Mommodag

Idag har vi haft mommo här.
Edgars mommo alltså.
Min kära mamma.

Som vanligt nät hon är här har det hänt en massa.
Hon är ju sån.
Vi har spelat Uno.
Hon vann för det mesta.
Edgar var imponerad, och blev inte ens
sur över att förlora.
Vi har spelar "Gissa kort", och då vann Edgar.
Vi har druckit kaffe och ätit äppelkaka.
Vi har titta på tavlor och foton.
Vi har ritat.
Edgar och mommo har lyssnat på musik och sjungit.
Vi har packat en julklapp.

Och plötsligt hade det gått flera timmar.

Det är mommodag det.

En fixardag

Den här dagen blev lite av en fixardag.

Jag donar och fixar lite här inne.
Med mat och sånt, men också med lite målande.
Jag har också plockat in mina emaljerade pytsor
och byttor från gården och diskat ur dem.
Nu får de vara fina och rena och vänta på
att få komma ut igen till våren.

Mikael och Edgar är ute och fixar.
De städar lite i garaget och uthuset.
Eller, Mikael städar.
Jag misstänker att Edgar mest står och tittar på.
Men dock, han är med.

Lite kompisfixande hr det också varit idag.
En av Mikaels vänner har det svårt nu,
så han har pratat med honom.
Det är viktigt att fixa människor som är sönder.
Om man kan.
Ibland går det inte.
Men man måste försöka.

Nu ska jag måla lite till.
Och fundera över om det är nåt annat
jag kan fixa idag.

Se barnet

Man ska inte blogga om sitt jobb, egentligen.
Och det här inlägget handlar heller inte om just mitt jobb.
Det handlar om att jobba med barn så där i största allmänhet.
Om oss som jobbar med barn.
Om vad det ges oss för möjligheter att göra vårt jobb bra.

Det kunde vara så bra.
Det finns så kunnigt folk.
Och de flesta av oss vill.
På riktigt!
Vi vill!

Vi går kurser, vi läser på.
Vi lär oss att "se barnet".

Så råkar vi leva i en tid med en regering
som inte tycks vilja se några barn alls.

Som skär ner på personal.
Som vill ha större barngruppr.

Som gör det mer och mer omöjligt för oss
att göra det fina, och det vackra.

Gör det näst intill omöjligt att hinna se alla barn.
På riktigt.

Hoppas bara att vi inte missar nån.

En giftaslåda bör varje man ha!

Edgar tycker att alla borde ha en giftaslåda.

Jag måste kanske förklara lite vad en giftaslåda är.
Det är helt enkelt den lilla asken (helst i sammet) som
man har vigselringen eller förlovningsringen i.

En väldigt viktig låda tycker Edgar.
Han har åtminstone två stycken.
Dessutom har han en "romantisk-låda" som man
kan ge åt nån tjej som man gillar men kanske inte
nödvändigtvis vill gifta sig med.

Han brukar öva sig ibland och fria till mig.
Iklädd skjorta, slips och kavaj.

Giftaslådan ska helst innehålla en ring,
men om man inte har nån lämplig ring
duger det också med ett fint armband.
Helst rött då,
för "röd är kärlek".

Edgar tycker att även gifta män ska
ha en giftaslåda.
Han tycker nämligen att gifta män
kan fria till sina fruar om och om igen.

En fantastisk idé tycker jag!

Man kan aldrig få för mycket kärlek!!

Osäkert är om han tycker att även
kvinnor kan ha giftaslådor.

Men det tror jag nog.

Huvudsaken är ändå kärleken.

Mittiallt hade hon rätt!!

Vi satt och slötittade på Idol förra veckan, och då sade
juryn till en tjej att hon borde försöka hitta den hon
verkligen är.
Tror att hon var 19 år.
"Jamen det här ÄR jag", sa hon tvärsäkert.
Bara en 19 åring kan vara så tvärsäker.

Jag satt där och lyssnade på henne och fnös lite.
"Jisses, tjejen är 19 år!"tänkte jag, "vad vet hon om vem hon är".

Men jag har funderat på det där lite.
Kanske hon hade rätt!

Kanske är det just då, innan livet har strulat till en,
som man vet vem man är!

Sen kommer det rullande över en med alla fantastiska intryck
och hemska tragedier.
Jublande glädje ibland,
och förödande hjärtesorger en annan gång.
Och sorger värre än så.

Man kan faktiskt bli tillskruvad i hjärnan med mindre.

För mig tog det sisådär en 50 år innan jag hittade mig själv.

För mitt liv gjorde just det där.
Råddade till den jag är med en massa hisnande
kullerbyttor av varierande art.

Nu känns det som om jag äntligen har hittat mig själv.
Nu vågar jag vara den jag ska vara.

Och vet ni vad?
På nåt sätt är jag ganska lik den jag var när jag var typ 19 år.

Du och jag Edgar, du och jag.

Min son Edgar och jag står varandra väldigt nära.
Vi är inte riktigt som andra, han och jag.

Jag är slarvmajamamman som tycker att det är viktigare
at tassa i pyjamas eller myskläder en halv dag i stället för
att diska eller städa eller tvätta kläder.
Jag tycker att det är viktigare att spela Uno än att dammsuga.
Och det är absolut viktigare att kramas än att stryka kläder.
Att måla en tavla är viktigare än att tvätta fönster.

Så det är alltid ganska rörigt här hos oss.

Edgar är också en lite ovanlig 15-åring.
Han har ju sin extra "gullighetskromosom",
så han tycker också att det är viktigt att kramas.

Och han håller ett öga på mig.
I många år var det ju bara han och jag.
Han och jag.

Nu har vi ju Mikael och Moa också,
men han tycker nog att jag är mest hans ändå.
Om Mikael och jag skojar och skrattar t.ex
så kommer Edgar genast för att kolla att allt är ok.
Ser efter om Mikael uppför sig.
Ingen får bråka med hans mamma!

Fast han har nog börja lära sig att skoj är skoj.

I år jobbar jag i skolan där Edgar går,
och när vi träffas i matsalen eller på gården
kommer han ibland och kramar mig,
klappar mig på kinden lite eller ger mig en blöt puss.

Min pojke :)

De här bilderna togs av Katja Uitto år 2006
Edgar hade nyss fyllt 6 år.

Folkets Fäboda

Som så många andra tillbringade vi en del av helgens timmar i Fäboda.
Lika skönt och härligt som vanligt var det, och det märks att det
är dit jakobstadsborna åker när de vill ut i naturen.

Stan kan vara tom en lördags- eller söndagseftermiddag,
men i Fäboda är det alltid folk.

Nu som då dyker det upp olika ideér om hur Fäboda
borde utvecklas.

Att där borde finnas stugor, eller hotell.
Att där kunde finnas det ena eller det andra.

Men då skulle Fäboda vara förstört.

Då skulle det inte längre vara folkets Fäboda
Det skulle bli turisternas Fäboda.


Sova och äta kan man göra i stan
I Fäboda njuter man av naturen.