juryn till en tjej att hon borde försöka hitta den hon
verkligen är.
Tror att hon var 19 år.
"Jamen det här ÄR jag", sa hon tvärsäkert.
Bara en 19 åring kan vara så tvärsäker.
Jag satt där och lyssnade på henne och fnös lite.
"Jisses, tjejen är 19 år!"tänkte jag, "vad vet hon om vem hon är".
Men jag har funderat på det där lite.
Kanske hon hade rätt!
Kanske är det just då, innan livet har strulat till en,
som man vet vem man är!
Sen kommer det rullande över en med alla fantastiska intryck
och hemska tragedier.
Jublande glädje ibland,
och förödande hjärtesorger en annan gång.
Och sorger värre än så.
Man kan faktiskt bli tillskruvad i hjärnan med mindre.
För mig tog det sisådär en 50 år innan jag hittade mig själv.
För mitt liv gjorde just det där.
Råddade till den jag är med en massa hisnande
kullerbyttor av varierande art.
Nu känns det som om jag äntligen har hittat mig själv.
Nu vågar jag vara den jag ska vara.
Och vet ni vad?
På nåt sätt är jag ganska lik den jag var när jag var typ 19 år.
Och så kanske man ÄR lite olika i olika tider fast man ändå är sig själv... eller nåt.
SvaraRaderaJa lite olika måste mn ju vara, för man lär ju sig förhoppningsvis nånting av livet också. Men att vara sig själv i grunden är nog viktigt. Att ha de värderingar och kanske de drömmar man hade som ung i behåll.
RaderaDet är en fördel med att bli äldre, jag vet vem jag är och jag står för det. Dessutom känns det bra med den insikten.
SvaraRaderaJa, det känns så bra!! Och just därför känns det också bra att inse tt man kanske(i vissa saker) hade rätt inställning som ung. Att liksom våga gå tillbaka till det som kändes rätt då.
Radera