Man kan ju låtsas

"Men du ser ju nog så pigg
och glad ut!", får jag höra ibland.

Och det kanske jag gör.
Man kan ju låtsas.
Och så går jag ju
inte ut bland folk
när jag mår som sämst.

Och sen är det ju så,
att man faktiskt kan
prata och skratta
fast man inte mår bra.

Man gör sitt bästa liksom.
Och sen är man slut.
Och sover.
Och sover.

Jag har varit sjukskriven
i snart fem månader nu.
Ibland mår jag nästan bra,
och ibland känns det som
om jag plumsar fram
i meterhög snö och inte
kommer nån vart.

Men jag målar.
Och målar.
Och målar.

Glada tavlor.
Bra terapi.

(Tavlan på bilden är målad 2016)

Lite gladare nu

Det känns som om jag
är på väg tillbaka nu.

Fast säker är jag inte.

Det är ju lätt att känna så
när man vet att man får vara hemma
i lugn och ro.

Men jag är gladare.
Jag sover lite bättre.
Och tupplurarna på dagen
har blivit färre och kortare.

Medicinen jag tar
har gjort mig mera
avslappnad,
så jag har inte ont
i hela kroppen längre.

Men fortfarande
när jag tänker på
att eventuellt börja
söka nåt jobb,
eller påbörja nån utbildning
reser sig en mur
i mitt huvud.

Orkar inte tänka på det.

Orkar inte med en omstart.

Ändå känner jag att
jag inte kan gå tillbaka
till att vikariera på dagis.

Men, jag tar babysteps.
Det är det enda rätta nu.

Och kanske blir det så,
att jag blir arbetssökande
i stället för sjukskriven
i mitten av april.

Ingen vet,
inte jag heller.

Hann livet ifatt mig?

Efter en lååång bloggpaus
ska jag försöka skriva lite igen.

Det har varit en konstig höst.
Och en konstig vinter.

Jag, som alltid
varit den starka.
Som alltid varit glad,
blev trött och less
på allt i höstas.

Det började med en panikattack
en helt vanlig söndagkväll
i november.
Vi hade haft trevliga gäster
och allt var bra.
Tills ångesten
plötsligt slog klorna i mig
Och sen nån dag senare
hände det igen.
Och så kom den
enorma tröttheten.

Kanske det är livet
som hunnit ifatt mig.

Jag har alltid varit
bra på att gå vidare.
Alltid rest mig upp
när jag kraschat.
"Du är så lugn
så det är ohälsosamt",
brukade mamma säga.
Kära mamma, hon hade nog rätt.

Så, nu är jag sjukskriven,
har varit så i tre månader,
och kommer att vara det
i tre månader till.

Kanske kommer jag ifatt
mig själv då.

Vem vet.

Nu är vi inflyttade!

Vi är här nu, i vårt gamla hus.

Äntligen!

Det har varit
minst sagt hektiskt.
Så där som flyttar
ofta har en tendens att bli.

Och det är inte klart än.
Vi har mycket mer att göra.
Men allt är här
och det är huvudsaken.

Jag blev sjuk också
mitt i flytten.
Fick nån slags reaktion
på en våtrumstapet
vi rev ner i duschrummet.
Eller, inte på tapeten.
Det var det gamla
säkert giftstinna limmet
jag reagerade på.
Så jag har varit
helt utan röst hela
förmiddagarna nu i
ungefär en vecka.
Och haft ont i halsen.
Men det börjar bli bättre
allt eftersom vi får
vädrat ut giftet.
Och i morgon
får vi ny våtrumstapet
uppsatt med
hälsosammare lim.
Det gamla var från
70- eller 80-talet.
Jag vågar inte ens
tänka på vad det innehöll.

Så vi donar på här.
Jag så mycket jag orkar
och Mikael lite mer.

Badkar ville jag ha,
men få se hur det går.
Ska jag njuta av sköna bad
eller ska vi sätta in ett
badrumsskåp modell större
som vi verkligen skulle behöva?
Båda ryms inte.

Misstänker det blir skåpet.

Jag kan ju alltid bada bastu.

I väntans tider

Vi väntar.
Vi får inget gjort
fast det skulle finnas
massor att göra.
Vi väntar på att det
ska bli söndag.
Då får vi tillgång
till vårt hus igen.

Allt vi borde göra
ligger på is nu.
Så jag tvättar kläder,
handdukar och lakan.
Allt som legat på hög
ska vara rent när vi flyttar.
Just in case.
Det är inte säkert att
vi får igång
tvättmaskinen direkt
eftersom badrummet
ska renoveras.

Och jag ska få ett badkar!!
Inte genast kanske
men så fort som möjligt.

Jag älskar badkar!!

En halv atelje'
ska jag också få.
Eller, atelje'n blir hel,
men det blir ett halvt rum.
Vi har ett stort sovrum
och Edgar får halva.
Den andra halvan
får bli min målarvrå.

Mikael ska få ett
sk pojkrum på vinden.
Nån slags musikrum.
Och änligen
ska vardagsrummet
få vara bara vardagsrum.
Men TV och dator och
kanske lite böcker.

Så nu väntar vi.

Konst i glashus och sen flytt.

Det händer mycket nu.
Vi vet verkligen att vi lever.
Jag har varit runt på olika ställen
och visat upp min Gladkonst
och det har varit jätteroligt!
Nu senast satt jag i ett
av glashusen på Jakobstads torg
i fem dagar med mina tavlor.
Det var så roligt!
Jag hade massor av besökare
och alla var positivt inställda.
Nu är det tyvärr över
men det gav mig massor med energi.
Jag behöver den energin nu
för vi ska flytta igen

Vi blev utan hyresgäst
i vårt hus i Larsmo
så vi tyckte att det är lika bra
att vi flyttar tillbaka själva.
Så nu packar vi.
Om en vecka får vi tillgång
till huset igen
och då ska vi renovera badrummet där.
Det blir bråttom
men vi tar en sak i taget
så ska det nog gå bra.

Livet är nu.

Nu lever vi.

Drömmer.....

För att en dröm ska bli sann
måste man först ha mod
att uttala den högt.
Nu har vi gjort det.
Mikael och jag.
Jag vill inte berätta för mycket
för det här ligger nåt år
fram i tiden.

I alla fall så innefattar
den här drömmen
en egen ateljé åt mig
och idag har jag suttit
och fantiserat
om hur det ska se ut där.
Där ska finnas bra hyllor
för alla mina färger
och annat material.
Där ska finnas ett arbetsbord
mitt på golvet
så att jag kan
gå runt det och jobba
från olika håll.
Där ska finnas en tom vägg
att hänga alla tavlor på
och där ska finnas en skön
stol eller divan
att sitta och fundera i.

Sen, om det ryms
ska det också finnas en
liten fotograferingsplats
nära ett fönster.
Jag avskyr att fota med blixt
så jag vill helst ha dagsljus.

De hyllor och möbler
som ska vara där
ska vara färgglada
och hela rummet ska
se ut som gladkonst.

Det här är en dröm
som går att förverkliga
och den är inte ens dyr.

Och nu har jag sagt den högt.

Så nu vet jag att den blir av.