vara
alldeles för sig själva.

Förut hade jag alltid
dåligt samvete för att
jag tyckte att det var skönt
att vara barnfri
men numera skäms
jag inte ett dugg över det.

Inte älskar jag Edgar
mindre för det.

Så ikväll har vi ätit gott.
Druckit kaffe,
ätit lite choklad,
latat oss och bara varit.

Och när Edgar
sen kommer hit igen
är det lika skönt det.

Balans, ni vet.

Mamma, jag blir stressa!!

Försöker lära Edgar att
röra sig ute själv lite.
Bara korta sträckor,
som till simhallen t.ex.
Vi bor ju ganska nära,
så jag följer honom bara
en bit så att jag ser att
han fixar korsningen
vid Rådhusgatan.

Sen får han gå resten ensam.

Idag frågade jag honom
om han vet vad han ska säga
om nån kommer och försöker
få honom med nånstans.

Några andra kids t.ex,
som vill jäklas lite
och lura honom med nånstans.

"Mamma de e svårt,
jag vet int", var första svaret.

Sen blev han arg på mig.

"Jag blir stressa!"

Nå, till slut kom vi överens
om att han ska säga att
han ska och simma och
inte kan följa med.

Jag förklarade också
varför jag pratade om det här.
Att det är för att jag är orolig
för honom, och vill att allt
ska gå bra när han är ensam.

"Du behöver int va orolig,
jag klarar mig!"

Sa han.

Bestämt.

Hönsmamman är fortfarande lite orolig.

Men stolt.

Bilden är tagen i somras.

Slut på semestern då

Så tog den slut, semestern.
Det känns helt ok,
för jag har verkligen
tagit det lugnt.

Fått den vila jag
så väl behövde.

Nog hade jag haft att göra,
men jag är ju lite sådan,
att jag lever efter mottot
"varför göra det idag,
som du i stället kan göra i morgon",
så struntade jag i det.

Så här står ännu ett par
ouppackade lådor.
En del saker väntar
på att bli upphängda
på väggarna och den där
nya golvmoppen
har jag ännu inte köpt.

Men jag har vilat.

Och det var det jag behövde.

I morgon blir det jobb igen.

Och det behöver jag också.

Endera dan gräver jag fram nitarmbandet.

Det är konstigt.
Jag menar, lite mysko.
Hur kan den plats där man lever
inverka på hur man är?
Hur man känner sig.
Eller är det så konstigt?

När vi bodde i Larsmo
i vår röda stuga
var jag på god väg att bli
något av en trollmor.

Vild i håret,
färgglada kläder.
Lät t.o.m håret bli grått ett tag.

Nu, när vi bor i stan
känner jag att jag går tillbaka
till mitt solglasögon-läderjacka-jag.

Och håret ska vara mörkt,
helst svart.
Endera dan kommer jag
att gräva fram mitt
nitarmband igen.

Trollmor, hon stannade kvar i Larsmo.

Han gör det han ska, och that's it.

Edgar och jag var ute och traskade lite.
Det är just det man gör
i sånt väder som det är idag.
Man traskar.
Plaskar, slaskar, traskar.

Vi gick till Skorpan,
och det är ju tack och lov
inte så långt.
Vi hann inte blir så värst
blöta om fötterna.

Och som goda vännen
Cika sa när vi gav oss
av från Skorpan:
"Man kan inte bli mera än genomblöt"

När Edgar går på café
så går han på café.
Han äter och dricker det han ska
och that's it.
Att umgås är han inte
speciellt intresserad av.

Så han åt sin bulle,
drack sin limsa,
och sen sa han.
"Nu e ja klar, nu går vi"

Inget onödigt trams.

(Bilden är från ett Skorpan-besök 2014, när de nyss hade öppnat)

Hans kompis Paddan

Vi fortsätter ha sportlov.
Med Edgar är det inte helt enkelt.
Jag försöker se till
att vi har en programpunkt per dag.
Åtminstone.

Inte nödvändigtvis sport,
men nåt att göra.
Nåt ärende på stan,
eller nån träff med mommo
eller nån annan.

Vanligen räcker det med det.
Sen är han nöjd att
vara hemma resten av dagen.

Han har ju inga kompisar.
Han har sin iPad.
Och oss.

Det låter kanske hemskt,
att hans iPad är som en kompis.
En slags ersättning.

Men han har aldrig
haft kompisar på fritiden.
Utom i fotbollslaget,
och när han simtränar.
Men de är då.
Hemma är han ensam .

Det verkar dock inte
störa honom nämvärt.
Han gillar nog tanken
på att ha kompisar.
Men sen när det kommer
till att förverkliga det
är han inte så intresserad.

När vi träffar jämnåriga
släktingar t.ex sitter
han ändå helst med oss vuxna.
Eller om nån kommer hit
så går han in i sitt rum efter ett tag.

Så är det bara.

Och inte vet jag,
kanske det är bättre med
en iPad som kompis
än ingen kompis alls.

Och kanske är det som vanligt så,
att det stör mig mera än det stör honom.

Han är sitt vanliga coola jag han.

Vi bor in oss.

Jag bor in mig.
Eller, vi bor in oss.

Vi är i nåt slags mellanstadie.
Mellan det gamla och det nya.

Det nya känns bra.
Men ovant.

Ytorna känns små.
Men härligt rena.

Vi är hemma.
Ändå inte riktigt.

Kretiviteten har inte hittat hem.
Inte ännu.

Jag vandrar runt min tomma canvas.
Den står lutad mot datorbordet.
Lockar,
men ändå inte.

Jag vandrar runt den.
Vet vad som ska målas på den.
Kommer mig inte för.

Färgerna och penslarna väntar.

Vänta lite till!

Jag måste bo in mig först.