Roadtrip to Luleå (and back)

Vi startade vid åttatiden i morse. Tänkte att det är bättre att sova ut och vara piggare på vägen.
Trots det satt jag och slumrade lite av och till den första timmen.
Det var ganska skönt och sövande med värmen och billjudet.
Vi spelar aldrig musik eller lyssnar på radio när vi är ute och åker.
Pratar inte mycket heller.
Vi bara åker, det är skönast så.

Det var grått i början idag. Som om det inte orkade bli ordentligt ljust.
Alla färger i naturen har mattats av.
Finland ställer till med vinter.
Vi har också börjat förbereda oss, för vi tog vinterjackorna på oss i morse.
Det är ju alltid bäst att ha varma kläder med när man är ute på roadtrip den här årstiden. Annars står man där vid vägkanten och fryser ifall man råkar få motorstopp. Vår bil är nog helt ok, men den är ju ändå en bil, och bilar kan gå sönder.

Det var ganska lugnt på vägen idag, så därför pausade vi inte alls på vägen upp. Och väglaget var bra också så det var bäst att bara köra på. Ju snabbare man kommer fram desto snabbare får man åka hem igen.

I Luleå sken solen, det var strålande vackert.
Skivhandlaren svor så det osade som vanligt, men annars var han lika trevlig som han brukar vara.
Han bjöd på kaffe också och det piggade upp lite inför hemresan.

I Torneå åt vi pizza, och sen körde vi raka spåret hem.
I mörker.
Alldeles svart var det.

Nå, vi är hemma nu.
Nu smakar det i sanning med en kall öl.

Älskade unge, igen :)

Vi stod i tamburen och väntade på Edgar i morse.
Han tog sin vanliga tid på sig.
Ingen större brådska m.a.o.
Mikael och jag var redan klara så vi bara stod där och tittade på när han i lugn och ro drog på sig skorna och jackan.
Vi var alla på gott morgonhumör och jag vände mig om och gav Mikael en kyss.

Edgar lyste upp.
Ögonen strålade och han utbrast: "Kärlek!!. Gulligaste människorna i hela världen!!"

Jisses! Älskade unge!

Den här familjen gör mig såå lycklig!

Söndagsfunderingar

Det här är en av de normalaste helger vi haft på länge.
Samma gamla rutiner och samma gamla slappande.
Och jisses så skönt det är!!!

Det har varit så mycket med allt på sistone så jag har gått lite på tårna hela tiden.
Först pappas sjukdom och sen när han dog, och sen har det varit oron för hur mamma ska klara sig.
Nu börjar jag se nån slags stadga i det hela igen så nu kan jag slappna av.
Börja tänka på vanliga saker igen

Fast det är klart att jag tänker på pappa också.
Ofta.
Saknar honom!
Senast idag när Mikael hängde upp två av hans tavlor här.
En i vardagsrummet och en i Edgars rum.
Men det är en vänlig saknad nu.
Som ett vemod bara.

Tiden efteråt

Så, nu är den tyngsta tiden över.
Tiden när vi sas "aktivt" sörjt pappa.
Tiden med gråt, begravning, folk som ringt eller kommit med blommor, och sånt.
Allt det där praktiska som hör till.

Men vi har skrattat också.
På minnesstunden efter begravningen var det egentligen inte så där jättesorglig stämning. Eller, emellanåt var det ju det, men emellanåt skrattade vi och när Håkan Streng sjöng sångerna han hade gjort av pappas dikter applåderade folk till och med. Första gången jag varit med om det på en minnesstund. Men det var fint.
Och pappa skulle ha tyckt om det.
Det var en minnestund värd att komma ihåg.
För en man som är värd att komma ihåg.
Alla som var där gjorde så att det blev så.

Det som också känns bra nu är att mamma börjar vara sig själv igen.
Lite mindre ängslig.
Lite gladare.

Edgar frågar fortfarande var moffa är.
Och jag förklarar.
Varje gång.

Så får det vara, och så ska det väl vara.

Livet går vidare, och solen går upp varje dag.
Nötta begrepp, men ack så sanna.

Älskade barn!

Funderade på hur vi skulle berätta för Edgar att hans moffa gått bort.
Han är hos sin pappa nu, så det blev han som berättade.
Igen en gång oroade jag mig i onödan.
De funderade lite på döden och att den som är död aldrig kommer tillbaka.
Och Edgar sa: " Jag ska drömma om moffa, att vi är bästa kompisar. Och jag ska drömma att jag älskar honom"

Enkelt, eller hur?

Älskade barn!!
Jag lär mig något av dig varje dag!

Edgarmusik för alla

När Edgar var liten tyckte jag alltid att det var konstigt att han inte ville lyssna på musik.
Filmer har han alltid älskat och även musikfilmer eller filmer från konserter (Mora Träsk på Cirkus var en favorit i tiderna).
Men om jag spelade nån skiva så kom han alltid och sa att jag skulle "ta bott den".
Det var inte själva musiken det var fel på för jag testade med allt möjligt.
Jag önskade alltid att han skulle börja tycka om att lyssna på musik, och nu har min önskan gått i uppfyllelse.

Men det blev ju inte riktigt som jag hade föreställt mig.
Jag tänkte ju inte på att den dag han börjar lyssna på musik så måste jag själv också lyssna på samma musik.
Han spelar högt nämligen.
Alla i hela huset lyssnar på samma musik som han.
Vi har testat ge honom hörlurar, men det resulterar ju bara i att han sitter och sjunger med musiken.
Högt.
Och falskt.
Så då är det faktiskt bättre att höra själva musiken också.

Men egentligen så gör han ju bara det som alla ungar gör i den där åldern.
Lyssnar, sjunger med och försöker lära sig texten.

Just nu är det Michael Jacksons "Bad" som dundrar ur högtalarna.

En bön är aldrig fel

Läste nånstans idag om nån som ville be en bön för en annan människa.
Det har hänt mig nångång också.
Att nån velat be en bön för mig alltså.
Jag tror ju inte på Gud så jag ber ju inte sådana böner själv.
Men jag gillar tanken på att nån ber en bön.
För mig eller för nån annan.
För ber man för nån så tänker man ju på den personen, och det är ju aldrig fel.

Jag kände en gång en gammal zigenarkvinna, och hon önskade alltid "Herran siunausta" när hon skildes från nån. Jag gillade det där. Det visade nån slags respekt för den andra människan. Man var liksom värd den där välsignelsen.

Och respekt gillar jag.
Respekt är med det viktigaste som finns.

Så, en bön är aldrig fel.
Som sagt.