Glädje och sorg

Som ni kanske har förstått
så är jag en människa som
strävar till glädje.

Glädje är livsviktigt.

Men för att kunna ta till sig glädjen
måste man ha kännt sorg.
När glädjen så småningom
börjar komma tillbaka
efter en stor sorg
så är det en annorlunda glädje
än innan sorgen.

Det är en glädje fylld
av tacksamhet.
Fylld av undret
över att kunna känna glädje igen.

I sorgen är man ofta
innesluten i nån slags kokong.
Solen går upp varje dag,
och den går också ner.
Gräs växer och blommor
knoppas och slår ut.

Man vet allt detta.

Ändå är man innesluten
i sorgens grå mantel.
Man ska vara det.
Den skyddar en .

Men så småningom
börjar den där manteln
kännas tjock och tung.

Man börjar höra och se
omvärlden.
Blommornas färg.
Gräsets och bladens skira grönska.

Och till slut faller manteln.
Man sparar den nog.
Man vårdar den kanske också.

Men man låter den falla.

Och kvar finns glädjen.

Glädje över livet självt.