lördag 5 oktober 2013

Tiden efteråt

Så, nu är den tyngsta tiden över.
Tiden när vi sas "aktivt" sörjt pappa.
Tiden med gråt, begravning, folk som ringt eller kommit med blommor, och sånt.
Allt det där praktiska som hör till.

Men vi har skrattat också.
På minnesstunden efter begravningen var det egentligen inte så där jättesorglig stämning. Eller, emellanåt var det ju det, men emellanåt skrattade vi och när Håkan Streng sjöng sångerna han hade gjort av pappas dikter applåderade folk till och med. Första gången jag varit med om det på en minnesstund. Men det var fint.
Och pappa skulle ha tyckt om det.
Det var en minnestund värd att komma ihåg.
För en man som är värd att komma ihåg.
Alla som var där gjorde så att det blev så.

Det som också känns bra nu är att mamma börjar vara sig själv igen.
Lite mindre ängslig.
Lite gladare.

Edgar frågar fortfarande var moffa är.
Och jag förklarar.
Varje gång.

Så får det vara, och så ska det väl vara.

Livet går vidare, och solen går upp varje dag.
Nötta begrepp, men ack så sanna.



2 kommentarer: