Slut på semestern då

Så tog den slut, semestern.
Det känns helt ok,
för jag har verkligen
tagit det lugnt.

Fått den vila jag
så väl behövde.

Nog hade jag haft att göra,
men jag är ju lite sådan,
att jag lever efter mottot
"varför göra det idag,
som du i stället kan göra i morgon",
så struntade jag i det.

Så här står ännu ett par
ouppackade lådor.
En del saker väntar
på att bli upphängda
på väggarna och den där
nya golvmoppen
har jag ännu inte köpt.

Men jag har vilat.

Och det var det jag behövde.

I morgon blir det jobb igen.

Och det behöver jag också.

Endera dan gräver jag fram nitarmbandet.

Det är konstigt.
Jag menar, lite mysko.
Hur kan den plats där man lever
inverka på hur man är?
Hur man känner sig.
Eller är det så konstigt?

När vi bodde i Larsmo
i vår röda stuga
var jag på god väg att bli
något av en trollmor.

Vild i håret,
färgglada kläder.
Lät t.o.m håret bli grått ett tag.

Nu, när vi bor i stan
känner jag att jag går tillbaka
till mitt solglasögon-läderjacka-jag.

Och håret ska vara mörkt,
helst svart.
Endera dan kommer jag
att gräva fram mitt
nitarmband igen.

Trollmor, hon stannade kvar i Larsmo.

Han gör det han ska, och that's it.

Edgar och jag var ute och traskade lite.
Det är just det man gör
i sånt väder som det är idag.
Man traskar.
Plaskar, slaskar, traskar.

Vi gick till Skorpan,
och det är ju tack och lov
inte så långt.
Vi hann inte blir så värst
blöta om fötterna.

Och som goda vännen
Cika sa när vi gav oss
av från Skorpan:
"Man kan inte bli mera än genomblöt"

När Edgar går på café
så går han på café.
Han äter och dricker det han ska
och that's it.
Att umgås är han inte
speciellt intresserad av.

Så han åt sin bulle,
drack sin limsa,
och sen sa han.
"Nu e ja klar, nu går vi"

Inget onödigt trams.

(Bilden är från ett Skorpan-besök 2014, när de nyss hade öppnat)

Hans kompis Paddan

Vi fortsätter ha sportlov.
Med Edgar är det inte helt enkelt.
Jag försöker se till
att vi har en programpunkt per dag.
Åtminstone.

Inte nödvändigtvis sport,
men nåt att göra.
Nåt ärende på stan,
eller nån träff med mommo
eller nån annan.

Vanligen räcker det med det.
Sen är han nöjd att
vara hemma resten av dagen.

Han har ju inga kompisar.
Han har sin iPad.
Och oss.

Det låter kanske hemskt,
att hans iPad är som en kompis.
En slags ersättning.

Men han har aldrig
haft kompisar på fritiden.
Utom i fotbollslaget,
och när han simtränar.
Men de är då.
Hemma är han ensam .

Det verkar dock inte
störa honom nämvärt.
Han gillar nog tanken
på att ha kompisar.
Men sen när det kommer
till att förverkliga det
är han inte så intresserad.

När vi träffar jämnåriga
släktingar t.ex sitter
han ändå helst med oss vuxna.
Eller om nån kommer hit
så går han in i sitt rum efter ett tag.

Så är det bara.

Och inte vet jag,
kanske det är bättre med
en iPad som kompis
än ingen kompis alls.

Och kanske är det som vanligt så,
att det stör mig mera än det stör honom.

Han är sitt vanliga coola jag han.

Vi bor in oss.

Jag bor in mig.
Eller, vi bor in oss.

Vi är i nåt slags mellanstadie.
Mellan det gamla och det nya.

Det nya känns bra.
Men ovant.

Ytorna känns små.
Men härligt rena.

Vi är hemma.
Ändå inte riktigt.

Kretiviteten har inte hittat hem.
Inte ännu.

Jag vandrar runt min tomma canvas.
Den står lutad mot datorbordet.
Lockar,
men ändå inte.

Jag vandrar runt den.
Vet vad som ska målas på den.
Kommer mig inte för.

Färgerna och penslarna väntar.

Vänta lite till!

Jag måste bo in mig först.

Bästa semesterdagen

Nu har jag påbörjat en veckas semester.
Och det är det här
som är den bästa semesterdagen.

När den knappt börjat.

I kväll njuter jag mest av den.

Jag behöver verkligen det här nu.
Lite längre ledighet
efter flytten och allt.

Tiden har bara
flugit iväg ända sen vi
påbörjade flyttrumban.
Vi har inte haft nån tid
att lugna ner och ta in allt.

Men nu.
Nu ska jag ta det lugnt.

Först ett par dar på tumis
med kära maken,
och sen en ledig vecka
när Edgar kommer hit med oss.

Kära maken jobbar nog,
men det är ok,
för han är inte så värst bra
på att vara ledig.
Och hans jobb är ganska fritt.
På hans egna villkor.

Edgar och jag ska
bara njuta av långa pyjamasmornar.
Lite cafébesök,
lite filmer, lite promenader
och annat sånt som vi gillar.

Och så tror jag att jag
äntligen ska börja måla igen.

Jag har en canvas som väntar på färg.

Överskattad positivitet?

Mer och mer hör man,
och läser inlägg
som handlar om att
positivt tänkande är dåligt.

Att det ger motsatt effekt.
och att det är konstlat.

Jag har väldigt tudelade känslor
när det gäller detta.

Jag håller med.
På ett sätt.
Men jag håller inte med.
På ett sätt.

Jag tycker att positivt tänkande är bra.
Riktigt bra faktiskt.
Men inte om det är på låtsas.
Inte om man inte känner det på riktigt.

Det är ju bara så att vi människor är olika.
Vissa tar saker och händelser
mera positivt än andra.
Vissa är födda till mer grubblande.

Själv är jag född positiv.
Men det har faktiskt
varit negativt ibland.
Ibland tar jag allvarliga
och tragiska saker så lugnt
så jag blir orolig själv.

Inte så att jag inte sörjer
det som ska sörjas.
Inte heller så,
att jag inte förstår allvaret
i det tragiska.

Men lite så,
att jag tänker "ok, då är det så här".
Och sen grubblar jag inte
mera på varför det hänt.
Jag tar det bara liksom.

Men sen är det ju också så,
att man inte heller kan vara negativ
om det är konstlat.
Man kan inte grubbla
bara för grubblandets skull.
Man får skratta mitt i sorgen.
Om det känns så.

Man kan inte strö aska i håret
om det känns bättre med glitter.

Positivt eller negativt?

Det är väl det äkta som är viktigast.

Att man är som man är.

Inte som man tror att man borde vara.